Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tristan da Cunha - Tristan Lermite - Tristan och Isolde - Tristearin - Tristia - Tristikon - Trisyllabum - Tritagonist - Tritanopi - Triteism - Triterpener - Trithemius, Johannes - Triticum - Tritiokolsyra - Tritogeneia - Tritoma uvaria - Triton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
777
Tristan Lermite-Triton
778
viner och andra sjöfåglar, som häcka där och jämte
salar talrikt förekomma. Klimatet är mildt och sundt,
20° C. om sommaren, 13° om vintern, öarna voro,
då de 1506 upptäcktes af en portugis (T r i s t ä
o da C u n h a , se denne), hvars namn den största
ön bär, obebodda. - Sydöst om T. ligger på 40° 20’
s. br. och 9° 44’ v. lgd ön Gough 1. Diego Alv are
z, som 1904 besöktes och utforskades af den skotska
sydpolsexpeditionen. Den är 1,400 m. hög och till
byggnad samt djur- och växtvärld mycket lik T.
("E. A-t.)
Tristan Lermite 1. 1’H er mit e [trista7 lermM],
"grand prévot des maréchaux" (chef för den militära
lagskipningen och polisen) under de franske konungarna
Karl VII och Ludvig XI (födelse- och dödsår okända),
är bekant för sin hårdhet och ej minst genom Walter
Scotts roman "Quentin Dur-ward". Jfr L u d v i g,
franska konungar, sp. 1242.
Tristan och Isoide, hufvudpersonerna i en ofantligt
spridd och omtyckt medeltidssaga af bretoniskt
ursprung, hvilken fick litterär form i Frankrike,
af Beroul (omkr. 1150) och Thomas (omkr. 1170) på
såväl vers som prosa, samt ypperst behandlades af
tysken Gottfrid från Strassburg (se denne). Motivet
i denna rörande saga är slitningen mellan hjärtats
och pliktens bud, mellan naturens och moralens
rätt. Tristan, en konungason och tapper riddare, utses
af sin morbroder konung Mark i Cornwall att afhämta
dennes trolofvade, den blonda irländska prinsessan
Isoide (Yseult, Isolt). På återfärden händer det sig,
att hon och Tristan ovetande dricka en kärleksdryck,
som af hennes mor var bestämd för konung Mark,
och därigenom upptändas de unga tu af en ohjälplig
kärlekslidelse till hvarandra. För att söka glömma sin
passion äktar Tristan en annan prinsessa med namnet
Isoide, men förgäfves. Då han under ett krigiskt
äfventyr fått ett dödligt sår, skickar han bud efter
sin oförgätna sköna; hon anländer, och med brustet
hjärta sjunker hon ned öfver hans lik. De provensalske
berättarna gjorde af Tristan en typ för allsköns
ridderliga egenskaper och satte hans bragdfyllda lif
i förbindelse med alla Artur-sagorna. - I nyare tid
är ämnet omdiktadt af Immermann och (som musikdrama)
af K. Wagner. Se J. Bédier, "Romanen om Tristan och
Isoide" (1902), och W. Golther, "T. und I. in den
dichtungen des mittel-alters und der neuzeit" (1907).
(R-n B.)
Tristearin, kem., detsamma som stearin (se d. o. samt
Fett).
TrFstia, lat., sorgesånger, klagosånger, titel på en
elegi-cykel af Ovidius (se denne, sp. 1133).
TrPstikon (grek. tri’stichon, af tri-, tre, och
sti’chos, rad), af 3 versrader bestående dikt eller
strof.
Trisyllabum (lat., af grek. tri-, tre, och syllabé,
stafvelse), trestafvigt ord. Jfr Dissyllabum och
Monosyllabum.
