Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stanley, James - Stanley, Edward Geoffrey Smith - Stanley, Arthur Penrhyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Stanley
990
Han skildras som en from, högsinnad och oegennyttig
man och betraktades af rojalisterna som en martyr
("the martyr earl"). - S:s hustru Gharlottedela T
r é m o u i 11 e, f. 1599, d. 1664, dotterdotter
till Vilhelm af Oranien, vann ryktbarhet genom sitt
hjältemodiga försvar febr.- maj 1644 af familjeslottet
Lathom house mot belägrande parlamentstrupper.
5. Edward Geoffrey Smith S., 14:e earl af Derby,
statsman, f. 29 mars 1799 på släktgodset Knowsley i
Lancashire, d. där 23 okt. 1869, benämndes under sin
farfars lifstid (till 1834) m:r S. och därpå till
faderns död 1851 lord S. Efter studier i Eton och
Oxford blef han 1820 led. af underhuset, där han slöt
sig till whigpartiet och 1827 gaf sitt stöd åt Canning
vid bildandet af dennes moderata koalitionsministär,
i hvilken han ingick som understatssekreterare för
kolonierna. Efter Can-nings död bibehöll S. denna
post i Gode-richs ministär, men återvände vid
tillkomsten af Wellingtons ministär (jan. 1828)
till whig-oppositionen och ingick, då whigpartiet
nov. 1830 kom till makten, i Greys ministär som
förste sekreterare för Irland. Han hade nu vunnit
allmänt erkännande som en bland underhusets mest
lysande debattörer och tog framträdande del i kampen
för genomdrifvandet af den stora parlamentsreformen,
hvars vidtgående innebörd han i likhet med Grey
och andra ledande whigaristo-krater torde ha
underskattat. Som minister för Irland genomdref han
1831 en värdefull skolreform; han låg i ständig
konflikt med 0’Connell, och den undantagslag
för ordningens upprätthållande på Irland han
1833 genomdref var så sträng, att den höll på att
framkalla ministärens sprängning. S. blef i mars 1833
kolonialminister (med säte i kabinettet) och lyckades
s. å. genomföra en lag om slafveriets afskaffande
inom brittiska riket mot ersättning åt slafegarna och
rätt för dem att under en kort öfvergångstid disponera
de forne slafvarnas arbete som "lärlingar". Oenighet
mellan S. och hans kabinettskolleger, särskildt lord
John Eussell, om regeringens irländska kyrkopolitik
vållade maj 1834 S:s afgång, men då whig-ministären i
dec. s. å. nödgades afgå, afböjde S. sir Robert Peels
anbud om en plats i dennes mo-derat-konservativa
ministär, hvilken ej minst på grund däraf fick
så kort varaktighet. S. torde ha ansett, att en
modernisering af torypartiet först kräfdes, innan
hans vänner med fördel kunde ansluta sig till det;
alliansen fullbordades emellertid redan 1835, och
i Peels andra ministär ingick han sept. 1841 som
kolonialminister. Han upphöjdes 1844 till peer (som
baron S. of Bickerstaffe) och blef därmed regeringens
mest anlitade debattör i öfverhuset. Möjligen bidrog
till förflyttningen en begynnande brytning mellan
S. och Peel, som 1846 kom till utbrott i frågan
om spannmålstul-
larnas upphäfvande. S. afgick och blef först den
protektionistiska gruppens ledare och kort efter
Peels afgång (juni 1846) därpå äfven ledare för det
konservativa partiet. Då den liberala ministären
Russell febr. 1852 afgick, blef S. premiärminister,
men lyckades hvarken få majoritet vid valen eller
vinna stöd hos den lilla grupp peeliter, som utgjorde
tungan på vågen i det nyvalda underhuset. Han
störtades därför dec. s. å. och förmådde, sedan
Aberdeens koalitionsministär jan. 1855 fallit på
grund af missnöjet med krigföringen under Krimkriget,
ej vinna det stöd af peeliterna och Palmerstons
moderata whiggrupp, som be-höfdes för att bilda
en regeringsduglig moderat ministär. Febr. 1858
blef han efter Palmerstons fall ånyo chef för en
rent konservativ ministär och genomförde med denna
nyordningen af Indiens styrelse efter seapoysupproret,
men afgick juni 1859, sedan regeringens trefvande
försök till parlamentsreform visat sig ej kunna
vinna underhusets eller, vid därpå företagen
parlamentsupplösning, valmännens bifall. Mot
Palmerston, som nu åter kom till styret, iakttog S. en
försonlig hållning och påverkade starkt dennes politik
i moderat riktning. Hans ingripande hade väsentlig
andel i regeringens beslut 1864 att ej intervenera i
den danska frågan. Efter ministären Russells fall juli
1866 blef S. för tredje gången premiärminister med
Disraeli som sin närmaste medhjälpare och underhusets
ledare. Inseende, att en ny parlaments-reform
ej längre kunde undvikas, förmådde han aug. 1867
öfverhuset att ge sitt samtycke till den vidtgående
reformbill underhuset under Disraelis ledning
antagit; historiskt är hans yttrande under debatten,
att beslutet var "ett språng ut i mörkret". S. hade
länge plågats af gikt, och han nedlade febr. 1869 af
hälsoskäl premiärministersämbetet, som då öfvertogs
af Disraeli. - S. var en ridderlig karaktär och varm
patriot, lysande som parlamentarisk debattör - hans
slagfärdighet i angrepp och repliker förvärfvade
honom det först af sir E. Bulwer Lytton om honom
använda tillnamnet "debattens Rupert" -, och hans
förnämsta insatser i statslifvet sammanfattades vid
aftäckandet 1874 af hans staty invid parlamentshuset
af Disraeli sålunda: "han afskaffade slafve-riet,
uppfostrade Irland, reformerade parlamentet". En
viss räddhåga för att taga ämbetsan-svar gjorde hans
ställning i engelsk politik mindre dominerade, än den
eljest med hans rika personliga förutsättningar för en
verkligt ledande roll kunnat bli. S. egde mångsidig
vetenskaplig bildning, och hans 1864 utgifna öfv. af
"Iliaden" på engelsk blankvers har upplefvat många
upplagor. Jfr T. E. Kebbel, "Life of the earl of
Derby" (1890), och G. Saintsbury, "The earl of Derby"
(1892).
6. Arthur Penrhyn S., teolog, f. 13 dec. 1815
i Alderley, Cheshire, d. 18 juli 1881 i London,
tillhörde släktgrenen S. of Alderley och var son till
Edward S., biskop af Norwich (f. 1779, d. 1849),
en frisinnad och för skolreformer ifrigt verksam
prästman. Han kom, efter att några år ha varit
lärjunge till den bekante d:r Arnold i Rugby, till
Oxford 1833, där han prästvigdes 1839 samt valdes
till fellow och tutor. 1845 utnämndes han till
universitetspredikant och 1850 till sekre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
