Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Topeka - Topelius (Toppelius) - Toppelius, Mikael - Topelius, Zakarias - Topelius, Zakarias (Zachris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Topeka [tåupī’kə], hufvudstad i nordamerikanska
staten Kansas, till större delen på södra (högra)
stranden af floden Kansas. 47,915 inv. (1915). –
Tre Pacifikjärnvägar (se d. o.) och flera kortare
järnvägslinjer beröra T.
Atchison–Topeka–Santa Fé-järnvägsbolaget har där sina
byråer och verkstäder. Stadens industri är
betydande och mångsidig. För dess handel äro utom
industriens produkter spannmål och trädgårdsalster
viktiga. Bland byggnader märkas statens Capitolium,
Grace Church-katedralen samt Washburn college (med
omkr. 800 studerande). T. grundlades först 1854.
(H. W-k.)
Topelius (Toppelius), finländsk släkt, härstammande
från handlanden i Uleåborg Jakob (f. omkr. 1620),
antagligen bondson från Toppila gård, som förr låg
utom nämnda stad, men numera uppgått däri och efter
hvilken hans sonson, tullvisitatorn i Uleåborg Mikael
(d. i Sverige under Stora ofreden) antog namnet
Toppelius.
1. Mikael Toppelius, sonson till den
ofvannämnde tullvisitatorn Mikael T., målare,
f. 1734 i Uleåborg, d. 1821, kom 1751 i lära hos
Johan Pasch i Stockholm och biträdde denne vid
arbetet i slottskapellet, återvände därefter
till Finland, där han sedan målade företrädesvis
altartaflor och dekorativ väggprydnad i kyrkor
i Österbotten. Ilmola, Pielavesi, Haukipudas’
m. fl. kyrkor förvara ännu prof på hans
anspråkslösa konst, som har sitt intresse för
Finlands äldre konsthistoria. Jfr K. G. Estlander,
"De bildande konsternas hist." etc. (1867).
2. Zakarias Topelius d. ä., den föregåendes
son, runosamlare, f. 13 nov. 1781 i
Uleåborg, d. 23 jan. 1831 på sitt
hemman Kuddnäs vid Nykarleby, blef student i
Åbo 1797 och egnade sig sedan 1799 i Uppsala
åt medicinska studier, hvilka sedermera
fullföljdes i Stockholm, Lund och Köpenhamn, samt
promoverades 1808 till kirurgie magister. Efter att
ha tjänstgjort som läkare vid skärgårdsflottan under
kriget 1808–09 aflade han 1811 licentiatexamen i
Uppsala samt blef s. å. stadsläkare i Nykarleby och
1812 därjämte provinsialläkare i Nykarleby. 1813
promoverades han i Uppsala till med. doktor. –
Under det han 1803, på uppdrag af Finska
hushållningssällskapet, verkade i norra Österbotten
för vaccinationens utbredning bland allmogen,
lärde han känna allmogens seder, språk och religiösa
föreställningar, och därigenom lades grunden
för senare studier på detta område. Framför allt
egnade han sig åt samlandet af folkdikter, "runor".
Under resor i de österbottniska socknarna
upptecknade han många folkdikter. Men ännu
värdefullare skördar vunnos af karelska bönder, i
synnerhet från archangelska guvernementet, hvilka som
gårdfarihandlare kommo till österbottniska kusten.
De voro alltid gärna sedda hos honom, blott
de kunde sjunga runor. De sålunda under årens lopp
samlade sångerna utgaf T. under titeln Suomen kansan
vanhoja runoja ynnä myös nykyisempiä lauluja (Finska
folkets gamla runor äfvensom nya sånger) i 5 hftn
(1822–31). Ett stort antal sånger om Väinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen ingår jämte trollrunor
och mytologiska kväden; tanken på en episk enhet i
Kalevaladikterna tyckes ha varit honom främmande.
Dessutom äro moderna visor af ganska underordnadt
värde upptagna i samlingen. T. angaf särskildt
Vuokkiniemi i ryska Karelen som de gamla runornas
egentliga hemort, och denna anvisning blef
vägledande för Lönnrot, som sedermera i de af
T. som runofyndorter påpekade trakterna fann det
hufvudsakliga materialet till "Kalevala". Också
erkänner Lönnrot i en uppsats (i "Finlands minnesvärda
män", II) T. som sin föregångare och som vågbrytare
på runosamlingens fält.
3. Zakarias (Zachris) Topelius, den föregåendes son,
näst Runeberg Finlands mest frejdade diktare, f.
14 jan. 1818 på Kuddnäs gård, nära Nykarleby,
Österbotten, d. 12 mars 1898 på sitt
landställe Björkudden. De förhållanden, under
hvilka han uppväxte, voro egnade att
utveckla gossens poetiska anlag. I barndomshemmet
ljödo från hans moders, Katarina Sofia
Calamnius’, läppar Franzéns milda sånger. Då han
vid elfva års ålder sändes till skolan
i Uleåborg, kom han att bo hos några släktingar, som
hade lånbibliotek. Där fick han läsa romaner
efter behag, hvarigenom hans lifliga fantasi
fick näring och hans stora berättartalang erhöll
sina första väckelser. Efter faderns död (1831)
kom T. till Helsingfors, där han hade lyckan att en
tid framåt få vistas i J. L. Runebergs hem,
då medelpunkten och samlingsplatsen för en grupp
af unga fosterlandsälskande män. Det personliga
umgänget med Runeberg var för T. i hög
grad väckelserikt. Runeberg var tillika hans
lärare i skrifning och förstod att genom snillrika
anmärkningar uppodla hans stil. Det är ett bevis
såväl på elevens själfständighet som på lärarens
skicklighet, att T:s dikter från denna tid icke
blefvo efterbildningar af Runebergs, utan från första
början gingo i en annan riktning. Denna omständighet
gjorde, att Runeberg knöt stora förhoppningar vid
T:s gryende skaldegåfva, och han yttrade själf
till den unge nybörjaren: "Jag gläder mig öfver,
att du går din egen väg och ej är någon apa".
Vid femton års ålder vardt T. student (1833),
promoverades till filos. magister 1840, tog filos.
licentiatexamen 1844 och promoverades till filos.
doktor 1847, efter att ha disputerat med afh. De
modo matrimonia jungendi apud fennos quondam vigente (Om
sättet för äktenskaps ingående hos fornfinnarna).
Hans studier hade varit mångsidiga, men tidtals icke
bedrifvits synnerligen energiskt; han hade dels
ämnat bli präst, dels äfven egnat sig åt medicinen;
slutligen bestämde han sig för det historiska
studiet. 1842–46 var han sekreterare i Societas
pro fauna et flora fennica. 1845 gifte han
sig med Emilie Lindqvist; af hans tidigare
svärmerier har ett gett motiv till den
ypperliga dikten Den resande studenten. 1846–51
tjänstgjorde han som e. o. amanuens vid
universitetsbiblioteket, och under samma tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