TritagonTst (grek. tritagonistes, af triftos, den
tredje, och agonistes, täflingskämpe, skådespelare),
den af det forngrekiska dramats tre skådespelare, som
hade de mindre betydande rollerna på sin lott. De båda
andra voro protagonisten (af prötos, den förste), som
spelade hufvudrollen och vanligen äfven berättarens
(sändebudets) roll, samt deuteragonisten (af déHf
teros, den andre), som hade att framställa de
karaktärer, hvilka uppe-
höllo konflikten med styckets hufvudperson. Jfr S o
f o k l e s och Teater l, sp. 585.
Tritanop! (af grek. tritofs, tredje, an, icke, och
öps, öga), violettblindhet. Se Färgblindhet, sp. 282.
Trite^sm (af grek. tri-, tre, och theofs, gud),
"tron på tre gudar", ett öknamn på en under de
monofysitiska lärostriderna under 500-talet
förfäktad framställning af treenighetsläran,
som på enhetens bekostnad så betonade trefalden i
gudomsväsendet, att denna framställnings motståndare
beskyllde dess förfäktare för att lära tillvaron
af tre gudar i st. f. en. De skriftliga uppgifter,
som finnas kvar angående såväl denna lära som den
däraf uppkomna lärostriden (triteistiska striden),
erbjuda för forskaren många svårigheter. Lärans
upphofsman synes emellertid ha varit en filosof i
Konstantinopel under kejsar Justinianus I, vid namn
Johannes Askusnages, som tillhörde monofysiternas
parti och af kejsaren lands-förvistes för sina
åsikter i treenighetsläran. Efter hans död upptogos
och utvecklades hans åsikter af den berömde
filosofen och filologen Johannes Philoponus
(med binamnen Alexandrinus och Grammaticus) i
slutet af 500-talet. Kring honom samlade sig ett
"triteistiskt" parti först i Alex-andria, sedan i
Konstantinopel; äfven ett par biskopar ställde sig
på hans sida. Kyrkan synes icke ha uttalat någon
officiell förkastelsedom öfver denna lära, utan
striden om den upphörde småningom af sig själf. -
Under medeltiden beskylldes "realisten" Roscelinus
(i slutet af 1000-talet) och "nominalisten" Gilbert
de la Porrée (d. 1154) för triteistisk villfarelse.
J- P.
Triterpener, kem. Se T er p en er, sp. 937.
Trithémius, Johannes. Se Speculum v i r g i n u m.
Trlticum L., Hvetesläktet, bot., ett släkte af
gräsens familj (Graminece). Från Secale skiljer sig
Triticum genom 2-5-blommiga småax med flernerviga,
äggrunda skärmfjäll. Hos alla de vilda arterna
och T. Spelta bland kulturformerna är axets
hufvudaxel skör. De omkr. 20 arterna äro fördelade
på sektionerna Aegilops och Sitopyros (med skarpt
kölade skärmfjäll), dit de odlade arterna höra;
om dessa se Hvete. Om användningen af hvetehalm
till halmhattar se Beklädnadsväxter, sp. 1239. Från
Triticum skiljes det närstående släktet Agropyrum
genom det yttre blomfjället, som hos det senare har en
basal svulst och omsluter den affallande frukten. I
Sverige är detta släkte representeradt af 3-4 arter,
af hvilka A. repens, kvickrot (se d. o. med fig. och
Hvete), är den vanligaste. A. junceum, strand-h v
e t e, är ett på flygsandsstränder i södra Sverige
ej sällsynt, gråhvitt gräs med mer eller mindre
stickande blad och vid mognaden mycket skört ax.
G. L-m.
Tritiokolsyra [-tiåkål-], kem. Se Tiosyror.
Tritogerneia, grek. myt., "den Tritonfödda", ett
tillnamn för gudinnan Athena (se d. o., sp. 327).
Tritöma uväria, bot. Se Kniphofia.
Triton (grek. TQITCOV^, grek. myt., den jättelike
sonen till Poseidon och Amfitrite (se d. o. med
fig.), urspr, väl en personifikation af den brusande
hafsbränningen. Ofta omtalas äfven ett flertal af
tritoner, hvilka dels i andra hafsgudars följe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
