- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
481-482

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torönsborg - Tosa - Tosa - Tosafot - Tosanli - Tosa-skolan - Tosca - Toscana

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Torönsborg (Thorönsborg), gods i S:t Anne socken,
Östergötlands län, omkr. 33 km. från Söderköping,
omfattar 25 mtl med en areal af 6,444 tld och är
taxeringsvärderadt till 1,006,400 kr. Mangården,
uppförd 1736 efter ritning af Hårleman, ombyggd 20
år senare, är ovanligt naturskönt belägen på en i
Dragsviken af Östersjön utskjutande, hög udde. Gården
tillhörde under medeltiden en rad bekanta personer,
såsom hertig Bengt Algotsson (d. 1360), Bo Jonsson,
konung Karl Knutsson, tillföll den sistnämndes
dotterson Erik Gyllenstierna och stannade i
århundraden i denna släkts ego. T. byggdes till säteri
1683 af riksrådet grefve G. Gyllenstierna. 1799 kom
egendomen genom arf från släkten Gyllenstierna till
hofmarskalken grefve K. G. Mörner, i hvars familjs
ego den förblifvit. T. eges nu af grefvinnan Ebba
Mörner, född Mörner. Hennes brorsdotter grefvinnan
Louise Stenbock har skildrat "Thorönsborg. Från
1300-talets förra hälft till år 1913" (1913).

Tosa, japanskt furstendöme. Se bd XII, sp. 1492.

Tosafot (Tosefot), Tosafi’ster. Se Rabbinska språket
och litteraturen, sp. 818.

Tosanli, flod. Se Jeschil Irmak.

Tosa-skolan. Se Japansk konst, sp. 1293.

Tosca [tå’ska]. Se Pampa, sp. 1391.

