Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1231-1232 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thysanura - Thysdrus (Thysdritana colonia) - Thyselius - Thyselius, Karl - Thyselius, Per - Thyselius, Per Erik Ludvig - Thyselius, Karl Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Japygidæ och larvborstsvansar (se d. o.).
G. A—z.

Thysdrus (Thysdritana colonia). Se Djem, sp. 549.

Thyselius, svensk släkt, härstammande från bergsmannen
Per Larsson (början af 1700-talet) i Latorp, Tysslinge
socken, Närke, efter hvilken socken hans son Per
T. (f. 1720, d. som prost och kyrkoherde i Kumla 1793)
tog sig släktnamn. Se E. Thyselius, "Släkten T. och
andra därmed befryndade släkter" (1909).

1. Karl T., son till ofvannämnde Per T.,
präst, f. 8 maj 1767 i Vintrosa, d. 22 nov. 1833,
kom 1787 som student till Uppsala, blef 1791
filos. magister samt utnämndes 1792 till
förste skvadronspredikant vid Lifhusarregementet
och 1793 till hofpredikant. Af regeringen
lyckades han mot kontant erkänsla till en tjänsteman
erhålla en rekommendationsskrifvelse, som förordade
honom till förslagsrum till Sköllersta lediga
konsistoriella pastorat. När Reuterholm ville ha
det för regeringen blamerande dokumentet tillbaka,
vägrade T. att utlämna, hvad han ansåg som sin
rättmätiga privategendom, hvarvid han vid sitt försvar
använde så förgripliga uttryck, att han,
ställd under åtal, af Svea hofrätt dömdes till
döden. Han slapp dock undan med åtta dagars fängelse
vid vatten och bröd. T. fortsatte sin tjänstgöring
vid hofvet och utnämndes 1795 till kyrkoherde i
Särestads pastorat af Skara stift, blef prost 1805 och
bevistade riksdagarna 1810—15, där han var led. af
bevillningsutskottet, hvars betänkande han vid 1815
års riksdag uppsatte. S. å. erhöll han professors
titel och 1816 extra ansökningsrätt öfver hela riket.
1817 befordrades han till amiralitetssuperintendent i
Karlskrona, blef 1818 teol. doktor och 1819 pastor
primarius i Karlskrona med pastoralvården
öfver amiralitetsförsamlingen. T. hade icke ringa
predikogåfvor, men var som präst misslyckad på grund
af sitt högdragna och stridslystna lynne. Redan
från begynnelsen var han synnerligen illa liden
i Karlskrona. Inom amiralitetskonsistorium kom
det till sådana uppträden, att justitiekanslern
till slut måste ingripa. På ett radikalt sätt
blefvo emellertid alla tvistefrågorna bragta ur
världen, i det att K. M:t 1826, delvis åtminstone på
grund af de föregående årens stridigheter, indrog
amiralitetskonsistorium och öfverflyttade dettas
åligganden på Lunds domkapitel. Hans tryckta arbeten
utgöras af ett häfte Skaldeförsök (1790) samt några
disputationer och predikningar. Skalden Sjöberg
(Vitalis) var en tid informator hos T.
De tidigast bevarade dikterna af hans hand
äro tillegnade dennes dotter, i hvilken Sjöberg
förälskat sig.


2. Per T., den föregåendes broder, biskop,
filolog, f. 6 juli 1769 i Vintrosa, d. 5 sept. 1838
i Strängnäs, vardt student i Uppsala 1787, filos.
magister 1791 och docent i litteraturhistoria s. å. på
grund af afh. De meritis literariis Cl. Arrhenii
Örnhjelm. Sedermera befordrad till adjunkt i
vitterhet (1796), väckte T. uppseende genom
sitt ypperliga hufvud, sina grundliga kunskaper
och sin färdighet i latin. Han förestod såväl
professuren i romersk vältalighet som den
skytteanska, men vann, oaktadt flera ansökningar,
ej befordran (1810 erhöll han dock professors titel).
Han egnade sig i stället åt kyrkans tjänst. Efter att
1797 ha prästvigts blef han kyrkoherde 1805 i
Österhaninge och 1814 i Örebro, promoverades 1818
till teol. doktor samt utnämndes 1828 till biskop i
Strängnäs. Som sådan inlade han betydande förtjänster
om sitt stift, i synnerhet om dess undervisnings-
och pensionsväsen. Han var äfven varmt intresserad
riksdagsman i allt, som rörde kyrka och undervisning,
ingaf redan vid sin första riksdag, 1817, förslag
till löneförbättring för lärarna samt var i ovanlig
grad välgörande och faderlig för studerande. 1823
insattes T. i kyrkolagskommittén och egnade dess
arbeten en stor del af sin återstående lifstid. Af
hans tryckta skrifter må utom den ofvannämnda anföras
In Auli Persii Flacci Satyras prolegomena (1812,
professorsspecimen) samt en öfv. af Persius’ "Satirer"
(1816), hvilken prisades som ett mästerstycke. 1818
vald till led. af Vitt. hist. o. ant. akad., höll
han 1820 sitt inträdestal Om Roms satiriska skalder
i förhållande till deras tidehvarf (nämnda akad:s
handl., XII, 1826).

3. Per Erik Ludvig T., den föregåendes
son, präst, historisk forskare, f. 29 dec. 1808
i Österhaninge, d. 10 nov. 1881 å Stenbro vid
Norrköping, blef student i Uppsala 1827, filos.
magister 1833 och docent i nordiska antikviteter 1834.
1837 utnämndes han till lektor vid krigsakademien
på Karlberg, lät 1841 prästviga sig och befordrades
1853 till kyrkoherde i Nyköpings östra och Allhelgona
församlingar. 1849 blef han teol. doktor i Leipzig.
Han utgaf flera samlingar af handlingar, hvilka
gåfvo honom rykte som historisk forskare, såsom
Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens
historia (2 dlr, 1839—41), Handlingar rörande
Sverges inre förhållanden under konung Gustaf I (2
dlr, delvis i förening med V. Ekblom, 1841—45),
Reformationens införande och fortgång i Sverge intill
Vesterås riksdag 1527 (1843) och Bidrag till svenska
kyrkans och läroverkens historia (1848).

4. Karl Johan T., den föregåendes broder,
statsminister, f. 8 juni 1811 i Österhaninge
församling, Stockholms län, d. 11 jan. 1891 i
Stockholm, blef 1827 student i Uppsala, där han
aflade kansliexamen 1830 och examen till
rättegångsverken 1831. T., som 1838 erhållit
häradshöfdings n. h. o. v., blef 1840 kopist i
Justitierevisionsexpeditionen och 1841 kanslist
samt 1844 t. f. och 1848 ord. revisionssekreterare.
Efter att vid flera tillfällen, särskildt 1854 och
1855, ha varit t. f. justitiekansler samt 1853
expeditionschef i Justitiestatsexpeditionen utnämndes
han 1856 till justitieråd. T:s anseende för
stor ämbetsmannaskicklighet gaf anledning till,
att han kallades att 2 nov. 1860 efterträda H.
Hamilton som ecklesiastikminister i De Geers första
ministär. Som sådan kvarstod han till 1 aug. 1863.
Bland de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>