- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
123-124

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trä, teknisk benämning på ved (lat. lignum)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

123

Tr8

124

tyngre än högre upp. Eg. v. af trä i lufttorrt
tillstånd ställer sig i medeltal för några viktigare
träslag sålunda: i fråga om mycket tunga träslag:
kokosträ l,40, pockenholts l,30, ebenholts l,20,
buxbom 0,95, hickory 0,84, afvenbok O,so, tekträdet
0,80, mahogny O,so; i fråga om tunga träslag: ek 0,76,
pitch-pine (kärnved) 0,75, akacia O,75, ask 0,74,
bok 0,72, alm 0,70, lönn 0,70; i fråga om medeltunga
träslag: apel O,e-, sockerlönn 0,65, rcdek (Quercus
rubra) 0,64, lärk 0,eo, en 0,eo, valnöt 0,60, björk
0,eo, platan 0,58, hästkastanje 0,57; i fråga om lätta
träslag: europeisk tall 0,52, lind 0,52, al 0,52,
gran 0,47, silfvergran 0,46, asp 0,45; och i fråga om
mycket lätta träslag: poppel 0,42, weymouth-tall 0,40.

Träets hållfasthet (styrka) följer i huf-vudsak
eg. v., d. v. s. är direkt proportionell med denna,
ehuru motståndskraften mot speciella slag af
påkänningar ofta afviker därifrån. Träets hårdhet
-. motståndsförmåga mot hoptryckning - är direkt
proportionell mot eg. v., hvarför ock kärnved är
hårdare än splint, barrträ med fina års-ringar i regel
hårdare än sådant med breda, medan förhållandet
hos löfträ oftast är omvändt. Klyf-barheten
höjes genom träets rätfibrighet och rik förekomst
af märgstrålar, hvarför ek, barrträ m. fl. äro
lättklufna, medan björk, afvenbok och andra äro mera
svårklufna. Tunga träslag klyfvas lättast i rått, de
lätta åter bäst i torrt tillstånd. Böjhåll-fastheten
stegras framför allt af lång och rak fiber, hvarför
särskildt barrträ har i förhållande till tyngden hög
böjhållfasthet. Hållfasthet mot nötning är störst, om
nötningen sker på tvärsnitt (såsom på gatubeläggning
af träkubb), afsevärdt större på yta i radiellt
snitt (vanligast i parkett-staf) än i tangentiellt
snitt. Segheten är störst hos de lätta träslagen och
befrämjas i hög grad af fuktighet och värme (vidjor
eller trädelar, som skola böjas, basas i ånga för
att bli mjuka och böjliga). Elasticiteten är i regel
störst hos de tunga träslagen, och af inhemska är ask
särskildt kändt för sin elasticitet. Färgen blir ofta
af betydelse för bedömning af träets kvalitet. Ju
mörkare i sitt normala tillstånd, desto starkare är
träet i regel. Undantag härifrån bilda vissa träslag
utan kärnbildning, t. ex. bok, björk m. fl., som äro
starkare och bättre, ju ljusare veden är. Skada dt trä
får ofta karakteristiskt ojämn färg. För användningen
spelar färgen ofta stor roll - trä i tändstickor
måste vara så hvitt som möjligt, till mosaikarbeten
i möbler eftersträfvas ofta träslag med ytterligt
bjärta färger o. s. v.; men än före-drages en ljus,
än en mörkare färg. Medelst bets-ning, genomfärgning
medelst indrifning af färgvätskor och annan behandling
kan emellertid träets färg förändras efter behag.

