Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe / 113-114 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tinning - Tinningloben - Tinnsjövasdraget - Tinnskura - Tino - Tintamarre - Tintellust - Tinto - Tinto - Tintoretto - Tiocyan - Tiodagsmedia - Tioetrar - Tiofen - Tiofotingar - Tio Guds bud - Tiohärad - Tiokkakarl - Tiokol - Tiomannarådet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den yttre ögonvrån och örats öfre del. Underlaget
är det af en platt tuggmuskel betäckta tinningbenet
(os temporale), ett af de större hufvudskålsbenen,
hvilket med en sagittalt ställd skifva bildar en
stor del af kraniets sida (se Hufvudskål, fig. 1
TI), går ned och in i skålens bas (py i fig. 4 och
7), med hörselgången (IV i fig. 1) på utsidan och
hörselorganet inuti, samt med ett utsprång framåt
bildar okbågen (ob i fig. 1) och baktill utskjuter
ett annat nedåt: vårtutskottet (tv). Benskifvan är
tunn och utgör skålens svagaste del (näst ögonhålans
väggar). Största delen af skifvans taggiga kantfog,
tinningsömmen, hvilar utanpå hjässbenet.
G. v. D.*

Tinningloben, anat. Se Hjärnan, sp. 832.

Tinnsjövasdraget. Se Norge, sp. 1386.

Tinnskura, her. Se Sköld, sp. 1362.

Tino, grekisk ö. Se Tenos.

Tintamarre [tätama’r], fr. ("stoj", "gny"), namn
på en i Paris utg. skämt- och annonstidning, som
uppsattes 1843 af J. Commerson och 1870 öfvertogs af
L. Bienvenu och hvars frispråkiga toklustigheter gåfvo
upphof åt en särskild genre, den "tintamarreska". –
Théâtre tinta-marresque [-re’sk] kallas en komisk
miniatyrteater, som är så anordnad, att af den
uppträdande endast ansiktet är synligt genom en
utskärning i fonden, medan gestalten ersattes af en
dockas dvärgkropp.

Tintellust, oas i oas- och berglandet Aïr (se
d. o.) i Sahara, belägen på 577 m. höjd vid en wadi,
som skiljer Timgeplatån i n. från Bundaiplatån i
s. Här finnes en oregelbunden samling af hyddor,
öfverskuggade af palmträd och bebodda företrädesvis
af berber. Genom T. och den sydligare i samma
berg- och oasland belägna staden Agades går
stora karavanleden Tripolis–Ghadames–Niger.
(H. W-k.)

Tinto, Rio. Se Rio tinto.

Tinto. Se Madeiravin.

Tintoretto [-tå], italiensk målare. Se Robusti.

Tiocyan [tiå-; af grek. theion, svafvel],
kem., detsamma som rodan. Se Cyan, Kvicksilfver,
sp. 402, Rodanammonium och Senap. – Tiocyansyra,
detsamma som rodan-vätesyra. Se Cyan.
K. A. V-g.

Tiodagsmedia, meteor. Se Medeltemperatur.

Tioetrar [tiå-], kem. Se Merkaptan.

Tiofen [tiå-; af grek. theion, svafvel], kem.,
ett svafvelhaltigt organiskt ämne, C₄H₄S, som till
omkr. 1/2 proc. finns som förorening i råbensol ur
stenkolstjära. Det upptäcktes däri 1882 af V. Meyer
(se d. o.). Syntetiskt kan tiofen erhållas genom
inverkan af svafvelfosfor på bärnstenssyrans
natriumsalt, hvaraf framgår, att dess konstitutionsformel är:

<kemisk formel>

Tiofen kan alltså
betraktas som pyrrol (se d. o.), hvari atomgruppen
NH blifvit ersatt af en svafvelatom. Tiofen är en
färglös, i vatten olöslig vätska, som kokar vid 84°
och i fysiska och kemiska egenskaper visar stor
likhet med kolvätet bensol. Liksom detta ger tiofen
med salpetersyra en nitroförening C₄H₃S . N0₂, med
koncentrerad svafvelsyra en sulfonsyra C₄H₃S . SO₂OH,
o. s. v. Vid närvaro af
koncentrerad svafvelsyra ger tiofen med isatin
(se d. o.) ett praktfullt blått färgämne,
indofenin. – Liksom råbensolen åtföljes af
tiofen, anträffas i råtoluol (metylbensol)
metyltiofen l. tiotolen, C₄H₃S . CH₃.
K. A. V-g.

