Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 625-626 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bränningsugnen (se fig. 4). Äfven användas
torkkanaler, som det nyformade teglet i regel får
passera på vagnar. Särskild eldstad för torkningen
är då anordnad, eller ock utsuges värmen från ugnen
och inblåses i torkkanalerna. — Det ofvan angifna
tillverkningssättet grundar sig på den fuktiga lerans
formbarhet. I motsats härtill står den i Sverige
föga använda torrpressningen, hvarvid blott torr lera
sammanpressas vid mycket starkt tryck (och vanligen
någon uppvärmning).

Fig. 4. Genomskärning af ringugn och öfverbyggnad med torkinrättning samt packlador, enligt Svedala system.

Fig. 5. Genomskärning af periodisk ugn med öfverslående låga för bränning af taktegel o. d. (Ingenjör G. Berns system.)

Fig. 6. Genomskärning af vanlig ringugn.

Teglets bränning. För att teglet skall bli
väderbeständigt, måste det brännas. Detta skedde
i forna tider helt enkelt genom att först stapla
råteglet glest i rätt stor höjd och med i bottnen
satta tvärkanaler af råsten (d. v. s. obrändt
l. soltorkadt tegel). En tät mur af råsten lades
utomkring den stora stapeln och afslammades med
lera. Ved inkastades i bottenkanalerna samt tändes,
och elden underhölls alltefter tegelstapelns storlek
och teglets garbränningstemperatur. Dylik bränning,
som företogs på fältet intill den plats, där teglet
slagits för hand och f. ö. ännu förekommer på sina
ställen, kallas fältbränning och ugnen fältugn. Denna
ugnstyp förbättrades därigenom, att fasta väggar
uppbyggdes och särskilda eldstäder med roster
inrättades. Den sålunda förbättrade fältugnen
fullkomnades ytterligare därigenom,
att hvalf slogs mellan murarna, och teglet kom då
att brännas i slutet rum, förbränningsgaserna
bortfördes medelst skorstensdrag. Särskildt för taktegel
användas fortfarande ugnar af den typen — afarter
af Kasselugnen. De ha under senare åren
afsevärdt förbättrats bl. a. genom flera ugnars
inbördes förbindning medelst kanaler, hvarigenom
afgående rökgaser användas till förvärmning, liksom
afsvalningsvärmen utnyttjas för framställning
af varmluft, som tillföres nyinsatt tegel för
att utdrifva sista fuktigheten, hvilket kallas
"smockning". Fig. 5 visar genomskärning af den i
Norden kända taktegelugn, som konstruerats af ingenjör
Bern i Svedala. Periodiska ugnar äro äfven de
särskildt i England och Amerika mycket vanliga cirkulärt
byggda ugnarna med öfverslående låga och eldstäderna
förlagda i periferien (s. k. rundugnar). — I Europa
har emellertid den speciella tegelugnen blifvit
ringugnen. Den uppfördes först af Hoffmann vid
Siegersdorf i Tyskland 1858 och introducerades
i Sverige vid Lomma 1874. Den utgöres i princip
af en ringformad, lång kanal, i hvilken elden
flyttar sig långsamt framåt. Förbränningsgaserna,
som utsögos genom den till att börja med centralt
belägna skorstenen, passera genom ett mycket
långt, glest stapladt tegellager, där värmen väl
tillgodogöres. Den moderna ringugnen, fig. 6,
består af två parallella kanaler, i båda ändar
förenade genom böjda eller raka kanaler af ungefär
samma tvärsektion. Inkörsportar finnas rundt om
ugnen, och kanalerna för förbränningsprodukter och
varmluft äro förlagda till ugnens midt, skorstenen
vanligen utanför ugnen i dess ena kortända. Kanalen,
brännrummet, är genomgående utan tvärväggar. För att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>