Trä är ett mycket hygroskopiskt ämne, som vid
upptagning och afgifning af vatten krymper eller
sväller. Krympningen är störst i tan-gentiell riktning
(eller i årsringarnas sträckning i tvärsnitt),
afsevärdt mindre i radiell riktning (vin-kelrät öfver
årsringarna) och minst i träets längdriktning. I
medeltal beräknas vid öfvergång från färskt till
lufttorrt tillstånd träets krympning i allmänhet till
resp. 8-10, 3-4 och 0,i proc. i resp. tangentiell,
radiell och längdriktning. Träets egenskap att krympa
och svälla på användnings-

platsen kallas ofta, att träet "arbetar". De hårda
och tunga träslagen äro i allmänhet mera arbetande
än de lösa och lätta, de hartsrika arbeta minst,
hvarför hartsrika tallarter äro bäst till stommar i
finare möbler. På grund af träets olika krympning i
skilda riktningar äfvensom och framför allt på grund
af ojämn upptagning eller afgifning af vatten uppkomma
spänningar i träet, som utlösas i slagning eller
kastning, samt söndersprick-ning. I motarbetandet af
dessa inflytelser htf^A till stor del snickerikonstens
finesser. Om olika träslags användning se i öfrigt
artiklarna om de särskilda trädsläktena.

Träets bränslevärde efter volym räknadt blir i stort
sedt proportionellt till dess eg. v. i lufttorrt
tillstånd, då värmeeffekten i kalorier (anknyten
till vikten) växlar inom relativt små gränser för
skilda träslag. Kalorimetriska värmevärdet ligger
i allmänhet något under 5,000 vär-méenheter, men
är något högre för hartsrika träslag. Effektiva
värmevärdet i lufttorrt tillstånd ligger omkr. 3,000
värmeenheter. Yid förbränning afger en del träslag
rikligare mängd brännbara gaser och mindre mängd
glödande kol, t. ex. barrträ, hvarför deras
bränslevärde mera effektivt kan utnyttjas vid
industri- och generatorseldning, under det att andra
lämna mera glödande kol och förbrinna mera långsamt,
t. ex. bok, afvenbok, björk m. fl., som därför bli
värdefullast för kakelugnseldning. Svampangrepp
på träet, liksom i hög grad ökad fuktighetshalt,
sänka bränslevärdet.

Fritt utsatt för atmosfäriliernas inverkan, är trä i
allmänhet hotadt af en rätt hastig förstöring. Detta
sker dels genom lägre förmultningsorganis-mers och
rötsvampars inverkan, dels genom insekter. Alla dessa
förstörelseorganismer ha emellertid vissa anspråk på
luft, fuktighet, temperatur och näring. Omöjliggöres
i träet någon af dessa betingelser, förnöjes dess
varaktighet afsevärdt. Trä, djupt nedbäddadt i jorden
eller under vatten skyddadt för luft, bibehålies i
årtusenden (jfr trä från pålbyggnader, torfmosseträ
o. s. v.). Trä, som förvaras torrt, t. ex. inomhus,
får likaledes mycket stor varaktighet. Virke i
kallt klimat, t. ex. fjälltrakterna, blir vida
varaktigare än det i varmare klimat. Skilda träslag
och trädelar erbjuda förstörelseorganismerna
olika goda näringsbetingelser. Åtskilliga (ek,
lärk, tall m. fl.), rika på garfämnen och hartser,
hvilka verka som antiseptiska eller konserverande
ämnen, bli särskildt varaktiga, så äfven de, som
äro rika på eteriska oljor (Libanons cedrar); andra
äro särskildt rika på för förstörelseorganismerna
begärliga näringsämnen, t. ex. stärkelse, socker,
ägghvitämnen m. m., och bli därför särskildt
ovaraktiga, t. ex. björk, bok m. fl. Ofta är
emellertid ett träslag ett annat öfverlägset
i fråga om varaktighet på ett område, men vida
underlägset på ett annat. Bok är sålunda i fria
luften ett af de minst varaktiga trä-slagen, men
t. ex. för vattenbyggnader under vattenlinjen ett af
de mest varaktiga. I allmänhet kan man dock anse,
att ju tyngre ett träslag är, desto varaktigare är
det. Genom särskilda åtgärder kan träets varaktighet
högst afsevärdt förhöjas, t. ex. genom impregnering,
genom uttorkning och anstrykning med flerehanda
skyddande eller konserverande ämnen, linolja och
däraf beredda far-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free