- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
485-486

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tarmsjukdomar - Tarmsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

använder man ofta lämplig fysikalisk terapi, såsom massage
och gymnastik, mineralvattenskurer o. d. (Karlsbad,
Marienbad m. m.). Ofta blir en badorts- eller
sanatorievistelse nödvändig. Ibland kunna mera
utpräglade former af den kroniska koliten särskiljas,
så t. ex. den mukösa koliten, då stundom afföringen
består uteslutande af stora massor slem, som
nästan kunna te sig som afgjutningar af tarmkanalen
(colitis membranacea). Denna form uppträder vanligast
hos kvinnor och är ofta beledsagad af svåra och
ihärdiga nervösa, nästan hysteriska symtom. Denna
sjukdomsform hotar vanligen icke lifvet, men kan
vara synnerligen motståndskraftig mot behandling och
recidiverar lätt. Å andra sidan kan den kroniska
koliten uppträda i en synnerligen allvarig form
som en kronisk, varig inflammation af tjocktarmen
med tendens till sårbildning i densamma (colitis
chronica suppurativa
l. ulcerosa). Denna kan efter
åratal af lidande och under ideliga recidiv föra
till döden. Tjocktarmskatarren kan emellertid iakttagas
i ännu högre grad lokaliserad. Man kan sålunda
ibland finna den begränsad till cœcum och colon
ascendens. Den kallas då tyflit och är ofta
mycket svår att skilja från en appendicit eller
perityflit (se f. ö. Blindtarmsinflammation). Vid
operation, som ibland företagits på grund af misstanke
om sistnämnda åkomma, har blindtarmsutskottet
befunnits fullt friskt. En till colon sigmoideum
begränsad kolit, som är synnerligen vanlig hos äldre
kvinnor med habituell förstoppning, benämnes sigmoidit.
En till rectum begränsad katarr bär namnet
proktit (proctitis). Båda dessa åkommor behandlas
bäst lokalt med tarmsköljning och lätt etsning af
den angripna slemhinnan med s. k. adstringerande
medel, garfsyra, lapis etc. Sigmoiditen kan
stundom föranleda ett operativt ingrepp. — Bland
mera kroniska infektioner af tarmen märkas syfilis,
gonorré och tuberkulos. Syfilis’ lokalisation i tarmen
är emellertid mycket ovanlig. De förträngningar
(strikturer) i nedre delen af tarmen, speciellt
i ändtarmen, som förr ansågos framkallade af
syfilis, tillskrifvas numera allmänt en kroniskt
gonorrhoisk infektion af tarmen. Tarmtuberkulos
uppträder vanligast sekundärt efter lungsot och
åstadkommer då vanligen multipla spridda sår med
en omgifvande katarr. Primär tarmtuberkulos är
däremot sällsynt. En tuberkulos infektion i tarmen
kan läkas, men efterlämnar då ofta svåra ärr och icke
sällan förträngningar (stenoser) af tarmen, som kunna
behandlas endast genom en operation. — Förträngningar
inom tarmkanalen framkallas eljest vanligast af
svulstbildningar, i ett öfvervägande antal fall
kräfta. Dylika nybildningar uppträda vanligen först
i medelåldern och den högre åldern (öfver 50 år) och
angripa ungefär lika ofta män som kvinnor. Kräftan
angriper mera sällan duodenum och tunntarmen. I
det förra tillfället är dess säte ej sällan kring
utföringsmynning för gallgången och bukspottkörteln,
och den åtföljes då alltid af en intensiv gulsot på
grund af tilltäppning för gallafflödet. Vanligaste
sätet för svulstbildningar är kolon, speciellt vid
dess omböjningsställen, samt i colon sigmoideum och
rectum. Åkomman börjar ytterst smygande, och dess
vanligen första symtom är detsamma som vid andra
förträngningar, t. ex. på grund af tuberkulösa ärr,
näml. en sig alltmer ökande förstoppning, som till
sist kan bli mycket besvärande. Så småningom tillstöta
afmagring och mattighet samt allmän kakexi med
höggradig blodbrist, hvilken underhålles därigenom,
att blodkärlsrika vulster ofta blöda. Afföringarna
innehålla därför i regel blod. Diagnosen kan
vara svår, stundom omöjlig utan röntgenstrålarnas
tillhjälp. Den enda effektiva behandlingen är en
operation med om möjligt aflägsnande af tumören eller,
om detta icke låter sig göra, såsom ofta vid kräfta i
bäckenet (i colon sigmoideum och rectum), anläggandet
af en fistel på tarmen ofvan det af tumören förträngda
stället (s. k. anus præternaturalis). Härigenom kan
den sjuke beredas en tids lindring, ehuru de sociala
obehagen af en dylik fistel å bukhuden, genom hvilken
afföringen måste passera, äro ganska stora.

Till skillnad från magsåret ha de enkla tarmsåren
mycket ringa benägenhet att öfvergå i kräfta. Deras
säte är i regel i duodenum, särskildt i den delen
af denna, som gränsar intill pylorus (ulcus duodeni
juxtapyloricum
). Duodenalsåren äro synnerligen
kroniska och lätt recidiverande åkommor, som till
skillnad från magsåren mycket oftare angripa män
än kvinnor. Deras hufvudsymtom äro svåra smärtor,
ofta långt efter måltiderna och på natten samt
rikliga blödningar, som färga afföringen svart. Ofta
nog kunna såren genombryta tarmen, och ytterst
farliga komplikationer med bukinflammation eller
varbildningar i bukhålan bli då följden. Sjukdomen
plägar behandlas med diet som magsåren, men ofta måste
operationer företagas, hvarvid såren borttagas och en
konstgjord öppning mellan tunntarmen och magsäcken
(gastroenterostomi) anlägges, så att födan icke
behöfver lämna magsäcken genom pylorus. På grund
af sitt periodiska förlopp med långa tider af
symtomfrihet äro dylika tarmsår mycket förrädiska
och farliga åkommor. En hastig död på grund af en
förblödning är ingalunda sällsynt. En blödning från
tarmsår färgar afföringen svart på grund af blodets
förändring genom dess långa passage genom tarmen till
skillnad från hemorrojdalblödningarna, vid hvilka
blodet har sin vanliga färg. Hemorrojder (se vidare
d. o.) äro ett slags åderbråck i ändtarmens blodådror.

En annan stor grupp af tarmsjukdomar framkallas
genom lägeförändringar hos tarmkanalen. Om
bråck se d. o., om tarmvred, tarminstjälpning,
tarminklämning, tarmstriktur, tarmobstruktion se
Ileus. Andra slags symtom framkallas af s. k.
enteroptos (se vidare d. o.), d. v. s. bukinälfvornas
allmänna nedsjunkande vid upprätt kroppsställning.
I. H.

Tarmsten, Enterolit, Koprolit (se dessa ord), med.,
bildningar (konkrement) i tarmkanalen, som antingen
uppkomma enbart genom sammanbakning af stagneradt
tarminnehåll eller uppstå kring en kärna, vanligen af
någon födoämnesrest från växtriket, t. ex. russin-
eller sviskonkärnor. Tarmstenens hufvudbeståndsdel
utgöres af s. k. jordartssalter, vanligen fosforsyrad
kalk eller magnesium, stundom äfven trippelfosfat
och krita.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free