Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sondén, Klas Gustaf Anders - Sondera - Sonderbund - Sonderburg - Sondergötter - Sondrio - Sone - Sone, Arasuke - Soneburg - Sonen i Örnskog - Soneren - Sonett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sondera-Sonett
404
ska notiser" och 1893-97 "Teknisk
tidskrifts"
afd. för kemi och metallurgi.
l.-rn.* 2.(R.T-dt.) 3. (P. S.) 4. R. T-dt. 6.G.II-r.
Sondera (fr. sönder, eg. loda, pejla), undersöka
med sond (se d. o.), utforska, söka utröna, känna
sig före.
Sonderbund [så’nderbont], ett mellan de katolska
kantonerna i Schweiz 1843 stiftadt förbund. Det
upphäfdes genom Sonderbundkriget (1847). Se vidare
Schweiz, sp. 1287.
Sonderburg, ty. Se S ö n d e r b o r g.
Sondergötter, ty. ("särgudar"). Se P o l y-t o i s m,
sp. 1316.
Sondershau’sen [sån-], hufvudstad i furstendömet
Schwarzburg-Sondershausen, vid Wipper och järnvägen
Xordhausen-Erfurt, i en naturskön trakt, 204
m. ö. h. 7,759 inv. (1910). Furstligt residensslott
(1538-50). Gymnasium, realskola, lärar-och
lärarinneseminarier, konservatorium. Tegelbruk. Nära
S. ligger jaktslottet Possen. (J- F. N.)
Sondrio |~så’ndriå]. 1. Provins i italienska
landskapet Lombardiet, vid schweiziska gränsen. 3,194
kvkm 129,928 inv. (1911). Provinsen omfattar öfre
Addas af Bernina (4,052 m.) och Ortler (3,905 m.) i
n. samt Bergamaskalperna (3,037 m.)
1 s. inneslutna dal (Val Tellina) samt Mairas
nedersta dal (Bergell) jämte Comosjöns
öfversta del. Den bördiga jordmånen
frambringar i synnerhet vin, säd och frukt.
Boskapsskötseln är betydande. Handeln samt siden-
och bomullsindustrierna äro af vikt. Utmärkta
mineralkällor finnas vid Bormio. -
2 Hufvudstad i nämnda provins, belägen
300 m. ö. h., vid ingången till Malencodalen
och nära Maleros utlopp i Adda. 9,117 inv.
(1911) i hela kommunen. Lyceum-gymnasium,
teknisk skola. Bland de offentliga
byggnaderna märkas ett gammalt kastell och en
katedral med goda målningar. Bomullsindustri
och vinodling; luft- och druf-kurort.
l o. 2. (J- F. N.)
Sone, socken. Se Sone.
Sone, A r a s u k e, vikomt, japansk statsman,
f. 1849 i Choshu, d. 1910 i Tokyo, egnade sig
först åt officersbanan, idkade 1872-77 militära
studier i Frankrike, blef några år efter hemkomsten
civil ämbetsman (1881) och 1890 sekreterare i det
nyupprättade parlamentets representantkammare. Han
blef 1892 vald till deputerad och kammarens
vicepresident, var 1893-97 japanskt sändebud i Paris,
blef 1898 justitieminister i Itos tredje kabinett
samt var därefter jordbruks-och handelsminister i
Yamagatas ministär (1898 -$9) och finansminister i
Katsuras (1901-05). På sistnämnda post ålåg honom
den svåra uppgiften att leda finansieringen af
kriget mot Ryssland 1904-05. S. hade 1902 blifvit
baron och upphöjdes 1907 till vikomt, samtidigt med
att han blef furst Itos närmaste medhjälpare vid
styrelsen af Korea. Juni 1909 efterträdde han Ito
som generalresident i Korea, afslöt juli s. å. med
koreanska regeringen ett fördrag, som öfverlämnade
landets hela rättsväsen i japanska händer och
förberedde den slutliga annexionen. Kort innan denna
skulle genomföras, aflöstes S. som generalresident
våren 1910 af grefve Terauchi. V. S-g.