Tiofotingar, Decapoda, zool., är ett namn, som
inom två vidt skilda djurklasser: hufvudfotingar
(Cephalopoda) och kräftdjur (Crustacea),
nyttjas som beteckning för en underordning
bland de förra och en ordning bland de senare. –
1. Tiofotingarna bland hufvudfotingarna höra till
ordn. Dibranchiata (de 2-gälade; se Blötdjur) och
ha jämte de 8 hos alla hufvudfotingar förekommande
armarna ytterligare 2 långa och tentakelliknande
fångarmar, hvilka ha sin plats mellan 3:e och 4:e
armparet. Sugvårtorna äro skaftade och försedda
med hornringar. Manteln har 2 sidofenor, och
inom densamma, vid dess ryggsida, finnes ett inre
skal af äggrund, lansettlik, plattkullrig form,
med ena sidan fast och slät samt den andra lucker
och porös, bestående hufvudsakligen af kolsyrad
kalk; hos släktet Spirula är skalet kamradt och
posthornlikt. – 2. Tiofotingarna bland kräftdjuren
utgöra en ordn. Thoracostraca (Podophthalmata) af
kl. Crustacea (se Kräftdjuren och Thoracostraca).
L-e

Tio Guds bud, i den kristna kyrkan den vanliga
benämningen på de föreskrifter, som kunna sägas utgöra
"grundlagen" i den s. k. mosaiska lagstiftningen
(se Lag 4) samt, med benämningen de tio orden
(grek. deka’logos) stå att läsa i 2 Mos. 20: 1–17
och 5 Mos. 5: 6–21. Se vidare Dekalogen.

Tiohärad, lagsaga, omfattade sydvästra och mellersta
delarna af Småland, från danska gränsen upp till den
landhöjd s. om Vättern, hvarifrån Lagan och Emmån
nedflyta. Lagsagan inneslöt de tre "landen" Finnveden,
med Västbo, Östbo och Sunnerbo härad, Värend, med
Allbo, Kinnevalls, Norrvidinge, Uppvidinge och Konga
härad, samt Njudung, med Västra härad och Östra
härad, sammanlagdt 10 härad, hvaraf namnet. Lagsagan,
efter hufvudlandet länge kallad Värends, stundom
äfven Smålands, hade sin egen lagbok (hvaraf numera
endast kyrkobalken finnes kvar) sannolikt ända in
i senare hälften af 1300-talet, då den fick vika
för den allmänna landslagen. Med undantag för tiden
1718–19, då en annan fördelning i lagsagor egde rum,
fortfor Tiohärads lagsaga att finnas till lika länge
som lagmansinstitutionen (till 1849).

Tiokkakarl, kloster. Se Franciskanorden, sp. 1070.

Tiokol [tiåkål; af grek. theion, svafvel],
farm. med., guajakolsulfosyradt kalium,
        C₆H₃(OH) . OCH₃ . SO₃K,
ett modernt kreosotpreparat, afsedt för
tuberkulosbehandling, är ett hvitt, i vatten
lättlösligt, kristalliniskt pulver, som ges
invärtes i form af pulver eller kakor eller löst
till 10 proc. i pomeranssirap, hvilken lösning
säljes under namnet sirolin. Dosen af tiokol
är 2–5 gr. på dagen; af sirolin ges åt barn 1
tesked 3–4 gånger om dagen. Utom vid lungsot
ges medlet vid tarmåkommor hos späda barn, vid
kikhosta, lunginflammation m. m. Jfr Kreosot 2.
C. G. S.

Tiomannarådet. Se Venezia (Historia).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>