Print (PDF) - On this page / på denna sida - Topeka - Topelius (Toppelius) - Toppelius, Mikael - Topelius, Zakarias - Topelius, Zakarias (Zachris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351 Topeka-Topelius 352 Topeka [tåupl'ko], hufvudstad i nordamerikanska staten Kansas, till större delen på södra (högra) stranden af floden Kansas. 47,915 inv. (1915). - Tre Pacifikjärnvägar (se d. o.) och flera kortare järnvägslinjer beröra T. Atchison-Topeka- Santa Fe-järn vägsbolaget har där sina byråer och verkstäder. Stadens industri är betydande och mångsidig. För dess handel äro utom industriens produkter spannmål och trädgårdsalster viktiga. Bland byggnader märkas statens Capitolium, Grace Church-katedralen samt Washburn college (med omkr. 800 studerande). T. grundlades först 1854. (H. w-k.) Topejius (Toppelius), finländsk släkt, härstammande från handlanden i Uleåborg Jakob (f. omkr. 1620), antagligen bondson från Toppila gård, som förr låg utom nämnda stad, men numera uppgått däri och efter hvilken hans sonson, tullvisitatorn i Uleåborg Mikael (d. i Sverige under Stora ofreden) antog namnet Toppelius. 1. Mikael Toppelius, sonson till den ofvannämnde tullvisitatorn Mikael T., målare, f. 1734 i Uleåborg, d. 1821, kom 1751 i lära hos Johan Pasch i Stockholm och biträdde denne vid arbetet i slottskapellet, återvände därefter till Finland, där han sedan målade företrädesvis altartaflor och dekorativ väggprydnad i kyrkor i Österbotten. Ilmola, Pielavesi, Haukipudas' m. fl. kyrkor förvara ännu prof på hans anspråkslösa konst, som har sitt intresse för Finlands äldre konsthistoria. Jfr K. G. Estlander, "De bildande konsternas hist." etc. (1867). 2. Zakarias Topelius d. ä., den föregåendes son, runosamlare, f. 13 nov. 1781 i Uleåborg, d'. 23 jan. 1831 på sitt hemman Kuddnäs vid Nykarleby, blef student i Åbo 1797 och egnade sig sedan 1799 i Uppsala åt medicinska studier, hvilka sedermera fullföljdes i Stockholm, Lund och Köpenhamn, samt promoverades 1808 till kirurgie magister. Efter att ha tjänstgjort som läkare vid skärgårdsflottan under kriget 1808-09 aflade han 1811 licentiatexamen i Uppsala samt blef s. å. stadsläkare i Nykarleby och 1812 därjämte provinsialläkare i Nykarleby. 1813 promoverades han i Uppsala till med. doktor. - Under det han 1803, på uppdrag af Finska hushållningssällskapet, verkade i norra Österbotten för vaccinationens utbredning bland allmogen, lärde han känna allmogens seder, språk och religiösa föreställningar, och därigenom lades grunden för senare studier på detta område. Framför allt egnade han sig åt samlandet af folkdikter, "runor". Under resor i de österbottniska socknarna upptecknade han många folkdikter. Men ännu värdefullare skördar vunnos af karelska bönder, i synnerhet från archangelska guvernementet, hvilka som gårdfarihandlare kommo till österbottniska kusten. De voro alltid gärna sedda hos honom, blott de kunde sjunga runor. De sålunda under årens lopp samlade sångerna utgaf T. under titeln Suomen kansan vanhoja runoja ynnä myös nykyisempiä lauluja (Finska folkets gamla runor äfvensom nya sånger) i 5 hftn (1822-31). Ett stort antal sånger om Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ingår jämte trollrunor och mytologiska kväden; tanken på en episk enhet i Kale-valadikterna tyckes ha varit honom främmande. Dessutom äro moderna visor af ganska underordnadt värde upptagna i samlingen. T. angaf särskildt Vuokkiniemi i ryska Karelen som de gamla runornas egentliga hemort, och denna anvisning blef vägledande för Lönnrot, som sedermera i de af T. som runofyndorter påpekade trakterna fann det hufvudsakliga materialet till "Kalevala". Också erkänner Lönnrot i en uppsats (i "Finlands minnesvärda män", II) T. som sin föregångare och som vågbrytare på runosamlingens fält. 3. Zakarias (Zachris) Topelius, den föregåendes son, näst Euneberg Finlands mest frejdade diktare, f. 14 jan. 1818 på Kuddnäs gård, nära Nykarleby, Österbotten, d. 12 mars 1898 på sitt landställe Björkudden. De förhållanden, under hvilka han uppväxte, voro egnade att utveckla gossens poetiska anlag. I barndomshemmet Ijö-do från hans moders, Katarina Sofia Calam-nius', läppar Franzéns milda sånger. Då han vid elfva års ålder sändes till skolan i Uleåborg, kom han att bo hos några släktingar, som hade lånbibliotek, Där fick han läsa romaner efter behag, hvarigenom hans lifliga fantasi fick näring och hans stora berättartalang erhöll sina första väckelser. Efter faderns död (1831) kom T. till Helsingfors, där han hade lyckan att en tid framåt få vistas i J. L. Eunebergs hem, då medelpunkten och samlingsplatsen för en grupp af unga fosterlandsälskande män. Det personliga umgänget med Runeberg var för T. i hög grad väckelserikt. Runeberg var tillika hans lärare i skrifning och förstod att genom snillrika anmärkningar uppodla hans stil. Det är ett bevis såväl på elevens själfständighet som på lärarens skicklighet, att T:s dikter från denna tid icke blefvo efterbildningar af Runebergs, utan från första början gingo i en annan riktning. Denna omständighet gjorde, att Runeberg knöt stora förhoppningar vid T:s gryende skaldegåfva, och han yttrade själf till den unge nybörjaren: "Jag gläder mig öfver, att du går din egen väg och ej är någon apa". Vid femton års ålder vardt T. student (1833), promoverades till filos, magister 1840, tog filos, licentiatexamen 1844 och promoverades till filos, doktor 1847, efter att ha disputerat med afh. De mö do matrimonia jungendi apud fennos quondam vigente (Om sättet för äktenskaps ingående hos fornfin-narna). Hans studier hade varit mångsidiga, men tidtals icke bedrifvits synnerligen energiskt; han hade dels ämnat bli präst, dels äfven egnat sig åt medicinen; slutligen bestämde han sig för det historiska studiet. 1842-46 var han sekreterare i Societas pro fauna et flora fennica. 1845 gifte han sig med Emilie Lindqvist; af hans tidigare svärmerier har ett gett motiv till den ypperliga dikten Den resande studenten. 1846-51 tjänstgjorde han som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, och under samma tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
