- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1203-1204

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

personlig frihet och rättssäkerhet (jfr
Medborgerliga rättigheter). Å andra sidan förband
sig folket genom sin ed till trohet och hörsamhet
mot konungens lagliga påbud samt till utgörande
af de stående skatterna. Sådana hade nämligen nu
blifvit nödvändiga, då en stor del af Uppsala ödgodsen
förskingrats under de oroliga tiderna, men också till
följd däraf, att riksstyrelsen medförde kostnader,
som ej kräfts af landskapsförfattningens primitiva
statslif. Men med afseende på rättigheternas
utöfning och bördornas bärande rådde ej längre
likställighet inom folket. Folkungatiden var nämligen
också ståndsbildningens tid. För en själfstyrelse
på riksenhetens grund hade småbönderna ännu ej
sinne, och den politiska makten tillföll därför
de andlige och världslige stormännen. Ett i
lag stadgadt organ för deras maktutöfning blef
genom Magnus Erikssons landslag konungens råd
(se Riksråd), hvilken institution sannolikt fått
fastare form genom att handha riksstyrelsen
under konungarna Birgers och Magnus Erikssons
omyndighetsår. Jarlämbetet upphörde med Birger jarl,
men i stället framträdde som aristokratiens ledare
drots och marsk (se dessa ord). Jämte rådsmötena
förekom äfven en allmän riksförsamling af stormän,
sedermera kallad herredag (se d. o.), som
visserligen ej blef i landslagen erkänd som organ
för skattebevillning och lagstiftning, men som fick
stor politisk betydelse och hvaråt (troligen 1284)
Skänninge stadga (se d. o. och Riksdag, sp. 328)
i någon mån gaf fast form. Aristokratien, sålunda
den egentliga bäraren af hvad som skulle kunna
kallas denna tids konstitutionalism, organiserades
som två privilegierade stånd. Fullständigt skedde
detta hvad den kyrkliga angår genom Magnus Ladulås’
privilegiebref af 1281 och konung Birgers af 1305,
och till en privilegierad adel lades grunden genom
Alsnö stadga 1279 (se Adel och Frälse). Det senare
sammanhängde med, att den medeltida omgestaltningen
af det europeiska krigsväsendet (jfr Länsväsen 1,
sp. 194 ff.) nu sträckt sina verkningar också till
S. Vårt på ledingsskyldighet och allmän värnplikt
hvilande gamla krigsväsen behöfde ersättas med ett
tungt beväpnadt rytteri, och för att erhålla sådant
beviljade Magnus skattefrihet åt alla, som stredo
till häst. Detta var fallet med stormännen, bland
hvilka riddarväsendet nu fått insteg (se Riddare),
och deras hirdar, men äfven andra jordegare
funno sedan med sin fördel öfverensstämmande att
utbyta skattebetalning mot krigstjänst till häst,
s. k. rusttjänst (se d. o.). Skattefrihet (frälse),
som förut följt af den allmänna personliga statliga
tjänsteplikten, förbehölls härigenom ett till
konungstjänst förbundet exklusivt krigarstånd, och
därmed uppdelades den gamla odaljorden i frälse- och
skattejord (se Jordnatur). Innehafvarna af den
senare blefvo ett oprivilegieradt, från inflytande
på riksangelägenheterna så godt som uteslutet,
skattetyngdt bondestånd. Vid sidan af detta och
de båda frälsestånden uppstod emellertid under
Folkungatiden äfven ett fjärde stånd. Den svenska
handeln hade efter vikingatågen råkat i förfall till
förmån för den då uppblomstrande tyska Hansan (se
Hansa). För att upphjälpa den läto Birger jarl
och de följande Folkungaregenterna tyska handlande
och handtverkare bosätta sig i för handeln välbelägna svenska
orter, såsom Stockholm, hvilka under namn af
städer genom privilegier fingo egen förvaltning och
jurisdiktion, och dessa privilegier sammanfattades af
Magnus Eriksson till en gemensam stadslag. Härigenom
afsöndrade från bönderna, men liksom dessa
skattskyldiga, kommo städernas invånare, borgarna, att
bilda det andra ofrälse ståndet. En mellanställning
mellan dem och bönderna intog bergsmännens klass,
hvartill bergshandteringen (se d. o., sp. 1490), hvars
utveckling äfven tillhör Folkungatiden, gaf upphof. –
Till en början hade stormännen varit konungarna
behjälpliga vid riksenhetens uppbyggande och därför
af dem gynnats, men under Folkungarnas släktfejder
erhöllo de en ställning, som blef farlig lika väl för
statsmakten som för de ofrälse stånden. Särskildt
berodde detta därpå, att den nu utbildade kungliga
lokalförvaltningen till följd af naturahushållning (se
d. o.) äfven i S. antagit formen af ett länsväsen. I
större delen af riket fingo handhafvarna af denna
förvaltning – fogdarna, länsinnehafvarna – åtnjuta
konungens inkomster från sina områden mot att de
underhöllo beridet krigsfolk, hvaröfver de själfva
förfogade ("län på tjänst"; se Länsväsen 2, sp. 204
f.). Härigenom erhöllo de en sådan makt, att de kunnat
karakteriseras som "konungar hvar i sin landsända"
och frestades till olaga, bönderna betungande
skatteförhöjningar. Ej underligt då, att erhållandet
af län, i synnerhet slottslän, som medförde makt
öfver rikets fästningar, blef det förnämsta föremålet
för stormännens diktan och traktan. Visserligen
var medeltidens svenska länsväsen ej såsom dess
utländska motbild ärftligt, enär konungen enligt
landslagen egde fritt förfoga däröfver, hvilket
bevarade S. från att bli fullt feodaliseradt,
men denna förfoganderätt sökte aristokratien göra
beroende af rådets samtycke, hvilket innebar,
att rådsherrarna mellan sig och sina vänner skulle
godtyckligt kunna fördela nästan hela riket. Den
kungliga förvaltningen, som upprättats för att häfda
riksenheten emot landskapspartikularismen, hotade på
detta sätt att själf urarta till partikularism, men
i stormannaväldets tecken. Under sådana förhållanden
hade den aristokratiska utvecklingens stäfjande
bort vara ett gemensamt intresse för konungen och
de ofrälse folkklasserna, och möjligen var det i
känslan häraf, som Magnus Eriksson 1359 kallade
ombud äfven från dessa till en herredag. Huruvida
något så sammansatt riksmöte då kom till stånd, är
emellertid ovisst. Följden af de försök han i alla
fall gjorde att mot aristokratien värna kronans och
hela folkets intressen, blef hans afsättning, och
hans efterträdare Albrekt måste genom handfästningar
(se Konungaförsäkran) 1371 och 1383 – de första
i vår historia – i strid med landslagens tydliga
bestämmelser till rådet afstå förfoganderätten öfver
länen och hela regeringsmakten. Begagnande sig häraf,
lyckades den mest tilltagsne bland stormännen, drotsen
Bo Jonsson (se d. o.), slå under sig största delen
af riket såsom län.

Unionstiden 1389–1521. Efter
Bo Jonssons död 1386 såg det ut, som om Albrekt
skulle kunna göra sig fri från beroendet af rådet,
men därigenom hotades landet med exploatering af
hans tyska gunstlingar i stället för af de inhemske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free