Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Topelius, Zakarias (Zachris) - Topete y Caballo, Juan Bautista - Topham, Francis William - Top-Hane - Tophus - Topica - Topik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättelser"; 1854; 3:e uppl. 1881), äfvensom Brita
Skrifvars (uppfördt 1868, otryckt) och texten till
operan Kung Carls jagt (1852; musik af Pacius)
äro egentligen dramatiseringar efter någon af hans
noveller. Som rena tillfällighetsstycken måste åter
betraktas Ett skärgårdsäfventyr (1858), Veteranens
jul (1859) och Prinsessan af Cypern (1860), ett
fullblodigt romantiskt skådespel, ett försök att
införa Kalevalamytens gestalter på scenen. De
sistnämnda jämte Titians första kärlek utkommo
samlade under titeln Dramatiska dikter (1861). En
ny samling med denna titel, afsedd att innehålla
alla T:s skådespel, begynte utkomma 1881, men blef
ofullbordad. T:s skådespel äro, äfven de, påverkade
af romantiska förebilder. Det mest berömda och det,
som längst bibehållit sig på scenen, "Regina von
Emmeritz", betecknade T. själf som "ett ungdomsarbete
under inflytande af Victor Hugos dramer, särskildt
Hernani". Från denna förebild härröra såväl styckets
prunkande patos som dess starka effektmedel.
Äfven på andra områden än de nu nämnda deltog
T. i sitt lands intellektuella och konstnärliga
sträfvanden. Så blef han 1847 sekreterare i Finska
konstföreningen, hvilken befattning han sedermera
utbytte mot ordförandeskapet, som han bibehöll till
1878. Vidare var han 1864–89 ordf. i konstnärsgillets
styrelse. På bägge dessa platser verkade han mycket
för finska konstens utveckling. Som en hedersbelöning
för sin skaldeverksamhet erhöll han 1873 Svenska
akad:s Karl Johans pris och vid dess hundraårsfest,
1886, dess stora guldmedalj.
Efter sitt afskedstagande bodde T. på sitt vackra
landställe Björkudden i Östersundom skärgård strax
ö. om Helsingfors. Talande bevis på sina landsmäns
tacksamhet erhöll han 14 jan. 1888, då han fyllde 70
år. Hela landet hade medelst deputerade, adresser
och telegram stämt möte i hufvudstaden, där en
medborgerlig fest firades till skaldens ära. Två
festpublikationer utkommo vid detta tillfälle,
nämligen "Zachris Topelius" 14/1 1818–14/1 1888" och
"Zacharias Topelius. Minne af festdagen den 14 Januari
1888". Med hänsyn till hans försvagade hälsa fingo
hyllningarna tio år senare en annan gestaltning,
men voro ännu mångfaldigare och allmännare. Kort
därpå afled han efter en kort sjukdom.
Hans begrafningsdag, 21 mars, hvilken i Finland
antog karaktären af en nationell sorgedag, firades
äfven i en mängd af Sveriges skolor med stort
deltagande. De hyllningar på vers och prosa, som
egnades skalden på hans 81:a födelsedag och hans
minne vid begrafningen, äro samlade i publikationen
"Zacharias Topelius 14 jan.–21 mars 1898". Evangelium
för barnen (1893), korta förklaringar öfver årets
evangelietexter, i hvilka T. enligt egna ord "talar
icke med kyrkans predikan utan med hemmets och skolans
förtrognare språk", var det sista originalarbete, som
T. utgaf. Efter hans död utkom Blad ur min tänkebok
(1898). Hundraårsdagen af hans födelse firades i
både Finland och Sverige; i anledning af densamma
lät Svenska akad. slå en minnesmedalj öfver T., och
Selma Lagerlöf uppläste vid akad:s årssammankomst 20
dec. 1918 en minnesteckning öfver honom. Hans Samlade
skrifter började utges 1899
och omfatta utom ofvan nämnda arbeten Resebref och
hågkomster samt Smärre skrifter; både af hans dikter,
berättelser och andra verk meddelas här mera än i
föregående samlingar, men någon fullständighet har
icke åsyftats. Ett urval af T:s teaterartiklar utgafs
1917 under titeln Om teatern i Finland. T:s bref till
Snoilsky äro utg. i "Carl Snoilsky och hans vänner",
II (1918). – Litt.: V. Vasenius, "Z. T." (1912 ff.;
hittills 3 bd), som eftersträfvar oöfverskådlig bredd;
E. Vest, "Z. T." (1905), J. Ahrenberg, "Människor som
jag känt", III (1908), och "Z. T:s hundraårsminne"
(1918).
1. (G-g N.) 2. M. G. S. 3. A. H. (R-n B.)
Topete y Carballo [tåpe/te i karva’ljå], Juan B a u t
i s t a, spansk amiral och politiker, f. 24 maj 1821
i Tlacotalpan i Yucatan, d. 31 okt. 1885 i Madrid,
inträdde i spanska marinen 1835, förde 1860 befäl
mot Marokko och var sedan 1867 konteramiral öfver
eskadern i Cådiz, då han sept. 1868 tillsammans med
några andra högre officerare och ämbetsmän utfärdade
ett upprop att aflägsna drottning Isabella och
tillsätta en provisorisk regering. I denna regering
blef T. (okt.) marinminister. Obenägen för alla
demokratiska sträfvanden, understödde T. efter
Isabellas aflägsnande hertigens af Montpensier
tronkandidatur. Han tog 1871 jämte Serranos öfriga
kabinett afsked. T. var ånyo marinminister kortare
tider 1872 och 1874, men drog sig tillbaka från
politiken, då armén utropade Alfons XII till konung.
(V. S-g.)
Topham [tå^em], Francis William, engelsk målare,
f. 1808 i Leeds, d. 1877 i London, var först
kopparstickare, kom till London 1829, målade
i olja och akvarell folktyper och scener från
Skottland, Irland och mest från Spanien. Han är
representerad i museer i London och andra städer
i England. T. var verksam äfven som illustratör
(till dikter af T. Moore, Bums m. fl. och till
sitt eget verk "Angler’s souvenir"). T. var en af
Egron Lundgrens närmaste vänner, kallas af honom
"en af Englands bästa akvarellmålare" och utöf-vade
ett ej ringa inflytande på hans konst, sådan den
utbildades under den första vistelsen i Spanien.
G-s N.
Top-Hanë (turk., "kanonhus"), arsenalen och ett
kvarter i Konstantinopel (se d. o., sp. 837).
TVphus (plur. to p h i), med., en hård, knölig,
vanligen föga ömmande aflagring af urinsyradt natron
i benhinnor, senor m. fl. ställen hos personer,
lidande af gikt. Giktknölarna äro oftast ärtstora,
men kunna variera från ett hampfrös till en valnöts
storlek. Vanligen sitta de intill en ledgång, på
dennas sträcksida, såsom vid armbågen, knäskålen
eller de små finger- och tålederna, men anträffas icke
sällan vid den yttre randen af öron-musklerna. Tophi
äro i och för sig oskadliga, men utgöra ett ganska
säkert tecken på s. k. uratisk diates. Se Gikt.
L H.
To’pica (lat., näml. remefdia, af grek. to’pös,
ställe), T opiska läkemedel, benämnas sådana utvärtes
medel, hvilka användas, såsom det heter, "lokalt",
d. v. s. endast på ett särskildt ställe, för att i
första rummet där utöfva en viss verkan. Till topiska
läkemedel räknas sålunda plåster, salfvor, liniment,
omslag, baddningar o. s. v. O. T. S.*
Topik (af grek. to’pös, ställe). 1. Log., enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
