Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tizian - Tizi-Ouzou (Tisi-usu) - Tiällmann, Nils (Petersson) - Tjaadajev, Petr Jakovlevitj - Tjachta - Tjajkovskij, Petr Iljitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underbar intensitet. Bland alla tiders målare intar
han obestridt en af de främsta platserna.
Litt.: Monografier af Crowe och Cavalcaselle,
(”Tizianò”, Florens 1877, flera öfv.), Lafenestre
(”La vie et l’œuvre du Titien”, 1886), C. Barfoed
(”T. Vecellio”, 1889), Knackfuss (1897),
G Gronau (1900), M. Hamel (u. å.), Caro
Delvaille (Paris 1913). Afbildningar i ”Klassiker der
kunst” med text af O. Fischel 1904.
G–g N.
Tizi-Ouzou (Tisi-usu), stad i Algeriet, dep.
Alger, vid järnvägen till Alger, 87 km. s. ö. om
denna stad. Omkr. 27,500 inv., bland hvilka ett
tusental européer. Fästning och kaserner.
(H. W–k.)
Tiällmann, Nils (Petersson), präst, språkman,
f. i juni 1652 i Tjäll i Sidensjö socken,
Ångermanland, d. 16 juli 1718 i Stockholm, blef
student i Uppsala 1675 och uppehöll sig sedan med
informerande. Under denna tid utgaf han en helt
liten Grammatica latina (1679). Han prästvigdes
1684, blef huspredikant i några adliga familjer
och tjänstgjorde äfven någon tid som pastorsadjunkt
i Stockholms Storkyrka. Antagen till
nådårspredikant i Stockholms S:t Olof 1690, blef han på
församlingens enhälliga kallelse utnämnd till kapellan
(komminister) där 1691. – T. offentliggjorde
1692 Ellofva andelige prof-visor, hvilka förut
censurerats af prästerskapet vid riksdagen 1689. De
finnas omtryckta i Hansellis samling (d. 15, 1871)
och utmärkas af renlärighet, men äro till formen
ganska tröga och sakna all poetisk lyftning. Sin
största märkvärdighet eger T. som författare till
Grammatica suecana, äller: en svensk språk- ock
skrif-konst (1696), vår första tryckta språklära,
som dock knappast betecknar något framsteg
utöfver Aurivillius’ tidigare (1684) skrifna, ehuru
först i våra dagar tryckta grammatik; ljudläran
flödar af allehanda onyttig lärdom, under det
formläran är jämförelsevis god. T. har ock sin egen
ortografi, som söker följa uttalet. Ett litet
fragment af en fortsättning på språkläran, författad
efter 1710, är bevaradt i handskrift. Jfr A.
Noreen, ”Vårt språk” I (1903).
(K. B. W–n.)
Tjaadajev [-jeff], Petr Jakovlevitj,
rysk författare, f. 1794, d. 1856, deltog i kriget
mot Napoleon och fick under mångårig vistelse i
utlandet starka intryck af den tyska filosofien och
den västerländska civilisationen. 1831 inlämnade
han till inrikesministern grefve Benkendorf ett
memorandum, hvari han påyrkade lifegenskapens
upphäfvande, högre klassisk bildning och den
religiösa känslans väckande som medel för
Rysslands utveckling. Ett ofantligt uppseende väckte
hans 1836 i Nadjezjdins ”Teleskop” tryckta
Filosofiska bref, en skarp samhällskritik, hvars spets
riktade sig mot don ryska ortodoxien och
autokratien. De tre följande brefven jämte En dåres
apologi publicerades först 1862 på fr. af P. Gagarin
i Paris. Denna kritik, som blef af stor betydelse för
den ”västerländska” strömningen i Ryssland, hade
närmast till syfte att påvisa nödvändigheten af
Rysslands närmare anslutning till den
västerländska kulturen, särskildt den romersk-katolska
kyrkan. Förf. häktades och förklarades
sinnesrubbad, sattes visserligen på fri fot, men stod
alltjämt under hemlig polisuppsikt i Moskva, där
han tillbragte sitt återstående lif. Jfr Custine,
”La Russie en 1839” (1843), och Herzen, ”Du
développement des idées révolutionnaires en
Russie” (1851). På ry. utgåfvos T:s samtliga bref af
M. Gersjenson (1908) jämte utförlig biografi.
A–d J.
Tjachta, indianstam. Se Choctaws.
Tjajkovskij (oftast transkriberadt
Tschaikowsky), Petr Iljitj, Rysslands berömdaste
tonsättare, f. 7 maj 1840 i guv. Vjatka, d. 6 nov.
1893 (af kolera) i Petersburg, son till en
bergstekniker af gammal från Polen härstammande adelssläkt, studerade
juridik i Petersburg och anställdes i justitiedepartementet, men inträdde
1863 som lärjunge vid Petersburgs konservatorium, där han fick A. Rubinstein
till lärare i komposition och 1865 vann pris med sin tonsättning af Schillers hymn
”An die freude”. T. verkade 1866–77 som kompositionsprofessor vid det nybildade
konservatoriet i Moskva. 1877 hugnades han med en
årlig pension af 6,000 rubel från en rik änkefru v.
Meck, som beundrade hans arbeten, men aldrig
personligen sammanträffade med honom, och han
kunde nu framgent egna sig uteslutande åt den
skapande tonkonstnärens kall. Han uppbar dessutom
från 1888 af tsaren 3,000 rubel i årsanslag.
T:s 1877 ingångna äktenskap brast sönder efter få
månader till följd af hans eget öfverretade lynne,
och han var därefter en tid hemfallen åt djup
melankoli, som gränsade till sinnesförvirring. 1887
började han att på vidsträckta resor själf dirigera
sina större verk, äfven i utlandet (Tyskland,
Österrike, Paris, England, Italien, New York; af
Cambridges universitet kallades han 1893 till
hedersdoktor i musik). F. ö. vistades han i Petersburg
eller på sitt gods nära Klin och var där afhållen
af folket för sin välgörenhet. Hans griftefärd egde
rum under stor nationell tillslutning, och han
begrofs i Alexander-Nevski-klostret. Statyer öfver
honom ha rests i Mariakyrkan och konservatoriet
i Petersburg.
T:s rikliga och mångsidiga alstring är af ganska
ojämnt värde, men bär i stort sedt mästarhandens
prägel. Starkt lyrisk till sin läggning, andas hans
musik ofta ett mildt svårmod eller en nästan kvinnlig
vekhet, utmärker sig i den genreartade detaljen
och snuddar emellanåt vid känslosamhet eller
salongston, medan å andra sidan hans ryska naturell
kan bryta ut i barbariskt verkande vildhet,
uppsluppenhet och trots. Utan att vara i djupare
mening ursprunglig, eger han emellertid betydlig
uppfinningsförmåga, och hans sätt att ge sig okonstladt
hän, det hjärtevarma, som framtonar i hans
exaltation såväl som i blidare svärmerier, väcka
sympati. Fastän T. i synnerhet i sina större
instrumentalverk öste djupt nog ur inhemskt
folkliga källor, bär hans musik dock i olikhet med
ungryssarnas ett kosmopolitiskt drag. Han var
nämligen skolad vid tyska klassikerna och
Schumann, dessutom påverkad af fransk musik och
italiensk opera. Vidast har hans namn burits af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
