Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 389-390 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siebs ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

växternas kön, kritiserar klassindelningen för dess
artificiella beskaffenhet och med mycken hätskhet
angriper Linné under föregifvande af sexualsystemets
osedliga innehåll (t. ex. termerna Polyandria,
Polygynia m. m.). Linné inlät sig ej i svaromål,
men i hans ställe författade J. Browallius (se
denne) en motskrift, och äfven J. G. Gleditsch (se
denne) försvarade Linné i "Consideratio epicriseos
Siegesbeckianæ" (1740). Till svar på sistnämnda
skrift utgaf S. Vaniloquentiæ botanicæ specimen
... nuper evulgatum, jure vero retorsionis refutatum
et elusum (1741), hvaraf han dock skördade mer smälek
än ära.

^{C. Lmn.}

Siegfried [ṡigfrid; mhty. Sigfrid, de nordiska
sagornas Sigurd Fafnesbane, se d. o.], de
germanska sagornas mest berömde hjälte, skildras i
Nibelungenlied (se d. o.). I senare bearbetningar,
"Rosengarten" (utg. af Grimm 1836) och "Hirnen Segfried"
(utg. 1820), har Siegfriedssagan förvandlats till en
fantastisk saga. Jfr Sigurd Fafnesbane.

Siegfried [ṡigfrid], grefve af Orlamünde (se d. o.).

Siegfried [ṡigfrid], Karl, tysk teolog, f. 1830 i
Magdeburg, d. 1903 i Jena, blef gymnasielärare 1858
i Guben och 1860 i Magdeburg samt professor 1865 i
Pforta och 1875 i Jena. Bland hans skrifter märkas
Spinoza als kritiker und ausleger des Alten testaments (1867),
Philo von Alexandria (1875),
Lehrbuch der neuhebräischen sprache und litteratur (tills. med H. Strack, 1884) och
Hebräisches wörterbuch zum Alten testamente (tills. med B. Stade, 1893).

^{K. V. Z.}

Sieglingia [sig-] Bernh., bot., ett lågväxt, tufvigt
grässläkte (fam. Gramineæ), med en art, S. decumbens
(Triodia decumbens), som förekommer tämligen
allmänt å betesmarker, skogsbackar o. s. v. äfven
upp till mellersta Sverige. Strånas nedre del är
nedliggande, därefter upprät. Bladen äro blågröna
och håriga. Vippan är nästan enkel, tät och smal,
af 4–10 kortskaftade, tjocka, flerblommiga,
blekgröna eller violetta småax utan borst.

^{O. T. S.} (^{G. L–m.})

Siegmund [ṡigmont], romersk kejsare. Se Sigmund.

Siegrooth [ṡigrωt], Gustaf Henrik von, militär, son
till öfverstelöjtnanten Hans Henrik von S. (f. 1629 i
Oels, Schlesien), naturaliserad svensk adelsman 1668,
dödad i slaget vid Lund (1676), f. på 1670-talet,
studerade en tid vid akademien i Uppsala och deltog
med k. understöd som volontär och kapten i franska
armén i 1693–95 års nederländska fälttåg. 1695
blef han löjtnant och 1700 kapten vid gardet samt
utnämndes 1702 till öfverstelöjtnant och 1706 efter
M. Stenbock till öfverste vid Dalregementet, som
han sedan 1703 faktiskt kommenderat, då Stenbock
vanligen åtföljde högkvarteret eller var som direktör
för generalfältkommissariatet upptagen på annat
håll. Han deltog i Stora nordiska krigets mest lysande
aktioner alltifrån landstigningen på Själland (1700)
till slaget vid Poltava (1709), där han sårades till
döds i spetsen för sitt regemente vid de ursinniga
anfallen på de ryska skansarna. Med honom utgick
ätten på svärdssidan.

Siegroth [sig-], Gustaf Adolf von, (tysk-romersk)
friherre, militär, f. 11 febr. 1725 på

Gäddeholm i Västmanland, d. 9 sept. 1802 på Kappsta
i Södermanland, tillhörde en annan adlig ätt S. än
G. H. Siegrooth (se denne), äfvenledes från Schlesien,
adlad 1649, utgången på svärdssidan 1805. Hans fader,
öfversten Konrad Gustaf von S., hade 1754 erhållit
tysk-romersk friherrevärdighet. S. studerade i
Uppsala, ingick 1744 på den militära banan som
volontär vid Fortifikationen samt blef sedan kornett
vid Västgöta kavalleri. 1745–53 var han i fransk
krigstjänst och utmärkte sig därunder vid flera
tillfällen samt befordrades till kapten. Under
frånvaron befordrad dels till kammarherre, dels
till major vid Kalmar regemente, beordrades han
1758 till armén i Pommern, där han hade åtskilliga
viktiga kommenderingar och från 1761 tjänstgjorde
som generaladjutant. 1766 utnämndes han till
öfverste i armén. Sedermera innehade han efter
hvartannat chefskapet för Jämtlands, Västmanlands och
Södermanlands regementen, förestod landshöfdingämbetet
i Södermanlands län under sommaren 1773 samt blef
s. å. generalmajor och 1778 generallöjtnant. Som chef
för Södermanlands regemente, som han bragte upp till
det bäst öfvade i hela armén, lät S. på egen bekostnad
inköpa ett fältartilleri (8 kanoner) för soldaternas
öfning, upprättade på regementets af honom inköpta
exercisplats en militärskola för befälet, skänkte
till skolan ett bibliotek m. m. och utfäste årligen
belöningar för de officerare, som vid mötestidens slut
författat de bästa afhandlinearna öfver uppgifvet
ämne. Under fälttåget 1788 förde han först befälet
öfver de trupper, som landstego vid Fredrikshamn,
kommenderades sedan att försvara gränsen, men
återvände sårad 1789 till Sverige, med fullmakt som
general i armén. Efter Gustaf III:s död förmåddes
han att begära afsked från sin öfverstebeställning,
men kvarstod i armén S. var en för sin tid ovanligt
kunnig militär och driftig regementschef samt äfven
synnerligen skicklig i fortifikationssaker. Han var
dessutom en omtänksam landthushållare.

^{L. W:son M.}

Siegumfeldt [sig-], Herman Karl, dansk målare,
f. 1833 i Esbönderup i Nord-Själland, d. 1912,
studerade vid konstakademien i Köpenhamn och började
1855 utställa genremålningar. 1863–64 vistades
han som akademiens resestipendiat i Italien, men en
sjukdom, som han ådragit sig genom öfveransträngning,
hämmade i hög grad hans utveckling. Efter 1875 kunde
han likväl återupptaga sitt arbete. Han målade
porträtt, italienska typer, danska folklifsbilder
och äfven religiösa kompositioner
(Magdalena tvättar Jesu fötter, 1893,
Paulus’ omvändelse, 1897, Povlskyrkan i Aarhus).
Arbeten af S. finnas i Köpenhamns konstmuseum och
i Hirschsprungs museum. Han blef medlem af konstakademien 1880.

^{Ph. W.}*

Sieidde, afgudabild. Se Hiisi och Mytologi, sp. 176.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>