- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1211-1212

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbock, Fredrik Gustafsson - Stenbock, Gustaf Otto Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han tog afsked från krigstjänsten. Han insattes
därefter som assessor i Göta hofrätt, men sedan han
till fullo tillfrisknat, blef han 1641 utnämnd till
öfverste vid adelsfanan och inbröt 1644 från Småland
i Halland, som han för svensk räkning intog. S. blef
riksråd 1645, president i Göta hofrätt 1648 och lagman
i Tio härad 1650 samt upphöjdes 1651 i grefligt stånd
(med Bogesund som grefskap), då han tog afsked från
presidentsämbetet.

8. Gustaf Otto Gustafsson S., grefve, den
föregåendes broder, riksamiral, f. 17 sept. 1614,
d. 24 sept. 1685, blef 1631 ryttare och 1632
kornett vid Småländska rytteriet samt reste
1633 ut till Tyskland,
där han öfvergick till infanteritjänsten och
blef fänrik vid ett tyskt regemente. Han deltog i
eröfringen af Landsberg och i striderna vid Frankfurt
an der Oder 1634 samt kämpade s. å. i slaget vid
Nördlingen. Därefter öfvergick han till Banérs här,
blef kapten 1634, inlade vackra prof på tapperhet
i den skarpa träffningen vid Dömitz 1635, deltog
med utmärkelse i slaget vid Wittstock 1636 samt
blef s. å. major och sedermera öfverstelöjtnant vid
ett regemente svenska fotknektar. Han var med vid
intagandet af Erfurt och Torgau och den misslyckade
belägringen af Leipzig 1637, blef 1638 öfverste vid
Jönköpings regemente, följde med på återtåget till
Östersjöns kust och äfven vid den följande marschen
söderut, kämpade i slaget vid Chemnitz 1639 och
framträngde med Banér till Prag. Vid återtåget
från denna stad deltog han med sitt regemente i
eröfringen af slottet vid Brandeis och intagandet
af Königgrätz. Det anseende han genom mannamod och
krigskunskap hos Banér förvärfvat ökade han hos
den nye öfverbefälhafvaren, Torstenson. Vid dennes
uppbrott från lägret vid Salzwedel fick han våren
1642 lägga en brygga öfver Elbe för härens öfvergång,
deltog sedan i stormningen af Glogau, i slaget vid
Schweidnitz och stormningen af Olmütz samt i slaget
vid Leipzig 23 okt. s. å., där han blef svårt sårad,
så att han måste hemsändas. Utnämnd till generalmajor
vid infanteriet 1643, återvände S. till Tyskland
och följde hufvudhären samt blef 1644 guvernör
i Minden. 1645 kommenderade han i Värmland mot
danskarna. Under Trettioåriga krigets sista skede
innehade han en tid öfverbefälet i Westfalen samt
utnämndes 1647 till generallöjtnant och 1648 till
general af infanteriet. Till fredens verkställighet
bidrog han genom att med våld tvinga biskopsstiftet
Liège att erlägga den penningsumma, som ålåg det
att betala. S. upphöjdes i greflig värdighet 1651,
blef s. å. riksråd och 1652 krigsråd samt lagman i
Ingermanland. 1654 deltog han under Königsmarck i
bremiska kriget, 1655 blef han rikstygmästare. I
polska fälttåget blef hans verksamhet af stor
betydelse, och han förde
mestadels själfständigt befäl. Sedan konungen och
Wittenberg ryckt in i Polen, lämnades S. med en stor
del af hären i den befästa ställningen vid Nowy Dwór,
vid floderna Weichsels och Bugs sammanflöde. Meningen
var, att han skulle bemäktiga sig Westpreussen,
men detta lyckades ej, då han fick fullt upp
att göra med polska trupper från Masuren, hvilka
han dock besegrade. 10 nov. förenade han sig med
konungen och deltog därpå i tåget mot Westpreussen,
hvars eröfring han fullbordade med intagandet af
Marienburg 28 febr. 1656 och där han sedan hade
sitt hufvudkvarter. I sept. s. å. tågade han till
Ostpreussens undsättning och slog Gosiewski vid
Filipowo 12 okt. samt vände sedan tillbaka till
Westpreussen. I början af 1657 gjorde han i förening
med brandenburgska trupper ännu ett tåg österut
för att undsätta staden Tykoczyn, som belägrades af
Gosiewski, men han kom för sent. I maj 1657 sändes
S. med 4,000 man till Rákóczi, för att agera omkring
mellersta Weichsel och Bug, och hjälpte honom 9 juni
att intaga Warschau. I juli ankom han till Sverige
för att taga öfverbefälet öfver de trupper, som på
den halländska sidan skulle utföra försvarskriget mot
Danmark. Han gjorde sig emellertid ingen brådska,
utan öfvertog befälet först efter Per Brahes seger
vid Genevad 31 aug. och inryckte nu i Skåne. Han
framryckte till Örkelljunga, men synes under detta
fälttåg icke ha visat någon fältherreskicklighet;
då den danska hären beredde sig till offensiv,
retirerade S. till Halland och blef 3 okt. besegrad
vid Kattarp, ö. om Laholm. Striden, i sig själf
ej synnerligen betydlig, hade dock till följd,
att S. måste retirera djupt in i Småland, och det
var egentligen konung Karl Gustafs framgångar i
Danmark, som räddade det egentliga Sverige från
en dansk invasion. Sedan danskarna 20 okt. utrymt
Halland, förlade S. sitt hufvudkvarter till Varberg,
intog jan. 1658 Uddevalla och opererade mot södra
Norge. Efter freden utnämndes han till generalguvernör
öfver Skåne, Halland och Blekinge, 18 mars 1658. Under
det förnyade kriget mot Danmark användes S. vid
Köpenhamns belägring, men skulle samtidigt fortfara
att sköta sitt generalguvernörsämbete. 1 juni 1659
sändes han till Lolland för att påskynda intagandet
af det belägrade Nakskov, som kapitulerade 16
juli. 10 nov. infann han sig på Fyn för att om
möjligt rädda den där befintliga svenska krigsmakten,
men blef slagen 14 nov. vid Nyborg och räddade sig
med svårighet öfver till Själland. Under svåra och
pröfvande förhållanden förde S. styrelsen öfver de
forna danska provinserna, och ordnandet af deras
förhållande till Sverige började nu. 1664 lämnade
han sin befattning som generalguvernör för att
öfvertaga riksamiralsämbetet och blef 1666 därjämte
kansler för Lunds universitet. Som politisk person
spelade S. ej någon större roll; han röstade med
sin svåger rikskansleren De la Gardie och egnade
f. ö. allvarlig omsorg åt flottans angelägenheter,
men han kunde icke öfvervinna den brist och
slapphet i förvaltningen, som voro karakteristiska för
förmyndarregeringen. Flottans försenade utrustning och
återtåg på hösten 1675 lades S. till last; konungen
lät 1676 nedsätta en utomordentlig domstol, som dömde
honom förlustig riksamiralsämbetet och skyldig att
ersätta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0648.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free