Print (PDF) - On this page / på denna sida - Tegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bränningsugnen (se fig. 4). Äfven användas torkkanaler, som det nyformade teglet i regel får passera på vagnar. Särskild eldstad för torkningen
Fig. 4. Genomskärning af ringugn och
öfverbyggnad med torkinrättning samt packlador,
enligt Svedala system.
är då anordnad, eller ock utsuges värmen från ugnen
och inblåses i torkkanalerna. -- Det ofvan angifna
tillverkningssättet grundar sig på den fuktiga lerans
formbarhet. I motsats härtill står den i Sverige
föga använda torrpressningen, hvarvid blott torr lera
sammanpressas vid mycket starkt tryck (och vanligen
någon uppvärmning).
Teglets bränning. För att teglet skall bli
väderbeständigt, måste det brännas. Detta skedde
i forna tider helt enkelt genom att först stapla
råteglet glest i rätt stor höjd och med i bottnen
satta tvärkanaler af råsten (d. v. s. obrändt
l. soltorkadt tegel). En tät mur af råsten lades
utomkring den stora stapeln och afslammades med
lera. Ved inkastades i bottenkanalerna samt tändes,
och elden underhölls alltefter tegelstapelns storlek
och teglets garbränningstemperatur. Dylik bränning,
som företogs på fältet intill den plats, där teglet
slagits för hand och f. ö. ännu förekommer på sina
ställen, kallas fältbränning och ugnen fältugn. Denna
ugnstyp förbättrades därigenom, att fasta väggar
uppbyggdes och särskilda eldstäder med roster
inrättades. Den sålunda
Fig. 5. Genomskärning af periodisk ugn med öfverslående låga för bränning af taktegel o. d. (Ingenjör G. Berns system.) </img> förbättrade fältugnen fullkomnades ytterligare därigenom, att hvalf slogs mellan murarna, och teglet kom då att brännas i slutet rum, förbränningsgaserna bortfördes medelst skorstensdrag. Särskildt för taktegel användas fortfarande ugnar af den typen -- afarter af Kasselugnen. De ha under senare åren afsevärdt förbättrats bl. a. genom flera ugnars inbördes förbindning medelst kanaler, hvarigenom afgående rökgaser användas till förvärmning, liksom afsvalningsvärmen utnyttjas för framställning af varmluft, som tillföres nyinsatt tegel för att utdrifva sista fuktigheten, hvilket kallas "smockning". Fig. 5 visar genomskärning af den i Norden kända taktegelugn, som konstruerats af ingenjör Bern i Svedala. Periodiska ugnar äro äfven de
Fig. 6. Genomskärning af vanlig ringugn. </img> särskildt i England och Amerika mycket vanliga cirkulärt byggda ugnarna med öfverslående låga och eldstäderna förlagda i periferien (s. k. rundugnar). -- I Europa har emellertid den speciella tegelugnen blifvit ringugnen. Den uppfördes först af Hoffmann vid Siegersdorf i Tyskland 1858 och introducerades i Sverige vid Lomma 1874. Den utgöres i princip af en ringformad, lång kanal, i hvilken elden flyttar sig långsamt framåt. Förbränningsgaserna, som utsögos genom den till att börja med centralt belägna skorstenen, passera genom ett mycket långt, glest stapladt tegellager, där värmen väl tillgodogöres. Den moderna ringugnen, fig. 6, består af två parallella kanaler, i båda ändar förenade genom böjda eller raka kanaler af ungefär samma tvärsektion. Inkörsportar finnas rundt om ugnen, och kanalerna för förbränningsprodukter och varmluft äro förlagda till ugnens midt, skorstenen vanligen utanför ugnen i dess ena kortända. Kanalen, brännrummet, är genomgående utan tvärväggar. För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
