Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Totis - Totjma - Tot-Komlos - Totleben, Frans Edvard Ivanovitj - Totonaka - Totonaker - Totonicapam - Tott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
Totjma- Tott
494
träffats. 6,590 inv. (1910). I den
närbelägna köpingen T ö v a r o s (med många
landställen, tillhöriga invånare i Budapest)
4,900 inv. (H. W-k.) Totjma, kretsstad i
ryska guv. Vologda, vid Sukona. Omkr. 5,000
inv. Koksaltberedning ur i trakten befintliga
saltsjöar och saltmarker. H. W-k. Töt-Komlös,
storkommun. Se K om l ös 2. Totleben 1. Todleben
[tåt-], Frans Edvard I v an o v it j, grefve, rysk
ingenjörgeneral och härförare, f. 1818 i Mitau,
d. 1884 i Soden, nära Frankfurt a. M., ingenjörofficer
1836, utmärkte sig i fälttågen i Kaukasus
1848-50 och deltog 1853-54 som öfverstelöjtnant
i Donau-fälttåget, hvarunder han en tid ledde
operationerna mot Sili-stria. Hans förnämsta bragd är
det af honom sept. 1854-juni 1855, då han sårades,
ledda och (i 5 bd, 1864-72) skildrade försvaret
af Sevastopol på Krim, där han till största delen
under fiendens ögon skapade de befästningslinjer,
som gjorde det möjligt för ryssarna att utkämpa
en bland de längsta och ärorikaste försvarsstrider
krigshistorien känner. Han utmärkte sig där äfven i
artilleriets användning och minkrigets ledning. Han
befordrades 1855 till generalmajor och 1860 till
generallöjtnant. Som chef för ingenjördepartementet
i krigsministeriet (1859), stabschef (1861),
biträde åt generalinspektören öfver ingenjörkåren
storfurst Nikolaus (1863) och ingerijörgeneral (1869)
utvecklade han storartad verksamhet vid de ryska
fästningarnas ombyggnad. Särskildt äro befästningarna
vid Nikolajevs hamn, Donaumynningarna och (de nya vid)
Kronstadt hans verk. Sedan ryssarna under turkiska
kriget 1877-78 tre gånger blifvit tillbakaslagna
utanför Plevna, tillkallades T. (sept. 1877),
som anordnade en fullständig inneslutning med den
påföljd, att Plevna föll 10 dec. s. å. I slutet af
1878 blef T. hela operationsarméns öfverbefälhafvare
samt tilltvang sig Schumen och Varna. 1879 utnämndes
T. till generalguvernör i Odessa och grefve samt 1880
till befälhafvare i Vilnas militärdistrikt. Hans
verksamhet inskränkte sig icke ensamt till det
militära området. Ryssland har t. ex. honom att
tacka för sina första järnvägar. T. var led. af
sv. Krigsvet. akad. (1856). Jfr Brial-mont, "Le
general comte T., sa vie et ses tra-vaux" (1884).
O. A. B. (L. WrsonM.)
Totonaka. Se Mexikanska språk. Totonäker,
indianfolk. Se Indianer, sp. 498-499.
Totonicapam (Totonicapan), stad i centralamerikanska
republiken Guatemala, 2,485 m. ö. h., 100 km. n. v. om
hufvudstaden Guatemala, har ett vackert läge på en
högslätt bland fruktträdgårdar. 28,310 inv. (1910),
till största delen indianer, hvilka tillverka
yllevaror och lerkärl. I dep. T., där T. ligger,
finnas varma källor och saltkällor, ur hvilka salt
utvinnes. (H. W-k.)
Tott, svenska adliga ätter, som äro grenar af den
gamla danska ätten T. (T hot t), af hvilken en medlem,
Tord Aagesen, namnes redan 1288. En medlem af ätten,
danska riksrådet Axel P e der sen till Härlöf i
Skåne (d. julen 1446 som hof vitsman på Varbergs
slott), gift två gånger med förnäma svenska damer,
blef ryktbar i Nordens historia genom sina 9 söner -
Peder, Olof, Åke, Kettil i förra giftet, Erik, Ivar,
Filip, Laurens och Anders i det senare -, A x e l
s s ö n e r n a, som spelade en mycket betydande
politisk roll i Sverige under senare hälften af
1400-talet och bland hvilka en blef riksföreståndare
två gånger. (Se bl. a. A. Skoglund, "De yngre
Axelssönernas förbindelser med Sverige 1441-1487",
1903.) Deras ätt började på 1500-talet kallas T. De
olika grenarna af densamma utdogo snart. Längst
fortlefde Åke Axelssons linje, ty från hans son Erik
härstammade ätten T. af Skebo, som 1669 utgick på
svärdssidan, och från hans son Klas, den ätt, som 1652
erhöll greflig värdighet, men utslocknade 1674 (se
T. 13). - Till en annan gren af danska ätten T. (se
T h o 11) hörde 1600-talets största jorddrottar
i Skåne riksråden Tage T. (f. 1580, d. 1658),
"skånska kungen", och hans son Otto T. (f. 1607,
d. 1656). Dennes söner, halfbröderna Knut T. (f. 1639,
d. som geheimeråd 1702) och Tage T. (f. 1648, d. som
geheimeråd 1707) blefvo vid Skånes införlifvande
med Sverige (1658) svenska undersåtar, och Knut
T. introducerades 1664 på Riddarhuset. Bägge bröderna
fördes efter krigsutbrottet 1677 af danskarna till
Danmark och dömdes i Sverige till döden. Tages sonsons
son, ryttmästaren Otto T. (d. 1758), introducerades
emellertid 1756 på Knuts n:r på Riddarhuset, och hans
son Tage T. (se T. 14) upphöjdes 1778 i friherrligt
och 1807 i grefligt stånd; grefvevärdigheten åtföljer
endast äldste sonen, son efter son (jfr Skabersjö). I
Danmark utdog ätten T. 1785.
A. Axel Pedersens linje.
1. Peder Axelsson, dansk präst, Axel
Pedersens (so ofvan) äldste son, var
domprost i Lund och valdes 1460 till biskop i
Odense, men fick icke valet stadfäst af påfven.
Han dog 1463.
2. Olof Axelsson till Vallöf (Själland),
don föregåendes broder, danskt riksråd,
d. 16 sept. 1464, innehade som förläning 1440-49
Ale-holms län (Lolland) och sedermera till sin
död Gottland. Han ankom nämligen 1449 med
en dansk flotta till ön och lyckades hindra svenskarna
från att intaga densamma. Till belöning
erhöll han ön som pantlän. Från Visborgs slott dref
han i stor skala sjöröfveri på Östersjön, hvarjämte
han hemsökte den svenska kusten med härjningar.
3. Åke Axelsson, den föregåendes broder,
danskt riksråd, d. 1477, var 1434
under Engelbrekts resning befälhafvare på
Falkenbergs slott och sedermera faderns efterträdare
som länsherre på Varberg. Invecklad i sin
broder Ivars strid med konung Kristian I,
miste han 1469 länet, men återfick det 1473
och behöll det till sin död.
4. Erik Axelsson till Lagnö,
Södermanland, den föregåendes halfbroder, svensk
riksföreståndare, d. 1481 på Viborgs slott, kom
som ung till Sverige, var sedan 1449 svenskt riksråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
