Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silursystemet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Silurus-Silvanus
af ofta betydlig språnghöjd. Mäktigheten af hela
den kambrisk-siluriska lagerserien i Skåne är
svår att bestämdt uppge; af Tullberg beräknas
den till mellan 1,500 och 1,800 m. På Bornholm
finnas ock silurbildningar, som nära sluta sig
till de skånska; de yngsta förekomma dock ej på
Bornholm. I Dalarna förekomma siluriska bildningar
kring Siljan, och i det stora hela öfverensstämma
de med Västergötlands. Underlaget utgöres dock
i Dalarna af ett fosforit- och glaukonitförande
konglomerat med Obolus, och dessutom finnes ett
mäktigt kalkstenslager, Leptoenakalken, som saknar
motsvarighet annanstädes i Sverige och hvars läge
ej är till fullo utredt, enär faunan delvis tyder
på en nivå under de monograptusförande skiffrarna,
under det att de stratigrafiska förhållandena
liksom andra element i faunan synas förlägga densamma
öfver retiolitesskiffern; öfverst ligger en röd
sandsten. Dalarnas silurlager ha varit utsatta
för mycket stora lagerrubbningar. I Jämtland äro
silurbildningar mycket utbredda kring Storsjön och
där med normal utbildning; mot fjällen uppträda
däremot mest fossilfria skiffrar, hvari det dock
lyckats upptäcka ett fossilförande kalkband med
Pentamerus (pentamerus-kalk), som öfverlagras
af de bildningar, som af Törnebohm kallats Seve-
och Köli-grupperna. Äfven i Lappland ha siluriska
bildningar betydlig utbredning, men äro ännu föga
kända.
Silursystemet i Kristianiatrakten ådrog sig tidigt
uppmärksamhet genom Keilhaus och L. von Buchs
arbeten och har sedermera genom Kjerulfs och Bröggers
undersökningar blifvit ett af de i alla afseenden
bäst kända. Lagerföljden är utvecklad i ganska nära
öfverensstämmelse dels med Västergötlands, dels
med Skånes, ehuru indelningen i detalj liksom ock
benämningarna stundom äro något annorlunda; men det,
hvarigenom silursystemet härstädes särskildt utmärkes,
är dels att dess lager blifvit veckade och böjda
samt genomsatta af förkastningar, dels att härstädes
uppträder en mängd eruptiv såväl i form af gångar som
af vidt utbredda täcken. Dessa eruptiv utgöras ej
blott af diabas, utan äfven af porfyrer, graniter,
syeniter m. fl.; särskildt vid kontakten med dessa
senare ha silurlagren ofta undergått genomgripande
förändringar (kontaktmetamorfoser). I trakten af
Bergen har Reusch genom fyndet af siluriska fossil
(graptoliter, koraller, trilobiter) visat, att
de på Bergenshalfön uppträdande konglomeraten och
skiffrarna äro genom mekanisk metamorfos, pressning,
veckning o. d., förändrade silurlager. Äfven
Trondhjemsfältets skiffrar och konglomerat innehålla,
ehuru sällsynt, fossil (Dicranograptus, Monograptus,
Trinucleus, Pentamerus m. m.), som visa, att såväl
under- som öfversiluriska bildningar härstädes
förekomma. Trondhjemsfältets silurlager ha varit
utsatta för mycket starka omvandlingar och rubbningar.
Det lider väl knappast något tvifvel, att siluriska
bildningar en gång betäckt åtminstone större delen af
Skandinaviska halfön och att de nu på spridda ställen
förekommande lagren äro de från denudation bevarade
resterna af en gång mycket mera utbredda, ja troligen
sammanhängande aflagringar. Orsakerna till att dessa
rester bevarats kunna vara flerehanda. Dels kunna silurlagren genom rubbningar och pressningar ha så
metamorfoserats, att de antagit en hårdare konsistens
och således bättre motstått denudationen, så troligen
i Bergens- och Trondhjemsfälten; dels ha de utan att
själfva rubbas eller förändras skyddats af öfver dem
utbredda täcken af diabas, såsom i Västergötland,
eller ock ha yngre lager skyddat de underliggande,
såsom på Öland och Gottland, dels slutligen ha de
genom förkastningar blifvit nedsänkta och skyddats
af omgifvande urbergskammar, såsom i Skåne,
Östergötland, Närke och Dalarna. Kristianiatraktens
silurlager ha bevarats till följd af båda de
sistnämnda orsakerna. Se vidare Dalasandsten,
Dalformationen, Köligruppen, Visingsöserien och
öfvergångsformationen. B. L-n.*
Silurus, zool. Se Malsläktet.
Silva, lat., skog. - S. carbonaria. Se Neustrien. – S. marciäna, S. nigra. Se Schwarzwald.
Silva, Feliciano de, spansk författare, d. efter
1551, förvärfvade på sitt författarskap rikedom,
under det att Cervantes och andra stora kämpade
med fattigdom. S. bedref nämligen liksom i en
senare tid Alexander Dumas d. ä. fabriksmässigt
romanförfattarskap, och hans arbeten slukades
begärligt af den stora publiken. Då titlarna
på S:s arbeten äro mycket långa, anges de här
förkortade. Den första roman, som till-skrifves
S., är Lisuarte de Grecia (1525), och den sista
är 4:e delen af Florisel de Niquea (1551). Mellan
dessa arbeten publicerade S. 3 dlr af Florisel,
El septimo libro de Amadis (många uppl. 1525-87),
Chrónica del muy valienta o. s. v., Amadis de
Grecia (1535), som fanns i D. Quijotes bibliotek,
m. fl. S. är äfven författare till La segunda
comedia de Celestina (1534). Se "Ensayos de una
biblioteca espanola de libros varos y curio-sos".
Ad. II–n.
Silva, Ruy Gomez de. Se Eboli 1.
<b>Silva</i> [si’lvo], Antonio Diniz da Cruz e. Se
Portugisiska litteraturen, sp. 1471.
Silva, Antonio José da, portugisisk
sångspelsförfattare af judisk börd, f. 1705 i Rio
de Janeiro, d. 1739, då han i Lissabon blef bränd
efter inkvisitionens dom. Han studerade juridik,
blef advokat, men egnade sig hufvudsakligen åt
dramatiskt författarskap Hans arbeten, som äro i
hög grad baserade på spanska, italienska och franska
förebilder, pläga sammanfattas under namnet Operos
do Judeu. De utgöras till större delen af sångspel af
grofkornig och drastisk karaktär, men i besittning af
ett folkligt lynne och en humor, som förskaffade dem
stor popularitet. Åtta autentiska arbeten af honom
finnas i behåll: Labyrinto de Greta, Variedades de
Protheu, Guerras do Alecrim e Mangerona, Vida de
D. Quixote, Esopaida, Pre-cipicios de Phaetonte,
Amphitriäo, Encantos de Medea. De utgåfvos 1744
i 2 bd under titeln Theatro comico portuguez.
E. S-f.
Silva, José da. Se Mendes Leal.
Silva [si’lvo], Luis Augusto. Se Rebello da Silva.
Silwans dal. Se Jerusalem, sp. 1365.
Silvanus (af lat. silva, skog), rom. myt.,
fornitalisk gudomlighet, urspr, skogens skyddande
semon, sedermera äfven herdarnas och landtmännens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
