- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
373-374

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talsymbolik - Talsystem - Talsång - Taltal - Taltecken - Talteknik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dagar, Kristi lärjungar och de grekiske uttolkarna
af gamla testamentet (”Septuaginta”). 70 är
tillika talet för den babyloniska fångenskapen och
medeltalet för människans lifslängd (Psalm 90).

666, ”vilddjurets” tal. Se därom Antikrist.

1000 erinrar om det tusenåriga riket.

Talsystem kallas hvarje regelbundet sätt att
beteckna talen genom sammansättning af ett antal
enkla taltecken. Ofta förstår man med talsystem
äfven resultatet af detta beteckningssätt, således
hela följden af talbeteckningar. Nödvändigheten
af ett talsystem framträder, så snart behofvet
att räkna med stora tal uppstått, enär det då
blir omöjligt att ge åt hvarje tal ett särskildt
tecken. Det närmast till hands liggande sättet att
bilda ett talsystem är att använda additionsprincipen,
d. v. s. att beteckna de sammansatta talen genom att
upprepa de enkla taltecknen det behöfliga antalet
gånger och således skrifva t. ex. XXXIII för 33. Med
afseende på additionsprincipen har Hankel påpekat,
att vid dess tillämpning hos alla folk det mindre
talet vid nedskrifvandet sättes efter det större
(hos orientaliska folk således i allmänhet till
vänster, hos västerländska åter till höger). Jämte
additionsprincipen används i vissa talsystem,
särskildt det romerska, äfven subtraktionsprincipen,
så att man t. ex. för 4 sätter IV
(= 5—1). — På en högre grad af utbildning stå de talsystem,
som använda positionsprincipen, d. v. s. där
talbeteckningen bestämmes icke blott genom de enkla
tecknens talvärde, utan äfven genom deras inbördes
ställning, såsom fallet är i det indisk-arabiska
talsystemet. Dessa talsystem ange de sammansatta talen
under formen a1 a2 a3 ... an, där a1, a2, a3, ... , an representera enkla taltecken. Vid tillämpningen af
positionsprincipen komma egentligen två principer
till användning, nämligen multiplikationsprincipen
och den ofvan nämnda additionsprincipen. Bland
de olika sätt, på hvilka ett talsystem enligt
positionsprincipen kan tänkas anordnadt, är endast
det af allmännare intresse, som gäller för vårt
vanliga talsystem. Enligt detta utmärker an ... a3
a2 a1,
att de tal, som representeras af an, ... ,
a3, a2, a1,
skola i ordning multipliceras med de
olika digniteterna hn—1 ... , h2, h1, h0 af
ett visst tal h, som kallas systemets bas, samt de
olika produkterna sedan adderas, d. v. s. talets
algebraiska uttryck är an hn—1 + ... + a3 h2 +
a2 h + a1
På detta sätt kunna alla tal betecknas,
om man endast har så många enkla taltecken, som
enheter finnas i basen. I vårt vanliga talsystem,
decimalsystemet l. tiotalssystemet, är denna bas
10, och man behöfver således här 10 enkla tecken,
nämligen 0 och siffrorna 1, ... ,9, men man har
äfven uttänkt talsystem med annan bas, t. ex. 2 (se
Dyadik), 8 eller 12. Intet af dessa sistnämnda
talsystem har dock hittills lyckats erhålla någon
användning; tvärtom ha de indelningar af mått,
mål och vikt, som sedan gammalt förefunnits och
vid hvilka andra system än decimalsystemet användts,
alltmer börjat afskaffas. — Om talsystem i betydelsen
"talordssystem", d. v. s. en följd af regler för de
högre talens betecknande medelst sammansättningar
af de enkla talorden, se Räkneord.
(I. F.)

Talsång, mus., recitativ, särskildt det
wagnerska, deklamatoriskt utbildade. Se Recitativ och
Wagner, Richard.

Taltal, hamnstad i chilenska prov. Antofagasta,
vid en vik af Stilla hafvet, utgångspunkt för
järnväg upp till bergverken, hvilka där ha sin
exporthamn. Omkr. 5,000 inv.

Taltecken kallas i allmänhet hvarje tecken, som
nyttjas för att utmärka ett tal. I inskränkt och
egentlig mening förstår man därmed de enkla tecken,
som nyttjas i skrift för att utmärka vissa tal och
medelst kombination af hvilka tecken alla öfriga
tal kunna representeras. På ett lägre kulturstadium
är ett streck eller en punkt det närmast till hands
liggande tecknet för att utmärka en enhet, och genom
upprepande af detta enda taltecken kunna de små talen
utan svårighet betecknas. Däremot fordras för större
tal med nödvändighet nya tecken, och härtill kunna
naturligtvis väljas antingen afbildningar af vissa
föremål, t. ex. ett lotusblad för 1,000, eller rent
konventionella tecken, t. ex. kilar af olika former
och ställningar. På ett högre kulturstadium, då
bokstafsskrift kommit mera i bruk, ligger det nära
till hands att som taltecken använda talordens
initialer eller också alfabetets bokstäfver i
ordningsföljd. Enligt det förra tillvägagåendet äro de
efter Herodianus benämnda grekiska taltecknen bildade;
det senare åter har blifvit användt af hebréerna
och infördes sedermera från dem till Grekland. Om de
romerska och indisk-arabiska taltecknen se Siffra; om
taltecknens sammansättning se Talsystem. Utom de nu
nämnda taltecknen, som uteslutande afse hela tal,
ha uppfunnits äfven andra tecken för att utmärka
bråk, t. ex. hos romarna. Inom matematiken förekomma
f. ö. många särskilda taltecken, i allmänhet för
irrationella tal, t. ex. π för 3,14159 ... , e för
2,71828 ... o. s. v. — Till taltecken i
vidsträcktare mening höra äfven fingerräkningstecken,
d. v. s. de olika fingerställningar, medelst hvilka
man i äldre tider var i stånd att utmärka alla
tal från 1 till 9,999. Öfver dessa fingerräkningstecken
finnes en liten uppsats af den bysantinske
författaren Rhabdas (omkr. 1350), hvilken utgafs
af Morel (1614) och sedermera ofta blifvit
omtryckt.
(I. F.)

Talteknik, röstens metodiska utbildning till förmåga
af tydligt och uttrycksfullt tal. Med utgångspunkt i
röstfysiologien, hvars lärdomar med afseende på den
mänskliga talapparatens art och sätt att funktionera
äro grundläggande, har undervisningen i talteknik att
göra rösten till ett godt verktyg för den talandes
vilja. Fel och svagheter i fråga om röstens bruk skola
aflägsnas eller åtminstone minskas och de positiva
egenskaperna utvecklas. Undervisningen inlär för
föredraget lämplig andning (talandning), god hållning
och ställning, ren, fri och stark tonbildning, tydlig
artikulation, frasering och betoning, afvägning
af tempo och stil, uttrycksfullhet. Taltekniken
är f. n. föremål för lifligt intresse inom den
pedagogiska världen i Sverige, och kurser i välläsning
och talteknik anordnas för lärare i samband med den
årliga profårskursen i Stockholm, Göteborg, Uppsala
och Lund, hvarjämte sommarkurser för seminarielärare
anordnats, hvaremot universiteten ej meddela någon
undervisning däri. Se G. V. Bratt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:15 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free