Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tarmsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alkaliseras af den alkaliska tarmsaften, dels
detsamma skall blandas med galla och de födans
olika beståndsdelar smältande s. k. fermenten från
bukspottkörteln. Födan bearbetas sedan ytterligare
häraf i tunntarmen, och en del af det färdigberedda
ämnet uppsuges genom tarmluddet (villi). Passagen
genom duodenum och jejuno-ileum tar omkr. 4
timmar. Sedan det ännu tunnflytande tarminnehållet
inkommit i tjocktarmen, kommer det i beröring med
den där förefintliga, rikliga bakteriefloran, som
i sin mån bidrar till ytterligare sönderdelning
af födoämnesresterna. I tjocktarmen, där födan
dröjer längst, ungefär 12 timmar, sker dels en
ytterligare bearbetning af densamma, dels måhända
en exkretion af utsöndringsprodukter från blodet,
dels slutligen en synnerligen kraftig uppsugning
från tarmen af dess lösta beståndsdelar samt vatten,
hvarvid tarminnehållet intorkar till den formade
konsistens, som utmärker den normala afföringen. Efter
omkr. 14 timmar har måltiden i normala fall nått ned
i ändtarmen, hvarifrån dess rester vanligen uttömmas
1—1 1/2 dygn efter måltidens intagande.
I detta fysiologiska funktionsförlopp kunna nu genom
funktionella, mekaniska och infektiösa orsaksmoment
rubbningar inträffa. Härigenom kunna sjukdomar
uppstå i tarmen, som mer eller mindre återverka på
organismen i dess helhet. — Afvikelserna i afseende
på tiden för födans passage, hvilka vanligen åtföljas
af förändringar i afföringens normala konsistens,
kallar man förstoppning (obstruktion, obstipation
l. konstipation) och diarré (utsot l. durklopp). Om
obstipation, som är snarare ett sjukdomstillstånd
än en sjukdom, se Förstoppning. I motsats till denna
utmärker diarrén en mer än vanligt liflig verksamhet
ifrån tarmkanalens sida i form af ökadt antal
afföringar och innehållets lösare beskaffenhet. Se
vidare Diarré. Den kroniska förstoppningen leder
snarare än de funktionella diarréerna till verkliga
sjukliga förändringar i tarmkanalen, näml. till
en kronisk inflammation i tjocktarmen (kolit;
se nedan). Orsaken till den akuta tarmkatarren
(enteritis) l. tarminflammationen är alltid en
giftverkan eller en infektion med bakterier. Många
metaller och metallsalter, såsom arsenik, fosfor,
kvicksilfver, sublimat, kalomel, och större mängd
af de såsom laxantia i mindre dos använda medlen,
kolokvint, frangula m. fl., kunna framkalla en verklig
tarmkatarr. En mängd bakterier och däraf alstrade
gifter framkalla ock inflammationer i tarmen, så
t. ex. kolera- och tyfusbacillen, paratyfusarterna,
dysenteribakterierna, Prior-Finsens bacill, som ofta
träffas vid kolerinen (cholera nostras), Gärtners
bacill m. fl. Stundom kan orsaken sättas i direkt
samband med förtärandet af giftiga eller bacillhaltiga
födoämnen, såsom vid s. k. köttförgiftning (se
d. o.). En enterit utmärkes vanligen af koliksmärtor
(knip) i buken, af diarré med slemmiga afföringar
och trängningar, oftast äfven af mer eller mindre hög
feber och nedsatt allmäntillstånd, med kväljningar,
hufvudvärk och höggradig trötthet. Vid farliga
sjukdomsfall påverkas ock hjärtverksamheten, som
hastigt kan försvagas, hvarjämte uppträdandet af
ägghvita i urinen, tydande på njurinflammation
(nefrit), är en icke ovanlig komplikation. Febern kan dels insätta
mycket hög från början, 40° C. eller mera, dels
hålla sig inom måttliga gränser, 38—39° C. Ofta kan
febertillståndet vara ganska länge, och förloppet
kan då, särskildt vid paratyfusinfektionerna,
starkt påminna om det vid nerv- l. tyfoidfeber
(se d. o.). Dylika fall kallades af äldre läkare
gastrisk feber, särskildt om diarrén och buksymtomen
voro mindre starkt uttalade. Sjukdomsförloppet af en
akut tarmkatarr är mycket varierande från en lindrig,
på några dagar fullt öfvervunnen sjukdom till ett
ytterst häftigt, på några dagar i hjärtförlamning
dödande eller mycket långvarigt och för den sjuke
starkt nedsättande lidande. Stundom, särskildt vid
försummad behandling, kan den akuta formen öfvergå i
ett kroniskt sjukdomsförlopp. Detta är särskildt icke
sällan händelsen, då sjukdomen tar sitt hufvudsakliga
säte i tjocktarmen (colon). Man talar då om en
eterokolit l. endast kolit (colitis). Vanligen
är emellertid från början hela tarmslemhinnan
angripen, men tunntarmen synes ha lättare att göra
sig kvitt infektionen. Vanligen är tarmslemhinnan
starkt svullen och rodnad, afsöndrande slem och
var. Ibland går angreppet mera på djupet af tarmen,
och sår i tarmen kunna då uppkomma. Afföringarna
bli därvid alltid blodblandade. Symtomen vid en
tarmkatarr växla något efter katarrens säte. Är
detta hufvudsakligen i duodenum och öfre delen af
tunntarmen, saknas ofta diarré, hvaremot kväljningar,
kräkning samt smärtor, ömhet och spänning i maggropen
äro mera uttalade. Ofta uppträder en gulsot
(ikterus) som komplikation till dessa fall. Ju
längre ned katarren har sitt hufvudsakliga säte,
dess starkare pläga trängningarna i stolgången
vara och dess rikligare afföringens tillblandning
af slem. Sjukdomen fordrar alltid någon längre eller
kortare tids sängläge. De allra första timmarna är det
klokt att låta den sjuke svälta och endast tillföra
vatten för att ersätta vätskeförlusten. Sedan kan
man börja med tunna hafresoppor, sockervatten, te,
rödvin, blåbärssoppor samt lättare kolhydratsföda,
såsom skorpor af hvetemjöl, rostade franska bröd,
puréer af kokta grönsaker, ägg, kokt fisk, hackadt
kött (kalf, höns, kalfbräss o. d.). Ett våtvärmande
omslag gör ofta god symtomatisk nytta. Särskildt om
afföringen icke varit alltför riklig, använder
man laxantia, hvarvid ricinolja är vårt bästa
medel. Alltför häftiga diarréer behöfva stundom
däremot stoppas med vismutsalter, kalk- eller
garfsyresalter (tannalbin etc.). Mot smärtorna gör
opium nytta. — En akut tarmkatarr kan, såsom nämnts,
lätt öfvergå till ett mera kroniskt stadium och
stannar då vanligen kvar som en katarr i tjocktarmen
(enterokolit). Stundom uppträder dock en från början
mera kronisk kolit, speciellt som en följd af kroniska
förstoppningstillstånd. Den kroniska koliten, som
utmärkes genom periodiskt omväxlande diarré med knip
och trängningar, väderafgång och slemmiga afföringar
samt däremellan förstoppning med hård, knölig, ofta
slembelagd och på grund af långvarig vistelse i kolon
intorkad afföring, är en mycket svårbotad åkomma,
som fordrar långvariga, energiska kurer med omväxlande
lösande och stoppande diet. Dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
