Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprenger, Aloys - Sprengtporten - Sprengtporten, Johan Vilhelm - Sprengtporten, Jakob Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Sprengtporten
792
1832-36 i Wien, begaf sig sistnämnda år till
London och 1843 till Indien, där han 1845 utnämndes
till föreståndare för högskolan i Delhi. 1848-50
vistades han i Lucknow för att upprätta en katalog
öfver därvarande bibliotek, och resultatet däraf,
A catalogue of the arabic, persian and hindustdny
manuscripts of the libraries of the king of
Oudh. Vol. I containing persian and hindustdny
poetry (1854; bd II har aldrig utkommit) blef ett
verk, som genom sina biografiska anteckningar om
persiska skalder och sina noggranna beskrifningar
på den persiska vitterhetens förnämsta alster utgör
en förträfflig källa för kännedomen om persisk
litteratur. 1850 kallades S. till föreståndare
för de muhammedanska högskolorna i Calcutta och
Hugli samt till sekreterare i Asiatiska sällskapet
i Bengalen. 1859 utnämndes han till professor i
orientaliska språk i Bern. Bland de källskrifter i
arabisk och persisk litteratur, som af honom utgetts,
märkas Sujuti, Itqan ön the exege-tic sciences of the
qoran (1852-54), Muhammed et-Tahänawl, A dictionary
of the technical terms used in the sciences of
the musalmans (1853-64), Ibn H ad j ar, A biogr
aphical dictionary of persons who knew Mohammad
(1853-88), alla utg. med biträde af orientaliska
lärde och införda i "Biblio-theca indica". Bland
hans öfriga arbeten märkas MasTidi, Meadows of gold
(1841, engelsk öfv.), en upplaga af Sadis "Gulistan"
(1851) samt Das leben und die lehre des Mohammad
(1861-65; 2:a uppl. 1869), Die alte geographie
Arabiens als grundlage der entwicklungsgeschichte
des semitismus (1875) och Babylonien, das
reichste land in der vorzeit und das lohnendste
kolonisationsfeld fur die gegen-wart (1886).
(K.V.Z.)
Sprengtporten, svensk adlig ätt, härstammande från
öfverstelöjtnanten Volmar Jakob Roland t, som 1651
adlades med namnet S p r e n g t-p o r t. Hans
sonsöner Johan Vilhelm (se S. 1) och Jakob Magnus
(se S. 2) upphöjdes 1766 i friherrligt stånd med
namnet Sprengtporten. Deras halfbroder Göran Magnus
(se S. 3) blef 1809 rysk grefve. Ätten utgick på
svärdssidan 1875.
1. Johan Vilhelm S., eg. Sprengt-port,
friherre, krigare, diplomat, f. 1720 i Tobolsk,
där fadern var rysk krigsfånge, d. 25 dec. 1795 i
Köpenhamn, blef 1741 fänrik vid Lifgardet, gick
1745 i fransk tjänst, hvari han 1754 avancerade
till öfverste, samt deltog i Leslies expedition
till England (1746), i fälttågen i Flandern (1748)
och i Westfalen (1757). Efter sin återkomst till
Sverige afgick han 1761 som envoyé till Köpenhamn,
där han kom att verka som Sveriges sändebud nästan
hela sin återstående lefnad. Han utnämndes 1763
till öfverste för Löwenfelts värfvade regemente,
därefter kalladt Sprengtportenska, samt upphöjdes
1766 till friherre (se ofvan), 1770 till
generalmajor och 1775 till generallöjtnant. I nov.
1787 fick S. antaga titeln ambassadör, men den
verkliga representationen vid danska hofvet
öfvergick under den oroliga tid, som nu följde, till
yngre krafter. I april 1791 erhöll S. tjänstledighet
och återvände först på sommaren 1795 till sin post
i Köpenhamn.
2. Jakob Magnus S., urspr. Sprengtport, den
föregåendes broder, friherre, krigare, f. 1727
i Finland, d. 2 april 1786 på Biskopsudden, blef
1739 volontär vid fortifikationen, 1743 underofficer
vid Lifgardet, där han avancerade till fänrik,
tjänstgjorde vid fästningsbyggnader i Finland
1744 -50, hvarefter han "brukades" vid konungens
"particulaire fortifica-tions contoire", blef
1755 öfvertalig kapten vid fortifikationen, 1757
ingenjörkapten vid Lifgardet och öfveradju-tant
hos generallöjtnant v. Fersen, 1759 major i
armén, 1761 öfverstelöjtnant vid kavalleriet
och 1762 vid husarkåren samt 1769 öfverste för
Nylands och Tavastehus läns dragonregemente
jämte Karelska skvadronen. 1766 upphöjdes han
i friherrligt stånd. Under Pommerska kriget
(1757-62) vann S. erkännande som en af arméns
dugligaste officerare. 1761, då Ehren-svärd var
öfverbefälhafvare, bildade S. en särskild frikår af
lätta trupper, den s. k. Sprengtportenska frikåren
(se Pommerska kriget, sp. 1333), segrade i spetsen för
densamma s. å. vid Neuensund samt eröfrade med storm
Malchin. Efter fredsslutet gällde hans ord såväl vid
riksdagarna som utom dem mycket i militära frågor. Som
medlem af den 1766 tillsatta fästningskommissionen
för Finland författade han ett betänkande om Finlands
försvar, hvilket bl. a. gick ut på, att den finska
armén så vidt möjligt skulle ställas på lätt fot. Det
antogs af kommissionen som dess yttrande och godkändes
1769 af regeringen. S. räknades som en af hattarnas
ledande män, men det var dock först vid 1771 -72
års riksdag, som han på ett afgörande sätt började
ingripa i händelsernas gång. Trött vid den fortgående
riksdagsoredan, närmade han sig under loppet af
våren 1772 Gustaf III och bildade med hans bifall
en riksdagsklubb, kallad "Svenska botten", där ett
antal adelsmän, som voro beslutna att med konungens
tillhjälp störta ståndsväldet, sammankommo. Sedan
konungens betänkligheter blifvit öfvervunna, framlade
S. inför denne den bekanta revolutionsplan, enligt
hvilken han själf skulle taga första steget till
revolutionen genom att framkalla en militärrevolt
i Finland. Konungen gillade planen och meddelade å
sin sida S. ett utkast till ny regeringsform, hvilket
denne i huf-vudsak godkände, om han äfven tyckte, "att
herren tämligen skansat omkring sig". Slutligen fick
han af konungen en skriftlig order, hvari alla hans
mått och steg på förhand godkändes. Försedd med detta
mandat, gaf S. sig 29 juli på väg till Finland, men
förberedelserna kräfde lång tid, så att han först 14
aug. kunde skrida till handling. Han öfvertog befälet
öfver ett kompani lätta dragoner, som stod invid
Borgå. En mindre kommendering skickades landvägen till
Helsingfors, för att afskära förbindelsen mellan denna
stad och fasta landet, medan S. med sin yngre broder
Göran Magnus och hufvuddelen af truppen steg om bord
på en jakt på väg till Sveaborg. Hindrad af motvind,
anlände han först 16 s. m. till fästningen, bemäk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
