Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toscana - Toscanella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gaston 1737 utslocknade på svärdssidan, tillföll
T., enligt beslut vid Wien-freden 1735, hertig
Frans Stefan af Lothringen (1737–65). Sedan 1745
romersk-tysk kejsare, bestämde han 1763 T. till
en österrikisk sekundogenitur, hvarför han vid sin
död efterträddes i T. af sin andre son, Leopold I
(1765–90), under hvars upplysta regering landet
genom visa reformer och omsorgsfull vård om
dess andliga och materiella utveckling gjorde
framsteg i alla riktningar. Då han uppsteg på
kejsartronen, efterträddes han af sin andre son,
Ferdinand III (1790–1824). Ehuru denne i franska
revolutionskrigen sökte bevara sin neutralitet,
invecklades han dock i Österrikes nederlag, måste
1799 fly till Wien och 1801 afstå T. mot ersättning i
Tyskland. T. jämte Stati degli presidii, som tillhört
Neapel, förlänades af Förste konsuln, Bonaparte,
redan 1800 under namn af konungariket Etrurien till
hertig Ludvig af Parma, men införlifvades 1808 med
franska kejsardömet. Dessförinnan (1805) hade Lucca
och Piombino afsöndrats från T. och getts åt furst
Bacciochi. Dennes gemål, Elisa, Napoleons syster,
residerade i Florens som generalståthållarinna
med titel storhertiginna af T. Efter Napoleons
fall (1814) återfick Ferdinand T., 1815 förökadt
med Stati degli presidii, Elba och Piombino,
hvarjämte storhertigen erhöll successionsrätt till
Lucca. Ehuru han gjorde sig till en del beroende
af Österrikes politik, regerade han dock mildt,
och likaså efter honom sonen Leopold II (1824–59),
hvarför T. blef oberördt af upproren 1821 och 1831
och ansågs för den lyckligaste delen af Italien. Då
den allmänna liberala och nationella rörelsen 1847
grep äfven T., lät Leopold sig föras med af denna,
afböjde Österrikes erbjudna militärhjälp, utfärdade
15 febr. 1848 en konstitutionell författning,
bortlade titeln af österrikisk ärkehertig och lät
toskanska trupper deltaga i kriget mot Österrike. Det
demokratiska partiet fick dock alltmer öfverhand;
flera gatustrider egde rum i Florens, och 27
okt. 1848 bildades en ministär af de radikale
ledarna Montanelli, Mazzoni och Guerrazzi, som
yrkade på upprättandet af en för hela Italien
gemensam konstituerande församling. Missnöjd härmed,
lämnade storhertigen 1 febr. 1849 T. och begaf
sig till Gaëta, där äfven Pius IX befann sig,
hvarefter republiken proklamerades i T., med
de tre ministrarna som provisorisk regering. En
motrevolution af det moderata partiet återkallade
i april Leopold. Österrikiska hjälptrupper
inryckte, och en reaktion följde. Författningen
suspenderades och upphäfdes slutligen (1852); ett
konkordat med påfven gaf prästerskapet stor makt,
och förföljelsen mot protestanterna väckte mycket
missnöje i in- och utlandet. 1853 dömdes Guerrazzi
m. fl. till landsförvisning, och först 1855 lämnade de
österrikiska trupperna T. De hade då kostat landet 30
mill. lire. Det goda gamla förhållandet mellan furste
och folk var genom dessa händelser stördt. Utbrottet
af kriget mellan Österrike och Frankrike våren 1859
drog äfven T. in i händelsernas hvirfvel. Sedan
Leopold 24 april afböjt en uppmaning att sluta
sig till Sardinien, utbröt 27 s. m. ett uppror i
Florens. Storhertigen lämnade landet, en provisorisk
regering insattes, och konungen af Sardinien
antog protektoratet öfver T. 21 juli s. å. afsade
sig Leopold tronen till förmån för sin äldste
son, Ferdinand IV. Men nationalförsamlingen,
som sammanträdde 11 aug., beslöt 16 s. m. huset
Lothringens afsättning och T:s anslutning
till konungariket Sardinien. På grund af allmän
folkomröstning egde denna rum 22 mars 1860. Viktor
Emanuel höll 16 april sitt intåg i Florens,
17 febr. 1861 upphäfdes den sista återstoden af
T:s autonomi, och landet uppgick fullständigt i
det nya konungariket Italien. Litt.: Pignotti,
"Storia della T. sino al principato" (6 bd; 3:e
uppl. 1824), Galluzzi, "T. sotto i medici" (18 bd;
5:e uppl. 1830), E. Repetti, "Dizionario geografico,
fisico storico della T." (6 bd, 1834–46), Zobi,
"Storia civile della T. 1737–1848" (5 bd, 1850–52),
A. von Reumont, "Geschichte T:s seit dem ende des
florentinischen freistaats" (2 bd, 1876–77), samt den
i art. Florens och Medici, sp. 1416, anförda litt.
(H. W-k.)
Toscanella [tåskane’-], stad i italienska prov. Roma,
vid floden Marta, s. om Bolsenasjön. T.
 |
| Kyrkan S:a Maria i Toscanella. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