Toscana [tåska-], fordom storhertigdöme, sedan 1860
förenadt med konungariket Italien, hade 1859, med
öarna Gorgona, Elba, Pianosa, Formica, Monte Cristo,
Giglio och Giannutri samt hertigdömet Lucca (som
förenades med detsamma 1847), en areal af 22,338
kvkm. med 1,806,940 inv. Numera bildar landet ett
compartimento (landskap) i konungariket Italien,
omfattande, söderifrån räknadt, prov. Grosseto,
Siena, Pisa, Arezzo, Firenze, Livorno, Lucca och
Massa-Carrara (som först efter 1859 förenades med
T.), med en areal af 24,100 kvkm. och 2,736,353
inv. (1911). Landet tillhör delvis den etruskiska
delen af Nord-Apenninerna (högsta topp inom T. Monte
Simone, 2,165 m.). Dessa gå nära norra och östra
gränsen och utsända sidogrenar, som genomskära
det västliga förlandet i flera riktningar. En af
dessa grenar äro de för sin marmor bekanta Apuanska
alperna i n. v., med Monte Pisanino (1,946 m.). S. om
floden Arnos lågland ligger toskanska berglandet,
med det nordligaste af Italiens stora vulkanberg,
den utslocknade trakytkäglan Monte Amiata (1,734
m.). Af landets många floder: Serchio, Arno,
Cecina, Cornia, Ombrone, Albegna, Fiora och Tiber
(längst i ö.), är endast Arno (nedanför Florens)
segelbar. Kanaler sprida flodernas vatten öfver
stora sträckor. Utmed kusten ligga sumpiga, osunda
trakter, de s. k. Maremmerna, utanför denna de
toskanska öarna (se ofvan), bland hvilka Elba är
den största. Förnämsta näringsgrenen är jordbruk,
hvilket särskildt i den bördiga, tättbefolkade nedre
Arnodalen lämnar rik afkastning af spannmål samt
frukt af många slag. Höglandet är vattenfattigt,
glesare befolkadt och mindre odladt. Berömda äro
emellertid Chiantibergen i n. ö. för sitt vin och
"toskanska malmbergen" i v. för sina från gamla tider
kända och nyttiggjorda mineraltillgångar: koppar,
bly, silfver och tenn. På Elba brytes utmärkt
järnmalm. Viktiga exportartiklar äro marmor (från
Carrara, Massa och Serravezza), flera andra stenarter
samt borax från Monte Cerboli. Mycket omfattande är
tillverkningen af korall-, marmor-, alabaster- och
florentinska mosaikarbeten, af konstgjorda blommor
samt halmhattar. De största städerna äro Florens,
storhertigdömets och 1865-71 konungariket Italiens
hufvudstad, Livorno, förnämsta handelsstaden, Pisa,
Lucca och Siena, alla utom Livorno biskopssäten. Det
i T. talade språket är den vackraste och renaste af
de italienska dialekterna och bildar det egentliga
skriftspråket. Ett jämförelsevis stort antal af
Italiens förnämsta skriftställare och konstnärer
(Dante, Petrarca, Boccaccio, Guicciardini,
Macchiavelli, Galilei, Giotto, Lionardo da Vinci,
Michelangelo m. fl.) härstammar från T. Med afseende
på folkundervisningen stod ock denna landsdel till
1848 framför Italiens öfriga stater. - T. kallades
i forntiden, dock med större omfattning i s.,
Tyrrhenia, Etruria och Tuscia. Om T. i äldsta tider
se Etrurien och Etrusker. T. förenades med Rom
351 f. Kr. och bildade den 7:e af de 11 regioner, i
hvilka Italien för administrativa ändamål indelades
af Augustus. Under Konstantin (300-talet) förenades
det med Umbrien till en provins. Efter Västromerska
rikets fall (476) kom Tuscien jämte andra italienska
provinser efter hvartannat under heruler, östgoter,
bysantiner och langobarder. Under de sistnämnde skilde
man mellan "Tuscia langobardorum" (distrikten Viterbo,
Corneto och Bolsena) och "Tuscia regni", hvilket
låg längre norrut. Under Karl den store (800-talet)
inskränktes namnet Tuscia l. Toscana till den senare
delen, som styrdes af hertigar och markgrefvar ända
till 1100-talet. En af de förste markgrefvarna var
Bonifatius I, som omkr. 828 kämpade med framgång
mot sarasenerna i Afrika. Markgrefvarnas ätt utgick
1052 på manssidan med Bonifatius II, tillika grefve
af Modena, Reggio, Mantua och Ferrara, den rikaste
och mäktigaste fursten i Italien på sin tid. Hans
änka, Beatrice, äktade 1055 hertig Gottfrid af
Lothringen och regerade i T. till sin död, 1076, då
hon efterträddes af sin dotter Matilda (se d. o.),
"den stora markgrefvinnan". Beatrice och ännu mer
hennes dotter voro ifriga anhängare af påfven,
och dottern testamenterade jämte sina öfriga
besittningar äfven T. till påfvestolen. Under den
därigenom upplågande striden mellan påfvarna, som
gjorde anspråk på arf vet, och kejsarna, som ansågo,
att markgrefvinnan ej hade rätt att disponera öfver
ett kejserligt län, upplöstes T. i
en mängd småstater, och de uppblomstrande
städerna vunno småningom faktisk själfständighet. De
viktigaste af dessa toskanska republiker eller
kommuner med själfstyrelse voro Pisa, Siena, Arezzo,
Pistoja, Lucca och Florens, hvilket på 1300- och
1400-talen under ledning af släkten Medici
förenade största delen af T. med sitt område (se
Florens och Medici). Kejsar Karl V
förlänade 1531 Alessandro de’ Medici
ärftlig hertigtitel, och påfven Pius V gaf Cosimo
de’ Medici
1569 titeln storhertig af T., hvilken
värdighet 1576 åt hans son Frans bekräftades af
tyske kejsaren. Då ätten Medici med Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free