Soneburg fsåne-], Sonnenburg, ordensslott på ösel,
intogs 1568 af svenskarna, som förstärkte, dess
befästningar, men i Roskildetrakta-
ten s. å. återgafs slottet åt hertig Magnus. Sverige
hade dock fortfarande anspråk på S., och först i
Knäredsfreden 1613 uppgåfvos de. Genom Brömsebrofreden
1645 kom slottet jämte Ösel till Sverige.
L. AV:sonM.
Sonen i Örnskog, pseudonym. Se A r w i d s-s o n,
A. I.
Soneren, norsk sjö. Se Sim o a.
Sone’tt (it. sone’tto, af lat. sonäre, ljuda,
klinga), "klingdikt", en metrisk form, som spelat
en stor roll i poesiens historia. Inom fornfranska
och Provensalska litteraturen betydde "sonet" endast
den melodi, på hvilken en visa sjöngs. Äfven inom den
äldsta italienska poesien bibehölls denna betydelse,
men inom kort utbildades inom den s. k. sicilianska
skaldeskolan - som blomstrade under 1200-talets
förra hälft - en speciell versform, för hvilken
snart benämningen sonett uteslutande nyttjades. Denna
versform antas af italienske litteraturhistorikern
d’Ancona ha uppstått ur den sicilianska folkpoesien. I
hvarje fall tycks sonetten vara en urspr, italiensk
företeelse, hvilken icke, som man förut antagit,
uppstått i Provence, om också hypotesen om sonettens
Provensalska ursprung ännu har anhängare. Ehuru
sonetten redan från början framträdde i en mångfald
växlande former, kan den i allmänhet kännetecknas
på följande sätt. En "sonetto" består af fjorton
elfvastafviga verser (s. k. endecasillabi),
fördelade i fyra strofer, af hvilka de två första
(de s. k. kvadernarerna) innehålla hvardera fyra
verser, de båda senare (de s. k. terzetterna) tre
hvardera. Rimflätningen synes äldst ha varit abababab:
cdcdcd. Genom inflytande från den mera konstlade
trubadurpoesien upphörde sonettens karaktär af sångbar
visa. Den vardt reflexionspoesi. Särskildt ansågs den
lämpad att uttrycka den skolastiska kärleksfilosofi,
som blomstrade i Nord-Italien. Till följd däraf
erhöll sonetten .äfven en mindre folklig form. I
kvardernarerna vardt rimflätningen abba abba, i
terzetterna tillkom ett nytt rim, men schemat växlade
starkt. Vanligast torde cdecde ha varit. Berömda
sonettdiktare från denna tid äro Pier delle Vigne,
Fra Guittone från Arezzo, som utbildade sonetten i en
mångfald af konstlade, snart dock öfvergifna former,
Guido Guinicelli, Guido Cavalcanti samt framför allt
Dante och Petrarca, hvilken senare under århundraden
blef alla sonettskalders mönster. På 1500-talet
erhöll sonetten en egendomlig utbildning, beroende
på inflytande från den klassiska smakriktningen. I
tidehvarfvets poetiker började man jämföra sonetten
med det romerska epigrammet, och en följd däraf
blef, att äfven sonetten ansågs böra sluta i en
"spets". Därigenom blef dess byggnad ännu mera
konstfull. Kvadernarerna sattes i bestämd motsats mot
terzetterna. "Sonetten", yttrar en författare, "blef
ej längre en konstnärlig framställning af en känsla
eller tanke, som harmoniskt förtonade i terzetten,
utan större delen däraf fick nu endast tjäna till att
framkalla en konstlad spänning, hvilken i den sista
eller de sista verserna tillfredsställdes med ett mer
eller mindre sinnrikt infall, med en concetto eller
poäng". Sonetten gjordes samtidigt till uttryck för
stämningar af alla slag. Vittoria Colonna diktade
religiösa sonetter, och Pietro Aretino skref sina
sedeslösa "sonetti lussuriosi". Så godt som hvarje
italiensk skald har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
