Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolle, Georg Herman af - Trolle, Henrik af - Trolle, Henrik af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Trolle
830
Henrik af Trolle.
Sergel.)
sjökampanjer och var en i sitt yrke mycket erfaren
och kunnig officer.
2. Henrik af T., den föregåendes son, sjömilitär,
f. 24 nov. 1730, d. 12 mars 1784 i Stockholm,
blef 1740 skeppsgosse och 1751 medelstyrman. På
resa från Holland med en fransk handelsfregatt
blef denna öfvermannad af spanska fartyg och hela
besättningen förd till Cartagena i Sy d-Amerika, där
T. efter fyra månaders fångenskap fri-gafs. Först
1755 vann han löjtnantsgraden vid amiralitetet
(örlogsflottan). Kaptenlöjtnant i början af Pommerska
kriget, deltog T. som chef (Medaljong af på galären
"Karlskrona" i belägringen af Peenemunde
och affären vid Anklamer fähre. 1759 var han
adjutant hos generalen A. von Fersen och ombesörjde
öfverskeppandet af dennes härafdelning till Usedom
och Wollin. 1760 var han en tid befälhafvare öfver
eskadern i Frisches haff, blef
1761 öfveradjutant hos general Ehrensvärd och
1762 major vid Arméns flotta i Finland.
Som sådan återförde han eskadern från
Pommern till Sveaborg. - Åt T. anförtrodde
Ehrensvärd nu ledningen af sin son K. A.
Ehrensvärds fack-mannautbildning; 1766 reste
T. med denne till Frankrike och Holland
för att studera marinväsendet. Fr. o. m.
1770, då öfverstelöjtnant vid Arméns flotta,
blef T. närmaste man åt dess chef, A. Ehrensvärd.
Som dennes hälsa var bruten, besörjde T. ända
till Ehrensvärds död hela flottans iordningställande,
förvaltning och öfningar. För sin medverkan
vid 1772 års statshvälfning utnämndes han
till öfverste i armén, blef s. å. t. f. chef och 1773
chef för Arméns flotta. Med tillhjälp af Chapman
arbetade T. outtröttligt på flottans förbättring
samt inlämnade 1776 en fullständig plan till dess
iståndsättande, hvilken plan godkändes af konungen.
T. blef nu generalmajor -. han var förut nominell chef
för Nylands regemente - och åtföljde 1777 konungen på
dennes resa till Petersburg, där kejsarinnan särskildt
utmärkte honom. Då på T:s förslag s. å.
galär-flottan i Stockholm förenades med Arméns
flotta i Sveaborg till en kår med två eskadrar
(i Stockholm och Sveaborg), ställdes båda under
gemensamt befäl af T.
För T:s verksamhetsbegär öppnade sig snart ett
större fält. Gustaf III hade beslutat att skaffa
landet en stark örlogsflotta med skepp byggda efter
Chapmans ritningar. Men denne rönte ringa förståelse
af flottans ledande män, hvilka ansågo honom vara en
god skeppsbyggmästare för handelsflottan, men okunnig
i "archi-tecture militaire". Det var då, som T. i
cert-kommissionen våren 1780 - sedan han blottat den
slentrian, i hvilken flottan råkat - på ett glän-
sande sätt försvarade Chapmans idéer att i motsats
till de gamla tunga skeppen bygga flera, mindre och
lättmanövrerliga sådana samt lofvade att om sju år
och nästan för samma kostnad, som årligen beståtts
amiralitetet sedan 1772, ha en dylik flotta färdig
(af 21 linjeskepp förutom fregatter), hvarigenom
den skulle bli starkare än hvardera af Rysslands
och Danmarks flottor, "de enda makter, med hvilka
Sverige kunde råka i krig". Gustaf III tilltalades af
det djärfva och storslagna i T:s idé, men framför
allt af hans löfte, att den nya flottan skulle
vara färdig inom den korta tiden af sju år. 8
juni 1780 utnämnde han T. till generalamiral,
med hvilket ämbete följde högsta ledningen af
örlogsflottan. T., som äfven fortfor att vara chef
för skärgårdsflottan, hann visserligen icke fullgöra
sin plan i hela dess omfattning, men att Sverige fick
en stark flotta, var näst konungens T:s och Chapmans
förtjänst. Yåren 1783 delgaf konungen T. sin plan
att anfalla Danmark. T. ansåg "saken dristig, men
icke omöjlig. Det svåraste vore tidens korthet". På
konungens uppmaning framlade han ett projekt att
instänga danska flottan i Köpenhamn, innan den
hunnit rustas. De politiska förhållandena och T:s
i Stockholm af en halssjukdom hastigt inträffade
död omintetgjorde emellertid hela planen. T. var
en af de driftigaste ledare, som flottan någonsin
haft. Därtill var T. oegennyttig, varmt fosterländsk
och hade en ovanlig förmåga att vinna människor. Hans
bortgång var, som kanslipresidenten Creutz skref,
en oersättlig förlust för konungen och Sverige. "Han
är af alla sörjd som en far af sina barn, och alla
i hela landet, som jag genomreste, till och med
allmogen fällde tårar öfver denna händelse", skref
statssekreteraren von Carlson från Karlskrona. Och
Gustaf III hade förklarat, att han skulle anse T:s
död "såsom en bland de största olyckor, som honom
och riket träffa kunde". Flottans officerare läto
prägla en medalj med T:s bröstbild, och konungen lät
i modellsalen i Karlskrona uppsätta en af Sergel i
hvit marmor huggen bröstbild af honom. T. hade höjt
umgängestonen bland flottans officerare och själf
representerat långt mera än hvad hans löneförmåner
- ehuru stora nog - tilläto. Han dog också djupt
skuldsatt, och man ville genast anställa konkurs. Men
Gustaf III täckte icke blott skulderna, utan sörjde
frikostigt för hans efterlämnade familj. T:s enda
dotter gifte sig 1803 med majoren Karl Henrik af T.,
f. 1763, d. barnlös 1719 som konteramiral ; han var
son till en handlande Ekholm i Karlskrona, men hade
1802 adlats och adopterats på adliga ätten af T.
3. Henrik af T., den föregåendes sonsons son,
sjömilitär, romanförfattare, f. 24 febr. 1829 i
Karlskrona, d. 16 sept. 1886 i Listerby, blef
1847 sekundlöjtnant vid flottan samt företog
sedermera längre och kortare sjöexpeditioner
med örlogsfartyg eller som kofferdiman till flera
världsdelar. 1856 lämnade han tjänsten. Sedermera var
han landtbrukare samt under flera år medarbetare i
"Carlskrona veckoblad", "Nya Blekingsposten" och
"Blekinge läns tidning". T. författade en mängd
förströelseböcker, oftast i historisk kostym och med
sjön till skådeplats. Här må nämnas Rosen i Blekings
skärgård (1856), Skeppet Ölands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
