- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
391-392

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torianit - Tories

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på Ceylon, är af becksvart färg och kan lösas
i utspädd svafvelsyra under afgifvande af
heliumgas. Det används för framställning af torium-
och uranföreningar samt radioaktiva preparat.
K. A. V-g.

Tories [tå’əriṡ], sing. tory [tå’əri] och whigs
[ωi’gṡ], sing. whig, populära namn på två politiska
partier i Englands nyare historia. Bägge namnens
härledning är omstridd; ursprungligen ha de varit
öknamn, gifna af politiska motståndare. Tory plägar
härledas från gael. tar a ri ("kom, o konung!") eller
från gael. toir ("förfölja"), och namnet användes
först som beteckning på fågelfria röfvarhopar på
Irland, som utgjorde återstoden af friskaror på den
kungliga sidan under 1600-talets inbördeskrig. Namnet
whigs har härledts än från det skotska ordet
whiggam, ett lystringsrop, som skotska bönder plägade
använda till sina hästar, än åter af whey, namnet
på surmjölk bland låglandsbefolkningen i västra
Skottland, och flera andra förklaringsförsök ha
gjorts. Först användes ordet som beteckning för
häst- och boskapstjufvar i Skottland, sedan för den
presbyterianska sakens anhängare under de skotska
partistriderna. Som benämningar på politiska partier
i England möta de båda orden sannolikt tidigast
1679 under partistriden om den katolske prins
Jakobs uteslutande från tronföljden. Anhängarna
af uteslutningsbillen, petitioners, hvilka förut
kallats landtpartiet (se d. o. 1) jämställdes då af
motpartiet genom öknamnet whigs med presbyterianska
skotska upprorshopar, och själfva kallade de
sina motståndare af hofpartiet (äfven benämnda
abhorrers, se d. o.) för tories, därmed jämförande
dem med katolska irländska fågelfria. Förutom i
tronföljdsfrågan åtskildes de genom whigs’ betonande
af parlamentets rättigheter och påyrkande af tolerans
mot dissenters samt tories’ förfäktande af kronans
ärfda privilegier och motstånd mot dissenters’ kraf
på religionsfrihet. Själfva meningslösheten i dessa
partinamn underlättade deras bibehållande, äfven
sedan de ursprungligen partiskiljande tvistefrågorna
aflösts af andra. Jakob II:s anfall på högkyrkan
dref flertalet af tories in i oppositionens läger,
och efter 1688 års revolution blef endast en
liten flygel ytterlighetsmän den afsatte konungen
trogen (de kallades vanligen jakobiter). Partiets
hufvudmassa, med sin kärna i högkyrkan och
lågadeln, accepterade toleransakten, men motsatte sig
ytterligare eftergifter åt dissenters samt påyrkade
under drottning Annas regering af allmän fredskärlek
slut på det långvariga kriget mot Frankrike. Whigs,
som varit de ledande vid revolutionen och hade sina
anhängare främst bland de store jorddrottarna, men
äfven bland städernas köpmän och handtverkare, ifrade
däremot för krigets fortsättande. Under Vilhelm III:s
regering hade whigs öfverhand i regeringen (särskildt
från 1693 under Somers och Montague), så äfven, efter
en kortare toryreaktion, under större delen af Annas
regering (Sunderland, Godolphin). Ett omslag till
tories’ förmån inträdde 1710 (Oxford, Bolingbroke),
men efter huset Hannovers tronbestigning behärskade
åter whigs (Walpole, Pelham, Pitt d. ä.) för lång
tid framåt parlamentet, ej minst genom korruption,
och äfven konungamakten, som i dem såg sitt stöd mot
de jakobitiska sympatier, som vunnit insteg bland
tories. – Med Georg III:s
tronbestigning (1760) fick toryriktningen ny styrka,
frigjord som den nu blifvit från huset Stuarts
hopplösa sak och gynnad af den inre splittringen
bland de ledande högförnäma whigfamiljerna. Tories
stredo nu för det kungliga prerogativet mot whigs’
parlamentariska sträfvanden, hvilka stöddes af de
store jordegarnas starka inflytande i underhuset genom
den korruptionsmakt, som dessa utöfvade i de många
små valkretsarna ("rotten boroughs"). Till makten
kommo tories 1770 med lord North, de förlorade den
genom sin envishet i fullföljandet af kriget mot de
nordamerikanske kolonisterna, med hvilka whigs (Pitt
d. ä., Fox) påyrkade fredlig uppgörelse. Kombinationen
Fox–North 1782–83 blef snart ohållbar, och en lång
maktperiod för tories följde (Pitt d. y.), i samband
hvarmed under franska revolutionens återverkan bägge
partierna började modifiera sina grundsatser. Tories
uppträdde nu som det beståendes försvarare mot
revolutionära omstörtningar och vunno därvid stöd
hos flera af de ledande whigfamiljerna; inom whigs
började en vänsterflygel påyrka parlamentsreform,
och partiet visade tidtals stor obenägenhet för
att fortsätta kriget mot revolutionens och Napoleons
Frankrike. Med två korta afbrott (1801–04 och 1806–07)
sutto tories nu vid makten till 1830 (Pitt d. y.,
Portland, Perceval, Liverpool, Canning, Goderich,
Wellington), men från 1822 modererades partiets
starka konservatism genom Cannings och Peels inträde
i kabinettet. Oemotståndligheten af krafvet på
parlamentsreform störtade tories (1830), och reformen
genomfördes 1832 af en whigministär (Grey). Denna
reform rubbade ohjälpligt själfva grundvalarna
för den äldre partigrupperingen, i det att "rotten
boroughs" försvunno och städernas medelklass fick
väsentligt ökadt inflytande. Det gamla torypartiet
föryngrades af Peel (se d. o. och Tamworthmanifestet)
samt började från 1834 allt oftare kallas det
konservativa partiet; whigs (Melbourne, Palmerston)
å sin sida fingo inom sitt parti alltmer maka åt
sig för mera frisinnade element (Russell), tills på
1860-talet det officiella antagandet af namnet det
liberala partiet (Gladstone) blef det yttre tecknet
på partiets ändrade karaktär. Bland de konservative
hade nya romantisk-demokratiska strömningar på
1840-talet framträdt med "Unga-England"-rörelsen
(se Disraeli, sp. 519–520), och Peels
afskaffande af spannmålstullarna 1846 vållade
kort därpå en djupgående splittring inom partiet
i en protektionistisk fraktion (Bentinck) och
de s. k. peeliterna, af hvilka flera småningom
med Gladstone i spetsen uppgingo i det liberala
partiet. Namnet whig har sedan 1860-talet uteslutande
användts om detta partis högra flygel, särskildt om
dess högadliga medlemmar. Med Hartington (se Cavendish
8) innehade dessa whigs några få år (1875–80)
partiledningen, men undanträngdes sedan af den till
politiken återkomne Gladstone och partiets radikala
flygel (Chamberlain, Bright); flertalet bland dessa
whigs bröt på grund af Gladstones home-rule-politik
1885 med partiet och bildade (med Chamberlain) det
liberal-unionistiska partiet, som med åren alltmer
närmat sig de konservative. Dessa sistnämndas
demokratisering hade påbörjats af Disraeli och
fullföljdes genom den nya torydemokrati, som under
lord Randolph

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free