Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 103-104 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryffel (ty. trüffel, fr. truffe, it. tartufo), bot. - Tryffelsvampar - Tryffera - Tryfiodoros - Tryfon - Trygd - Trygger, Ernst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kan dock ej täfla med Périgordtryffeln. Åtskilliga
underjordiska eller halft underjordiska
knölfor-miga svampar förväxlas ofta med äkta
tryffel, t. ex. den vid vägar i barrskog växande
falska tryffeln l. hartryffeln, Rhizopogon,
rottryffeln (se Scleroderma och pl. III till
art. Svampar) och hjorttryffeln l. hjort-svampen (se
Elaphomyces).

G. L-m.

I den högre kokkonsten har den svarta tryffeln en särdeles
vidsträckt användning i synnerhet som krydda till kött och såser,
t. ex. i den ryktbara ragout à la financiére (kalfbräss,
tuppkammar, champinjoner, tryffel och madeiravin,
spansk sås m. m.), i vol-au-vent (se d. o.) och som
birätt till åtskilliga köttillagningar. Ofta serveras
tryfflarna hela, hvilket kan vara i högsta grad
ohygieniskt, då de äro osmältbara, men å andra sidan
förlora de, hackade, det mesta af sin smak och arom. I
allmänhet kan man säga, att tryffelns läckerhet ej
på långt när motsvarar det höga pris den betingar.

Tryffelsvampar, löt. Se Tuberacese. Tryffera
(fr. truffer), fylla (eller garnera) med tryffel.

Tryfiodoros (grek. Tgyquodcogcx;), grekisk
skald på 400-talet e. Kr., bördig från Egypten,
författade ett epos om Tröjas eröfring i 691
verser, utan all poetisk flykt. Utg. af Wernicke
(1819) och Weinberger (1896); ty. öfv. af Tomey (1861).

J.C.

Tryfon (grek. Tdvyiódwdos). 1. (Eg. Diodotos)
Syrisk fältherre i seleucidernas tjänst,
gjorde med de macedoniske legosoldaterna uppror
mot Demetrios II Nikator omkr. 145 f. Kr. Han
satte på tronen Antiochos VI Epifanes, som han dock
sedermera lät mörda, bemäktigade sig själf väldet,
men besegrades af Antiochos VII Sidetes 138 och
föll för egen hand år 137 f. Kr. – 2. Grekisk
grammatiker i Alexandria på kejsar Augustus tid,
sysslade förnämligast med grekisk språkvetenskap och
tog därvid hänsyn äfven till dialekterna. Af hans
skrifter återstå endast fragment, utg. af de Velsen (1853).

1–2. J. C.

Trygd, fsv., eg. "trygghet", den fred, som
edligen tillförsäkrades en dråpare och hans fränder
af den dräptes fränder, sedan dessa mottagit dråpsböterna.
Genom denna "trygghetsed" (trygdar eþer, trygdær eþ)
lofvade de att ej hämnas dråpet.


Trygger, Ernst, rättslärd, politiker,
f. 27 okt. 1857 i Stockholm, blef student i Uppsala
1876, aflade där juris kandidatexamen 1881 och,
efter rättsvetenskapliga studier 1882 i Tyskland,
Schweiz och Frankrike, juris licentiatexamen 1884,
blef s. å. vice härads-1 höfding och docent i allmän
svensk lagfaren-het, romersk rätt och rättshistoria
vid Uppsala universitet samt 1885 juris doktor. Han
förestod 1885 och 1886–88 e. o. professuren i
processrätt samt utnämndes 1888 till e. o. och 1889
till ord. professor i samma ämne. 1905–07
var han justitieråd och har sedan egnat sig
uteslutande åt politiken och ledningen af större
ekonomiska företag. – Under universitetstiden var
T. led. af universitetets drätselnämnd sedan 1890 och
dess ordf. 1898-1905 samt universitetets prorektor
1901-05. T., som tjänstgjort som sekreterare i
riksdagens konstitutionsutskott 1886, gjorde sig
inom Uppsalas akademiska kretsar tidigt bemärkt
som en intresserad och talangfull debattör i
politiska frågor, särskildt i den då brännande
unionella frågan, där han anslöt sig mycket nära
till den s. k. Alinska skolan. Medlem af 1895 års
svensk-norska unionskommitté, ställde han sig ock
vid O. Alins sida på den mot de norska önskningarna
minst tillmötesgående ståndpunkten. Innan kommittén
hunnit afsluta sina arbeten, hade han ock blifvit
förvärfvad åt riksdagspolitiken därigenom, att han
1897 invaldes af Kopparbergs län i Första kammaren,
som han alltsedan tillhört, fr. o. m. 1911 som
representant för Stockholms stad. T. anslöt sig
genast till kammarens majoritet, men hans temperament
och kritiska skaplynne gjorde honom mången gång
till en särskildt i debatterna mycket obekväm
frondör mot hvad partidisciplinen kräfde och ansåg
opportunt. Så var han t. ex. 1899 en skarp motståndare
mot Åkarpslagen ("hvarken nödig eller billig eller
ens ledande till målet"), stämplade 1902 Billings
skrifvelseförslag i rösträttsfrågan som kammarens
politiska inkompetensförklaring och var 1904 en mycket
energisk motståndare mot proportionella val såsom
undergräfvande representanternas själfständighet
till förmån för valledningarna. I denna hans
oppositionella läggning torde man ock ha att söka
förklaringen till de rätt täta omflyttningarna af
honom mellan lag- och konstitutionsutskotten under
de första riksdagsåren (lagutskottet 1899 och 1901,
konstitutionsutskottet 1900, 1902-04). Men hans
obenägenhet för den proportionella valmetoden,
hvars olämplighet för vårt land han 1905 förklarade
vorden allt uppenbarare och som vore uppburen af en
resignationens anda, kunde emellertid icke förmå honom
att 19C6 acceptera det Staaffska regeringsförslaget,
utan han offrade i stället sina sympatier för den
s. k. Mossebolinjen i syfte att därigenom stärka
motståndet mot sagda kungl. förslag. 1907 var han,
om än med stor betänksamhet, beredd att acceptera
Lindmanska regeringens ursprungliga förslag
i rösträttsfrågan, men kämpade in i det sista med
energi och lidelsefullhet mot alla kompromisser. Bland
T:s inlägg utanför unionskommittén i de unionella
debatterna äro förutom en broschyr (1899) och föredrag
i flaggfrågan att märka deltagande i motionen 1903
i anledning af den s. k. kommunikén och ett skarpt
inlägg i Första kammarens debatt i frågan samt
hans skarpa angrepp under remissdebatten vid första
urtima riksdagen 1905 mot Ramstedtska regeringens
hållning. Som unionens dödsorsak angaf han i samband
därmed osanningen vid dess början och under dess
fortgång. Han undertecknade äfven den bekanta motionen
om ett kreditiv på 100 mill. kr. Den största frågan
för T. som politiker synas dock försvarsväsendet
och dess angelägenheter alltjämt ha varit och ännu
vara. Den utgör ock den förnämsta tyngdpunkten i
alla de stora anföranden, hvarmed han sedan flera år
tillbaka gemenligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>