Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe / 649-650 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trefassystem - Treffen - Treffenberg, Nils Curry Engelbrekt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med jord. Betecknas spänningen mellan en ledning
och nollpunkten (fasspänningen) med e och spänningen
mellan två ledningar (hufvudspänningen) med E, så är

E = sqrt(3) . e.

Betecknas vid Δ-koppling strömmen i ledningen med
I och strömmen i lindningen med i, så är

I = sqrt(3) . i.

Effekten på systemet (W) blir i hvarje fall: W =
3 e . I . cos φ = 3 E . i . cos φ =
E . I . sqrt(3) . cos φ.

Trefassystemet har fått en utomordentligt stor
användning. Såväl maskiner som ledningar bli vid
trefasig anordning på ett lämpligt och ekonomiskt
sätt utnyttjade. Trefassystemet uppfanns i Sverige
af Jonas Wenström, hvars patent under en lång följd
af år tillförsäkrade hans licensinnehafvare monopol
på utförandet af systemet.
A. E-m.

Treffen, ty., krigsv. Se Träffen.


Treffenberg, Nils Curry Engelbrekt, ämbetsman, politiker,
f. 1 mars 1825 i Göteborg, d. 1 sept. 1897 i Stockholm,
tillhörde en urspr. polsk, i Sverige 1687 adlad ätt,
hvars ursprungliga namn var Curry, och var son till
den genom sitt vid riksdagen 1823 väckta förslag om
frimärkens (se d. o., sp. 1446) införande i Sverige
bekante C. G. Treffenberg (f. 1791, d. 1875). T. blef
student i Uppsala 1843, filos. doktor 1851 och aflade
1853 hof rättsexamen. 1856 utnämndes han till vice
häradshöfding samt blef 1860 länsnotarie och 1862
landssekreterare i Västmanlands län. 1873 utnämndes
han till landshöfding i Västemorrlands län. Som
sådan väckte han det största uppseende genom sitt
ingripande mot en i slutet af maj 1879 i följd af
lönenedpressning utbruten stor sågverksarbetarstrejk
i trakten af Sundsvall. Genom att tillkalla en
stark militärstyrka och kanonbåtar, genom summariska
häktningar sprängde T. inom 9–10 dygn strejken, som
var den första svenska af verklig betydenhet (öfver
1,000 strejkande). Strejkens utgång framkallade
flerstädes i Norrland strejkrörelser, som snart
undertrycktes, delvis med likartade medel. T:s
tillvägagående framkallade mycket blandade känslor
och protestdemonstrationer (bl. a. i Stockholm)
samt gaf äfven ökad fart åt den med de s. k. svenska
arbetarmötena (det första i Stockholm 1878) inledda
dåtida arbetarrörelsen. Med anledning af strejken
afgaf T. en för honom mycket karakteristisk rapport
(tr. 1880) till civilministern (Thyselius). Strejkens
innersta förklaringsgrund ville han söka i förbundet
mellan den kyrkliga anarkien och den politiska
radikalismen, och som strejkens lärdomar betonade han
företrädesvis nödvändigheten att bereda militäriskt
skydd för sågverksdistrikten och statsmakternas
skyldighet att öfverväga, om icke den del af pressen,
som vore "den onda makten" i landet, kunde hejdas med
tillhjälp af de gamla lagarna eller medelst nya. Den
dåv. regeringens obenägenhet att lyssna till
dessa T:s maningar torde ha närmast föranledt hans
förflyttning till landshöfdingposten i Kopparbergs
län jan. 1880. Som sådan kvarstod han till 1892. Han
tog därunder kraftig del i att förverkliga planerna
på Bergslagens järnväg och på Mora–Vänernsbanan
samt lär ha varit mån om allmogens intressen emot
de stora bolagens maktsträfvanden. Han var ordf. i
länets hushållningssällskap 1881–92 och blef 1893
sällskapets hedersled. Öfver T. restes i Falun 1903
en minnesstod. I det politiska lifvet ådrog sig
T. icke sällan stor, nästan sensationell uppmärksamhet
genom det vulkaniskt lidelsefulla sätt och den föga
ordskrädande oförskräckthet, hvarmed han lät sina
känslor och åskådningar taga sig uttryck. Ehuru
till sin allmänna läggning mycket konservativ,
stod han dock icke sällan ensam för sig. Hans
uppträdande vid hans första riksdag, 1865–66,
under öfverläggningarna i representationsfrågan
betecknas i De Geers "Minnen", där T:s anförande
rätt utförligt refereras, som den mest dramatiska
scenen. Talet föranledde enligt De Geer ett
"obeskrifligt oväsende" och gjorde T. till en af
dagskrönikan i ord och bild vida och länge ventilerad
personlighet. Äfven under sin senare offentliga
verksamhet blef han af likartade anledningar
åtskilliga gånger föremål för rätt sensationell
uppmärksamhet. Han upptog icke ogärna en hetsig
fejd med 1870-talets landtmannaparti. Så t. ex. vid
dechargedebatten 1875 i anledning af tvistefrågan
om presidentlönen i Kommerskollegium och vid den
s. k. "bergsprängningen" 1875 genom en ljungande,
mycket uppseendeväckande tidningsartikel "Antingen –
eller" (ledare 5 april i "Nya dagl. alleh."). Han
var led. i Andra kammaren 1869, 1873–75 för Västerås,
Köping och Arboga och 1876–78 för Västerbottens städer
och Härnösand samt 1889–97 led. af Första kammaren
för Kopparbergs län. Vid sista ståndsriksdagen var
han led. af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
samt riksdagarna 1873, 1891, 1894 led. af tillfälligt
utskott och 1893 af bevillningsutskottet. Motståndare
till kompromissen 1873, sade han sig kunna vara med om
grundskatternas afskaffande, om det blott icke sattes
i samband med indelningsverkets afskaffande eller med
försvarsväsendets ordnande i öfrigt. Han var äfven
motståndare till förslaget om statsministerpostens
inrättande (1873) och till regeringsförslaget 1875
om skjutsningsbesvärets aflyftande, fastän han
förut motiverat i likartadt syfte, samt äfven
till den obetydligaste rösträttsreform såsom
till det synnerligen intetsägande Annerstedtska
regeringsförslaget 1896 i rösträttsfrågan. Däremot
understödde T. 1873 Ad. Hedins motion om inskränkning
af utlännings rätt att besitta fast egendom. 1893
ansåg han en unionell skilsmässa ingalunda olämplig
och förklarade, med anslutning till ett kändt
Bismarckscitat, sig icke vilja för "vårt Bulgarien"
uppoffra ens lillfingret på en enda värnpliktig
kockspojke. 1895 bekände han sig icke tro på någon
lycklig framtid för unionen, men ville dock i det
längsta af båda folkens sunda förnuft hoppas på en
annan lösning än krigets. T:s humanitära intressen
lät honom motionera i syfte att så vidt möjligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>