Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thiersch, Friedrich Wilhelm - Thiersch, Heinrich Wilhelm Josias - Thiersch, Karl - Thiersch, Ludwig - Tiersch, Friedrich von - Thierwolff - Thietmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till preses i bajerska vet. akad. Biogr. af
Heinrich T. (2 bd, 1866).
2. Heinrich Wilhelm Josias T., den föregåendes
son, teolog, irvingianismens främste representant i
Tyskland, f. 5 nov. 1817 i München, d. 3 dec. 1885
i Basel, blef 1838 lärare vid missionsskolan i
Basel, 1840 docent i Erlangen, 1843 e. o. och 1846
ord. professor i Marburg. Bland T:s vetenskapliga
arbeten från denna hans tidigare verksamhetsperiod
må särskildt nämnas Versuch zur herstellung
des historischen standpunktes für die kritik der
neutestamentlichen schriften (1845), en af de mera
uppmärksammade stridsskrifterna mot F. C. Baurs och
den till honom sig slutande s. k. Tübingenskolans
teorier, och framför allt Vorlesungen über
katholicismus und protestantismus (1846; 2:a
uppl. 1848), som i bedömandet af katolicismen
väl röjer starkt irenisk tendens, men i stort
sedt dock står på klart evangelisk ståndpunkt och
ger en intressant, delvis genial framställning af
protestantismens egenart. — Redan under sin docenttid
i Erlangen hade T. emellertid trädt i beröring
med representanter för den irvingianska rörelsen
(se Irving, E.) och rönt starkt intryck af dess
katoliserande och svärmisk-eskatologiska idéer. 1847
vanns han genom rörelsens "apostel" för Tyskland,
Th. Carlyle, helt för densamma. Hans öfvergång väckte
stort uppseende. Hur öfverraskande emellertid än ett
sådant steg af en kritiskt skolad teolog måste synas,
saknade det dock ej anknytningar i T:s tidigare
utveckling och åskådning. Ett visst svärmiskt drag
hörde från början till hans naturell. Och hans starkt
pessimistiska syn på protestantismens läge, dess,
såsom han menade, till hjälplös splittring ledande
individualism och subjektivism och den evangeliska
kyrkans osjälfständighet emot staten och beroende af
allehanda världsliga inflytanden hade redan tidigt å
ena sidan hos honom väckt till lif en längtan efter en
starkare, objektiv auktoritet och en fastare utbyggnad
af den kyrkliga organisationen och å den andra länkat
hans intresse in i eskatologiska tankebanor. Efter
sin öfvergång till irvingianismen kvarstod T. till
en början vid sin professur. Småningom visade sig
emellertid hans ställning ohållbar, och 1850 nedlade
han för alltid sin teol. lärarverksamhet. Dock släppte
han aldrig sina vetenskapliga intressen. Under några
år, från 1858, innehade han i Marburg en docentur
i klassisk filologi och historia. Och ända till
sin död utvecklade han en mycket rik produktion
på de mest skiftande områden — kyrkohistoriens,
biografiens, etikens, uppbyggelselitteraturens etc.,
men äfven astronomiens o. s. v. — och stod alltjämt i
lifligt personligt tankeutbyte med teologer af olika
denominationer. Särskildt knöt han efter vatikanska
konsiliet förbindelser med de gammalkatolske
teologerna, främst I. Döllinger. Bland hans arbeten
från denna tid må nämnas Die kirche im apostolischen
zeitalter (1852; 3:e uppl. 1877, sv. öfv. 1882),
en värdefull och, trots de här och där framskymtande
irvingianska specialteorierna, dock anmärkningsvärdt
objektiv framställning, samt den i vida kretsar
populära skriften Über christliches familienleben
(1854; 8:e uppl. 1889; sv. öfv. 1855, 1864, 1890). Sin
egentliga ämbetsverksamhet egnade emellertid T. under
sin senare period åt de irvingianska församlingarna
på kontinenten, inom hvilka han beklädde en rad
allt inflytelserikare poster. Från Marburg flyttade
han 1864 till München och därifrån 1869 till
Augsburg. Från 1875 till sin död var han bosatt i
Basel såsom "herde" eller öfverledare för samtliga
irvingianska församlingar i Schweiz, Syd-Tyskland
och Österrike. Jfr P. Wigand, "H. W. J. T:s leben,
z. t. von ihm selbst erzählt" (1888).
3. Karl T., den föregåendes broder, kirurg, f. 20
april 1822 i München, d. 28 april 1895 i Leipzig,
blef 1848 prosektor i patologisk anatomi i München,
utnämndes 1854 till professor i kirurgi i Erlangen
och kallades 1867 till kir. professuren i Leipzig.
En af 1800-talets mera betydande kirurger,
var T. på samma gång en utmärkt lärare och en
framstående vetenskaplig forskare samt inlade
beståndande förtjänster om sin vetenskaps utveckling
genom studier öfver epitelialkräftan (1865),
modifikation af den listerska sårbehandlingen,
förbättring af den af Reverdin införda
hudtransplantationen och genom andra arbeten.
4. Ludwig T., den föregåendes broder, målare,
f. 12 april 1825 i München, d. där 10 maj
1909, studerade i sin födelsestad för
Schwanthaler, J. Schnorr och K. Schorn, vistades i
Rom 1849—52, då han begaf sig till Aten, där han
blef professor vid konstskolan, och återkom
till Tyskland 1855. T. har framför allt gjort
sig känd dels genom ämnen från antiken, dels genom
kyrkligt måleri, har utfört altarmålningar o.
a. för kyrkor i Wien, Petersburg, München,
London, Paris och Jerusalem. För rådhuset i
Aten målade han Paulus predikar i Aten. T.
målade äfven genrebilder från bajerska höglandet.
5. Friedrich von T., son till T. 2, arkitekt,
f. 18 april 1852 i Marburg, studerade i
Stuttgart, Italien och Grekland, blef 1879
professor vid akademien i München och 1907 rektor
för Tekniska högskolan där. Han fick flera pris vid
täflingar, bl. a. ett första pris (1883) för ritningar
till tyska riksdagens palats i Berlin, som
sedan Wallot fick utföra. T:s mest betydande alster
är Justitiepalatset i München (fullb. 1897). Bland
hans öfriga verk äro Kurhaus i Wiesbaden (1907), tre
broar i München, flera monument, privatbyggnader
m. m. T. är författare bl. a. till Die Königsburg
von Pergamon (1882). Han blef led. af svenska
Konstakademien 1901.
2. E. Bg. 3. R. T—dt. 4—5. G—g N.
Thierwolff [tīr-]. Se Wolff, tyska skulptörer 3.
Thietmar [tīt-], tysk biskop, historieskrifvare,
f. 975, d. 1018, blef 1002 prost i det af hans
farfader grundlagda klostret Walbek och 1009 biskop af
Merseburg. Han författade en krönika i åtta böcker,
behandlande Tysklands öden under sachserkonungarna
918—1018. Denna krönika är en viktig källa icke
blott för Tyska rikets, utan äfven för de angränsande
ländernas, sålunda äfven Nordens historia. Den utgafs
af Lappenberg i "Monumenta Germaniæ historica"
samt af Kurze i "Scriptores rerum germanicarum
in usum scholarum". T:s verk lämnar ett utmärkt
tillfälle att studera en medeltida historikers
arbetssätt, då själfva originalhandskriften är
bevarad (i kungl. biblioteket i Dresden). En
faksimileedition af densamma utgafs 1905 i 2 bd.
S. T—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
