Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparre, Konrad - Sparre, Karl Gustaf - Sparre, Karl - Sparre, Knut Johan Ulfsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men rymde och kom till Sverige 1717, blef
öfverstelöjtnant vid Halländska regementet, deltog
i 1718 års norska fälttåg och fick 1719 öfverstes
afsked.
17. Karl Gustaf S., friherre, sonson till S.
11, krigare, diplomat, riksråd, f. 1688,
d. 24 april 1741 i Stockholm, deltog
i större delen af Karl XII:s krig och
blef tillfångatagen vid Poltava 1709, men
löstes ur fångenskapen redan följande år.
S. befordrades på den militära banan till
major 1716, generaladjutant 1717, öfverste 1719
och generalmajor 1732. I sept. 1719 blef han
af drottning Ulrika Eleonora utan rådets hörande
förordnad till envoyé i London. I början höll
sig S. troget till konung Fredrik och Horn och
gjorde dem och engelska regeringen viktiga
tjänster vid tidpunkten för underhandlingarna
om hannoverska alliansen. Gift med Karl Gyllenborgs
styfdotter, en infödd engelska, stod han på grund
af arfstvister i öppen fejd med sin svärfader, men
omkr. 1734 närmade han sig Gyllenborg och det kotteri,
som bedref opposition mot Horn. Han trädde nu äfven
i så nära förbindelse med oppositionen i England,
att engelska kabinettet icke dolde sin önskan att
bli honom kvitt. Han hemkallades dock på
egen begäran 1736. Efter hemkomsten kastade sig
S. med ifver in i det unga hattpartiets våldsamma
agitation mot Horn, men förstod på samma gång
att genom sitt lätta och glada umgängessätt
bibehålla konung Fredriks bevågenhet. 1737
utnämndes han till landshöfding i Nyköpings län.
Vid riksdagen 1738 var S. en af hattpartiets mest
framträdande ledare och belönades 1739 med upphöjelse
till riksrådsämbetet. I rådet blef S. en af
de främste förespråkarna för krigspolitiken och
var upphofsman till den olyckliga truppsändningen
till Finland på hösten 1739. S. hann dock icke
upplefva utbrottet af ryska kriget och det elände,
hvartill hattpartiets krigspolitik förde landet.
S. karakteriseras af frihetstidens historieskrifvare
K. G. Malmström som "en ränklysten, nitisk och
hätsk partiman, med mera mod och framfusighet
än omdöme och besinning".
18. Karl S., friherre, halfbroders son till S. 16,
ämbetsman, militär, riksråd, f. 6 dec. 1723, d.
28 juni 1791, var i yngre år anställd dels i
fransk, dels i preussisk krigstjänst och deltog under
Fredrik II i Andra schlesiska kriget. Som svensk
militär var han äfven med i frihetstidens båda krig,
det finska 1741 -43 och det pommerska 1757-62,
samt utnämndes 1760 till öfverste och 1773 till
generalmajor. S. deltog från 1755 med ifver i det
politiska lifvet och var under slutet af frihetstiden
en af hattarnas främsta och mest ansedda ledare. Sin
främsta berömmelse skulle han finna på förvaltningens
område, där han visade sig vara en ovanlig förmåga,
alltsedan han under Pommerska
kriget 1760 öfvertagit chefskapet för
krigskommissariatet. 1763 blef han landshöfding i
Gäfleborgs-län och förvärfvade sig på denna post ett
varaktigt minne i Norrlands odlings historia. Genom
förbättrade och nyanlagda vägar, aftappning af
vattensjuka marker, främjande af nybyggesanläggningar
och stäfjande af skogsförödelsen verkade han med kraft
och nit tor det vidsträckta länets förvandling från
obygd till bygd. 1773 kallades S. af Gustaf III till
överståthållare i Stockholm. Där visade S. sig som
en organisatör af första rangen och lade i dagen ett
nit och en skicklighet, som hufvudstaden ej sett på
denna plats alltsedan Klas Fle-mings dagar. I enig
samverkan med magistraten och borgerskapet, hvilkas
gamla stridigheter han lyckats undanröja, och kraftigt
understödd af den för alla försköningar nitälskande
konungen, sökte han under sin adertonåriga ämbetstid
med framgång ge Stockholm ett storstadsskick, värdigt
dess egenskap af hufvadstad och dess härliga läge,
men som det dittills öfver hufvud saknat. Gustaf
I:s stod restes, börsbyggnaden fullbordades, Gustaf
Adolfs torg med omgifningar anordnades, operahuset
och flera andra offentliga byggnader uppfördes,
nya gator och hamnar anlades, Riddar-holmsbron
byggdes (sådan den var före sammanbindningsbanans
anläggning), Norrbro påbörjades^. Brunkeberg
planerades och började bebyggas. Äfven tillkomsten
af den första diligensinrättningen i Sverige var S:s
verk. S:s pröfvade duglighet som ämbetsman kom till
en ännu vidsträcktare användning, då han i dec. 1775
inkallades i riksrådet, där han stod kvar till dess
upplösning 1789 och där han med bibehållande af sitt
ämbete som öfverståthållare fick i uppdrag att äfven
förestå krigsväsendet. I denna egenskap förenade han
på visst sätt en krigsministers och en sjöministers
myndighet. S. har främsta andelen i de betydande
förbättringar, som försvarsväsendet till lands
undergick under senare delen af 1770-talet. särskildt
begynnelsen till en generalstab, införandet af
tätare öfningar, förbättrade gevärsmodeller, nya
exercisreglementen, fyllandet af vakanser och
framför allt införandet af passevolansafgifter
vid kavalleriregementena genom underhandling
med rusthål-larna m. m. På 1780-talet började
S. undanträngas af sin medhjälpare, den alltmera
framträdande konungagunstlingen J. K. Toll. För
att bereda rum åt denne fick S. åtfölja konungen
på hans utländska resa 1783–84. Från denna tid är
S:s politiska inflytande väsentligen slut. S. var
en sällsynt mångsidig och rörlig man, användbar och
använd snart sagdt på alla områden. Han hade dock
äfven åtskilliga svagheter, som bidrogo till hans
undanträngande; så var han icke fri från en viss
ytlighet och älskade ett braskande uppträdande samt
ansågs icke vara alldeles oegennyttig i förvaltningen
af allmänna medel. S. bevarades i tacksamt minne
af Stockholms borgerskap, som reste hans byst
i marmor på börsen och lät öfver honom prägla en
minnespenning. S. blef led. af Vet. akad. 1774 och
var 1776 akad:s preses. 1783 blef han kansler för
Åbo universitet.
19. Knut Johan Ulfsson S., friherre, ämbetsman,
f. 7 april 1835 på Grimsberg i Solberga socken,
Jönköpings län, var 1856–63 underlöjtnant vid
Älfsborgs regemente, började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
