Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trämassa l. Träcellulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sulfatmassetillverkning, hvarigenom fibern skonas bättre och blir
starkare. De första sulfatfabrikerna i Sverige byggdes
af grefve Sten Lewenhaupt i början af 1870-talet vid
Dalaryd[1] i Småland (igångsatt 1872) samt i Vämnbol[2] i Södermanland. Under 1870-talet byggdes sedermera
flera fabriker, dock utan något vidare godt ekonomiskt
utbyte, på grund af dels det dåliga utbytet af veden
(27 à 30 proc.), dels den dåliga återvinningen af
sodan (47–60 proc. gingo förlorade) genom afsugning
och pressning. Det arbetades därför intensivt
på fabrikationens förbättring af t. ex. konsul
F. O. Flensburg i Gäfle, som resultatlöst offrade sin
förmögenhet, och G. A. Engelbrektsson på Gustafsfors
i Södermanland, hvilken på förslag af Müntzing
utbytte det nyss berörda mekaniska förfarandet för
sodaåtervinningen med systematisk urtvättning,
i analogi med den diffusion, som tillämpades
vid sockerraffinaderierna. Den af Müntzing
angifna metoden vann snart efterföljd vid de öfriga
natroncellulosafabrikerna i landet, och Gustafsfors,
där man något senare, likaledes på initiativ af
Müntzing, lyckades direkt af cellulosa framställa
starkt ensidigt glättadt omslagspapper, blef en
lönande affär. En annan af de äldre cellulosamännen,
G. F. Enderlein, gjorde likaledes betydande insats
på sodaåtervinningens område. Under sista årtiondet
ha äfven Sixten Sandberg och Gunnar Sundblad gjort
betydliga insatser för sodans bättre återvinning samt
luktens förminskande.
Vid den andra kemiska metodens,
sulfitmetodens, utveckling ha svenskarna gått i första
ledet. Visserligen hade en amerikansk kemist,
B. C. Tilghman, redan 1866–67 erhållit patent på
framställning af cellulosa genom att koka trä, halm,
esparto m. m. med svafvelsyrlig kalk, men han lyckades
aldrig praktiskt realisera sin idé och öfvergaf också
densamma. Sulfitcellulosan framställdes först 1874
på Bergvik i Hälsingland af K. D. Ekman (se d. o.,
sp. 108), hvilken jämte tysken A. Mitscherlich man
får tillskrifva äran att ha grundlagt den moderna
sulfitcellulosaindustrien. 1870 fick Ekman anställning
som kemist vid Bergviks sågverk, hvarest fanns en
1863 grundlagd trämassefabrik, vid hvilken man enligt
en 1860 af Oswald Mey införd metod tillverkade ett
slags brun massa af virkesaffall. Träet sönderhöggs,
kokades i vatten eller ångbasades och förmaldes
sedan i holländare. Tillverkningen gick emellertid
icke särdeles bra, och Ekman började en serie
laboratorieförsök att på kemisk väg lösgöra fibrerna,
men samtidigt undvika den vid sulfatförfarandet
skeende oxidationen. Slutligen lyckades han häri
genom att använda lut af surt svafvelsyrligt
magnesia. Svårigheten att få kokare att stå emot den
starkt frätande kokluten öfvervann Ekman genom att
förse dem med invändig blybeklädnad. Koken skedde i
stående fasta kokare. 1874 utsläpptes den nya massan
i marknaden. Den tillvann sig genast uppmärksamhet,
och från flera håll, särskildt från tysk sida, gjordes
försök att komma Ekmans fabrikationshemlighet på
spåren. Det enda man lyckades utröna var, att Ekman
(för beredningen af magnesiumsulfiten) använde dolomit
samt att den första cellulosan, som försåldes till
Tyskland och som ej var så väl uttvättad, luktade
svafvelsyrlighet. Samma år uttog tyske professorn
Mitscherlich patent på att bereda cellulosa
genom att koka trä i sur svafvelsyrlig kalk,
hvilket patent gaf upphof till den tyska
sulfitindustrien. Den svenska fabrikationen
förbättrades alltmer. I slutet af 1870-talet
trädde Ekman i förbindelse med D. O. Francke,
chef för Korndalsfabrikerna i Mölndal. En af dessa
var en natroncellulosafabrik, hvari trämassan
kokades i roterande cylinderpannor. Med biträde af
K. V. Flodquist gjorde Ekman enligt sin metod en del
försök i dessa. Resultatet utföll väl, och Francke
tog 1881 ut patent på sulfitcellulosatillverkningen
enligt den nya metoden. Som bas för svafvelsyrligheten
använde han emellertid kalk i st. f. dolomit. Äfven
Flodquist byggde efter eget system sulfitfabriker och
hade framgång i denna sin verksamhet. Han hade riktat
sulfitindustrien genom ett flertal uppfinningar såväl
i fråga om kokarnas anordnande och kokets utförande
som särskildt i fråga om syreapparater. Den tredje
sulfitfabriken, den äldsta ännu bestående, var den
vid Billerud i Värmland, anlagd 1883 af V. Folin,
som 1888 anlade Storviks sulfitfabrik. Båda dessa
äro bemärkta för sin höga kvalitet starkmassa och
för sina praktiska anläggningar.
Sulfat- och sulfitcellulosafabrikationerna ha
numera en gifven plats vid sidan af hvarandra och
tillsammans med sågverk, hvilket äfven framgår
däraf, att många sådana kombinerade anläggningar
finnas. Vid moderna sådana anläggningar drifvas dessa
med hydroelektrisk kraft, och driften försiggår i
korthet sålunda. Träet, som med flottleden föres ned
till anläggningen, sorteras så, att gröfre gran och
furu gå till sågverket, klenare gran samt furutoppar
till cellulosafabriken. Vid försågning erhålles som
affall dels ribb, dels sågspån. Ribbor sönderhackas i
huggmaskiner till lämplig spån (omkr. 15–25 mm. långa,
5–10 mm. tjocka) och går till sulfatfabrikens kokeri,
sågspånen och barken, eventuellt äfven sönderhackad
barkrik ribb, däremot till cellulosafabrikens
ångpannehus. Veden, som inkommer i cellulosafabriken,
kapas först i lämpliga längder och barkas. Den
friska, rena granveden sönderdelas i en huggmaskin
för sulfitfabriken, skadad gran och furutoppar i
en huggmaskin för sulfatfabriken. Barkspånen föres
tillsammans med den från flisen afskilda spånen till
fabrikens ångpannehus. I sulfatfabriken kokas flisen
vid omkr. 170° C. med den i det s. k. sodahuset
beredda kokluten, som består af natriumhydrat,
natriumsulfhydrat, svafvelnatrium, natriumsulfit
m. fl. natriumsalter, hvarvid de s. k. inkrusterande
ämnena utlösas mer eller mindre väl. Minst utlöst
erhålles hvad man kallar kraftmassa. Då koket är
färdigt, blåses det öfver i de s. k. diffusörerna,
hvarvid massan defibreras, d. v. s. då det yttre
trycket hastigt aflägsnas från fiberknippena, som nu
ej hålla något sammanbindande ämne, skiljas fibrerna
åt. I diffusörerna tvättas massan systematiskt med
vatten, så att en föga utspädd lut erhålles utan
större förlust af alkali. Denna lut indunstas
antingen i s. k. varpor med direkt eld eller i
indunstningsapparater af triplex-typ, den sista
indunstningen göres i en roterande ugn, hvarefter
den nu svarta massan tillsammans med natriumsulfat
inmatas i smältugnar, hvarest den organiska delen
förbrännes samt sulfatet reduceras, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
