Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidensars ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven som nationalekonomisk och politisk
teoretiker. Hans Principles of potitical economy
(1883; 3:e uppl. 1901) intar en mycket bemärkt
ställning. Skarpt skiljande mellan nationalekonomien
som vetenskap och som konst, tillhörde han, i stort
sedt, den klassiska skolan, med den fulländning
och utveckling dess läroinnehåll hade fått genom
J. St. Mill. Han gjorde, särskildt inom bytes- och
fördelningslärorna, teorierna till föremål för
analytisk behandling. Emot Mill, som ställde det
internationella värdet i beroende, icke i första
rummet af vederbörande varors produktionskostnad, utan
fastmer af den ömsesidiga efterfrågan, häfdade S.,
att detta värde bestämdes af produktionskostnaderna
jämte fraktkostnaderna för de mot hvarandra utbytta
varorna. Afgjord frihandlare, medgaf han dock,
under mycket starka förbehåll, lämpligheten af
vissa temporära afvikelser från denna princip. Hans
utgångspunkt inom den tillämpade nationalekonomien
var individualismen, men han utvecklade olika
skäl för och emot «laissez faire». – Som politisk
teoretiker anslöt han sig till Bentham och Mill,
samtidigt med att han röjde öppen blick för den
historiska metodens betydelse. Hans arbeten på
detta område voro The elements of politics (1891;
2:a uppl. 1897) och Development of european polity
(utg. postumt 1903). Se Bradley, "Mr S:s hedonism"
(1877), R. Magill, "Der rationale utilitarismus"
(1899), Winter, "S:s moral-philosophie" (1904),
och Arthur Sidgwick (S:s broder), "A memoir of
H. S." (1906). S-e. E.H.T.
Sidhatt (isl. Siðhottr), nord. myt., ett af Odens
namn. Oden bar nedhängande hatt för att dölja sin
enögdhet. Jfr Oden, sp. 475. Th. W.*
Sidhi, farm. Se Hasjisj.
Sidi (vulgärarab., = sejjid, se d. o.), herre, titel
för stamhöfdingar, furstar o. s. v.
Sidi Abdalah. Se Biserta.
Sidi-bel-Abbès [-bas], stad i Algeriet, dep. Oran,
belägen på en slätt vid floden Mekerra och
vid järnvägen till Oran, omkr. 60 km. från
kusten. 30,942 inv. (1911). Den ligger i ett
viktigt jordbruksdistrikt och har många vingårdar
och olivlundar i omgifningen. Staden är anlagd af
fransmännen och uppkallad efter en marbut, nära hvars
graf (kubba) general Bedeau 1843 anlade en redutt.
J. F. N.
Sidiciner (lat. sidicini), fornfolk i Italien,
tillhörande oskiska stammen. Deras hufvudstad var
Teanum Sidicinum (nu Teano, se d. o.) vid Via
Latina. Enligt sägnen var det sidicinerna, som gåfvo
anledning till första samnitiska kriget. Augustus
och Claudius ditförde romerska kolonister.
(J- C.)
Sidi Muhammed, sultaner af Marokko (se d. o.).
Sidi-Okba, oas i Sahara, 30 km. s. ö. om Biskra,
hörande till Algeriet, dep. Constantine.
Si dis placet, lat., «om det behagar gudarna»,
ofta ironiskt: «bevars».
Sidlaw hills [si’dlå hi’ls], en rad kullar i
Skottland, i sydvästra delen af grefsk. Forfar
och angränsande del af grefsk. Perth,
parallellt med Firth of Tay. I deras nordöstra
del ligger toppen King’s seat (427 m.).
J. F. N.
Sidmouth [si’dmoth], stad i engelska grefsk. Devon,
vid Sids utlopp i Engelska kanalen. 5,612
inv. (1911). Det har en gammal gotisk kyrka
(1200-talet), som nästan alldeles ombyggdes på
1860-talet, stor promenad utefter stranden
samt mycket besökta hafsbad.
J. F. N.
Sidmouth [si’dmeth], viscount, adelstitel för
Henry Addington, engelsk statsman, f. 30 maj 1757 i
London, d. 15 febr. 1844 i Richmond park, invaldes
1783 i underhuset och gaf där verksamt stöd åt sin
barndomsvän William Pitt d. y. Han blef 1782 husets
talman och utsågs vid Pitts afgång 1801 på dennes råd
till hans efterträdare som premiärminister, själf
öfvertagande posterna som förste skattkammarlord
och skattkammarkansler. Fredsslutet med Frankrike i
Amiens (mars 1802) gjorde honom populär, men då han,
trots Napoleons hotande hållning, ej företog nödiga
förberedelser för att möta det nya krigsutbrott, som
förestod, undandrog Pitt hans kabinett sitt stöd, och
efter krigsutbrottet (maj 1803) gjorde sig behofvet
af en starkare ledning än den medelmåttige S:s snart
allt kännbarare. S. afgick april 1804 och öfvertog
i underhuset ledningen af den strängt rojalistiska
gruppen «king’s friends». Snart försonades han med
Pitt, inträdde i dennes kabinett som lordpresident
och upphöjdes till viscount S. (jan. 1805). Hans
anhängares kritiska hållning mot ministären vållade
ny brytning mellan Pitt och S. samt den sistnämndes
afgång (juli 1805) I ministären Fox-Grenville var han
1806-07 först sigillbevarare och sedan lordpresident,
öfvertog 1812 sistnämnda ämbete i ministären Perceval
och blef juni s. å. inrikesminister vid dennas
rekonstruktion under lord Liverpool. S. blef nu
inom kabinettet huvudrepresentanten för den politik,
som med tvångslagar, censur, godtyckliga häktningar
o. s. v. sökte hålla arbetarbefolkningens missnöje
nere. Suspenderingen (1817) af habeas-corpus-akten
gjorde honom särskildt hatad; i dec, 1821 lämnade
han inrikesportföljen till Peel, men kvarstod inom
kabinettet till 1824. Han deltog sedermera föga
i det politiska lifvet. Jfr E. Pellew, "Life and
correspondence of H. Addington, viscount of S." (3
bd, 1847). V. S-g.
Sidner. 1. Anders S., musiker, f. 18 aug. 1815
i Härnösand, d. där 5 maj 1869, blef student i
Uppsala 1833 och filos, doktor 1842, tog 1841
musikdirektörsexamen i Stockholm och vardt 1847
musiklärare vid Härnösands gymnasium samt var från
1846 konsistorienotarie i Härnösand. S. deltog under
studentåren vid J. A. Josephsons sida i arbetet
för tonkonstens förkofran i Uppsala och var från
1841 ledare för Härnösands musiksällskap. Han
tog initiativet till bildandet af Musikaliska
konstföreningen (se d. o.). Själf spelade S. flera
instrument och komponerade bl. a. stycken för sång
och violoncell. Han blef 1857 led. af Mus. akad.
2. Johan Volfgang Ludvig S., son till S. 1,
sjömilitär, f. 16 mars 1851 i Härnösand, blef 1872
underlöjtnant vid flottan och 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
