- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
241-242

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuberkulin, med. - Tuberkulinreaktion. Se Tuberkulin - Tuberkulos (lat. tuberculosis; se Tuberkel), med.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ning uppkomma, om tuberkulos föreligger,
feber, svullnad på platsen för insprutningen
och vissa retningsfenomen från de af tuberkulos
angripna ställena i kroppen. Ett annat sätt är den
s. k. kutana metoden, angifven af österrikaren von
Pirquet, hvarvid man inympar tuberkulin i huden
ungefär på samma sätt som vid vaccinering mot
smittkoppor. Man får vid tuberkulos rodnad och
ömmande svullnad på ympstället. Ett tredje sätt
är att göra den af sin upptäckare, fransmannen
Calmette, s. k. oftalmoreaktionen. Man indryper
då en utspädd tubcrkulinlösning i ögat och får,
i fall vederbörande ar tuberkulos, rodnad och
svullnad af ögats bindehinna. Pä hvilket af dessa
tre sätt man än gör tuberkulinreaktionen, framträder
resultatet inom loppet af ett till tvä dygn. Värdet
af tuberkulin som diagnostiskt hjälpmedel minskas
däraf, att icke blott de tuberkulossjuka reagera på
ofvannämnda sätt mot tuberkulin, utan äfven de många
personer, som i sin kropp hysa tuberkulos smitta,
d. v. s. tuberkelbaciller, utan att dock dessa
utveckla sig i den grad, att verklig sjukdom däraf
blir följden.

I veterinärmedicinen har tuberkulinet ej fått någon
egentlig användning som läkemedel, men används
däremot för diagnostiskt ändamål på samma sätt som
hos människan (se därom Tuberkulos, sp. 248 ff.).
Israel Holmgren.

Tuberkulinreaktion. Se Tuberkulin.

Tuberkulos [-lås], lat. tuberculösis; se Tuberkel),
med., kallas af läkaren det sjukdomstillstånd, som
framkallas af tuberkelbacillen, af anatomen de
typiska väfnadsförändringar, med hvilka organismen
omgärdar de i densamma vegeterande (växande)
tuberkelbacillerna. Dessa båda definitioner täcka
icke fullständigt hvarandra. Som obduktioner på
lik efter i andra sjukdomar döda utvisa, är det
tvärtom mycket vanligt, att man här och där träffar
tuberkulösa förändringar, utan att under lifvet
någon tuberkulos sjukdom förelegat. Detta visar, att
kroppen förfogar öfver mycket starka skyddsmedel,
som kunna hindra den tuberkulösa processens
utveckling, äfven om tuberkelbaciller inträngt
och redan åstadkommit vissa förändringar. I själfva
verket är det vida vanligare, att kroppen blir herre
öfver den tuberkulösa infektionen, än att denna ger
anledning till sjukdom. Trots detta är tuberkulosen
bland människosläktet af alla svåra sjukdomar utan
jämförelse den oftast förekommande. Hos de vilda
djurslagen i deras frihetstillstånd är den mycket
sällsynt. Under deras fångenskap är den däremot
vanligare och hos en del af de egentliga husdjuren
t. o. m. mycket vanlig (se därom sp. 245).

Af tuberkelbacillen särskiljer man i hufvudsak
fyra raser, hvilkas särmärken äro deras uteslutande
eller hufvudsakliga patogenitet (sjukdoms-alstrande
förmåga) för olika djurslag. Dessa raser äro:
de kallblodiga ryggradsdjurens tuberkelbacill,
fågeltuberkulosens, boskapstuberkulosens och
människotuberkulosens bacill. Den egentliga
sjukdomsalstrande rollen för människan spelar den
sistnämnda, men äfven boskapstuberkulosens bacill
har, särskildt för körteltuberkulosen hos barn, en
icke ringa betydelse. Om tuberkelbacillens utseende
och egenskaper, vägarna, på hvilka den intränger i
kroppen, och de förändringar, som den där åstadkommer,
se Bakteriologi, sp. 725-727, och Lungsot, sp. 1455 ff.

Hvilken del som helst af organismen kan angripas af
tuberkulos. De mest varierande sjukdomsbilder kunna
härigenom i de olika fallen framträda. Emellertid
äro vissa organ eller organ-grupper oftare än
andra säte för tuberkulos. Därigenom uppstå vissa
vanligare och på grund däraf viktigare typer af
tuberkulos sjukdom. Tuberkulosen håller sig ofta
under långa tider, kanske för alltid, begränsad till
ett och samma organ eller organsystem. Sålunda kan
hos den ena individen huden under en följd af år
vara utsatt för många yttringar af tuberkulos, utan
att sjukdomen griper öfver på andra organ; hos den
andra individen kan tuberkulosen lokalisera sig till
det ena stället efter det andra i skelettet, utan
att öfriga kroppsdelar angripas o. s. v. I andra,
jämförelsevis sällsynta, fall kan tuberkulosvirus
(d. v. s. tuberkulosens smittämne, tuberkelbacillen)
från en förefintlig härd hastigt öfversvämma hela
organismen och ge anledning till en snabbt förlöpande
sjukdomsprocess med dödlig utgång, den s. k. akuta
miliartuberkulosen (af lat. mi’lium,hirskorn, knottra),
som förekommer mest hos barn och
yngre personer och förlöper som en häftig febersjukdom
på några veckor till döden. Ofta uppträda under dess
fortgång symtom af tuberkulos i hjärna och lungor,
hvarigenom ett stöd för sjukdomens rätta tydning
vinnes, eller också åtföljes den af en stormande
utveckling af en redan förut befintlig tuberkulos
i nämnda eller andra organ. Ingen känd behandling
kan vid verklig miliartuberkulos afvända dödlig
utgång. Utom denna äro de vanligaste formerna af
tuberkulos hudtuberkulos jämte den särskilda form
däraf, som kallas lupus, tuberkulos i det centrala
nervsystemet, lymfkörteltuberkulos, tuberkulos i
svalg- och struphufvud, lungtuberkulos, tuberkulos i de
serösa hinnorna, tarmtuberkulos, tuberkulos i njurar,
urinvägar och könsorgan (s. k. urogenital-tuberkulos)
samt ben- och ledgångstuberkulos. Hudtuberkulos
och den särskilda form däraf, som kallas lupus,
äro ganska vanliga. Vid dessa sjukdomsformer bildas
sårnader, som särskildt vid lupus ofta sitta i
ansiktet, där de genom sin benägenhet att fräta
omkring sig kunna åstadkomma stora och vanställande
förstörelser. Behandlingen består i att kirurgiskt
aflägsna de sjuka delarna samt framför allt i
bestrålning med vissa ljussorter, som ha kraftigt
läkande inverkan på sjukdomsprocessen. För detta
ändamål begagnas Finsenbehandling (se Finsen,
A.) och röntgenbehandling (se d. o.). I fall,
som någorlunda tidigt komma under behandling,
ernås i regel läkning (se vidare Lupus). –
Tuberkulos i det centrala nervsystemet (d. v. s. i
hjärna och ryggmärg) är vanlig hos barn och yngre
personer, sällsynt hos vuxna. Den uppträder i två
hufvudformer, dels som större tuberkulösa härdar i
hjärnan (solitärtuberkler), dels som i hjärnans och
ryggmärgens hinnor strödda små tuberkelknottror. I
förra fallet uppkommer en sjukdomsbild, som kan
förlöpa mer eller mindre fullständigt feberfritt och
i sina symtom likna hjärntumörerna. Vid denna form
är läkning möjlig. I senare fallet antar sjukdomen
bilden af en hjärn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free