- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
419-420

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

turkiska armén. Den dec. 1878 till storvesir utnämnde
duglige Khair-ed-din pascha (se d. o.) nödgades
redan juli 1879 afgå, och det var endast
den öfverhandtagande finansnöden, som sedan
förmådde sultanen att i någon mån frigöra sig
från den gammalturkiska byråkratiens fördärfliga
inflytande. Genom ett dekret af (28 muharram)
20 dec. 1881 ("Muharram-dekretet") ställdes T:s
utrikes statsskuld, betydligt nedskrifven, under
internationell förvaltning af ett råd, bestående
af representanter för fordringsegarna, och till
detta öfverlätos indrifning af och förfogande
öfver en del inkomstkategorier, "de sex indirekta
kontributionerna" (inkomster af salt, tobak, vin och
spirituösa, stämpelafgifter, vissa fiskerier
och tionde af silkesindustrien). Resultatet
blef god och ärlig förvaltning inom denna del
af skatteväsendet samt klok utveckling af de
näringsgrenar, hvilka därmed stodo i samband. –
Åren närmast efter Berlinfreden upptogos i öfrigt
mest af de svårigheter, som åtföljde genomförandet af
dess territoriella bestämmelser. Mest besvär vållade
därvid albanesernas motstånd mot den gränsutvidgning,
som i Berlintraktaten tillerkänts Montenegro (se
d. o., sp. 999). Den s. k. "albanesiska ligan"
uppeggade befolkningen i de afträdda områdena Plava
och Gusinje till motstånd och sökte äfven hindra de
i Berlintraktaten i utsikt ställda landafträdelserna
till Grekland i Epirus och Tessalien. Först efter en
flottdemonstration utanför hamnstaden Dulcigno, som
Montenegro enligt öfver-enskommelse med stormakterna
skulle jämte omnejd erhålla i utbyte mot Plava och
Gusinje, samt hot om beslagtagning af tullverket
i Smyrna bekvämade sig T. att utrymma Dulcigno
(dec. 1880). Bestämmandet af grekisk-turkiska
gränsen tog längre tid i anspråk. T. sökte förgäfves
undgå den beslutade gränsregleringen genom att i
stället tillbjuda Grekland ön Kreta. Efter växlande
underhandlingar afslöts 24 maj 1881 en konvention,
genom hvilken Grekland erhöll nästan hela Tessalien
och af Epirus distriktet Arta, hvaremot T. lyckades
åt sig bevara det af grekerna ifrigt eftersträfvade
Preveza; dess befästningar nedlades emellertid. Nu
undertrycktes äfven den albanesiska ligans verksamhet,
men först 1883 återinträdde lugn i Albanien. Utan
slitningar reglerades Österrike-Ungerns nya ställning
till T. genom fördrag af 21 april 1879: sultanens
nominella suveränitet öfver Bosnien och Hercegovina
bevarades, hans namn skulle nämnas i bönerna vid den
muhammedanska gudstjänsten, i sandjaket Novibazar
skulle österrikarna inlägga garnison i Priboj,
Priepolje och Plevlje, af hvilka orter sedan
bildades ett särskildt sandjak. T:s definitiva
fred med Ryssland afslöts först 11 febr. 1879;
de ryska trupperna utrymde därefter Öst-Rumelien
(maj) och Bulgarien (aug.). Öst-Rumeliens ställning
som autonom provins reglerades i detalj genom ett
organiskt statut af 26 april 1879. – Sultanens åtgärd
att 1879 förklara kediven Ismail i Egypten afsatt
förmådde ej afvärja den brittiska inblandning (från
1881) i Egyptens angelägenheter, hvilken småningom
af denna nominellt turkiska besittning skulle göra
ett brittiskt protektoratsområde. Därtill bidrog
turkiska regeringens dårskap att under fransk och rysk
påtryckning underlåta att ratificera konventionen med
England af 22 maj 1887. enligt hvilken engelsmännen
skulle inom tre år
utrymma Egypten, dock med rätt för England att
förlänga eller förnya ockupationen i händelse
af öfverhängande fara för Egyptens inre fred
eller yttre trygghet. I kraft af en preliminär
konvention af 24 okt. 1885 representerades
sultanen dock i Egypten af en öfverkommissarie,
som med den brittiske öfverkommissarien skulle
samverka för egyptiska arméns reorganisation och
förvaltningens reformering; denna anordning upphörde
först 1908. Frankrike blef på liknande sätt 1881 den
verkliga behärskaren af det nominellt till turkiska
riket räknade Tunisien (se d. o.). – Bräckliga visade
sig Berlintraktatens bestämmelser om Bulgarien och
Öst-Rumelien. En oblodig revolution i Filippopei
18 sept. 1885 förenade det under autonom turkisk
förvaltning kvarblifna Öst-Rumelien med furstendömet
Bulgarien, och sultanen lyckades endast till namnet
bevara sitt välde där, i det att han (1 febr. 1886)
nödgades åt fursten af Bulgarien för fem år i sänder
uppdraga generalguvernörskapet öfver Öst-Rumelien,
en formalitet, som ej hindrade provinsens faktiska
sammansmältning med det öfriga Bulgarien (se härom
Bulgarien, sp. 563–564 och Öst-Rumelien). Den
enda fördel T. härvid kunde betinga sig var en
gränsreglering i Rhodopebergen, hvarigenom en del
af muhammedanska pomaker (se d. o.) bebodda byar
återgingo till T. Grekernas ifver att på T:s bekostnad
erhålla kompensation för denna bulgariska makttillväxt
dämpades öfvergående genom en stormaktsblockad
af Greklands kuster (maj–juni 1886). – De löften
om reformer i Armenien, som sultanen måst ge
i Berlintraktaten, inlöstes aldrig, och under
påverkan af de turkiske ämbetsmännens godtycke,
kurdiska stammars våldsbragder och föredömet från
den ryska nihilismen uppkom på 1880-talet en af
revolutionära ytterlighetsmän ledd armenisk nationell
rörelse, som i sin ordning föranledde den turkiska
förtrycksregimens skärpning. (Härom och rörande de
blodiga armeniska massakrerna 1894–96 se Armenien,
sp. 15–17.) Massakrerna i Armenien utfördes mestadels
af kurder, men ofta med biträde af turkiska soldater
och säkerligen under högsta ledning af sultanens
ämbetsmannagunstlingar (Zekki pascha, Schakir pascha
m. fl.). Då en stor massaker aug. 1896 planerades
i själfva Konstantinopel, företogo sig armeniska
revolutionärer (26 aug.) att besätta Ottomanska banken
för att på så sätt framtvinga makternas ingripande,
men denna kupp tjänade endast polismyndigheterna till
förevändning för massakerns genomförande (27–28 aug.),
hvarvid polis och soldater vägledde de från stadens
drägg tillkallade mördarna. Stormakternas inbördes
oenighet hindrade hvarje effektivt ingripande mot
dessa våldsdåd, hvilka föranledt gamle Gladstone att
för sista gången offentligen framträda, brännmärkande
sultanen som "den store mördaren". – F. ö. var
makternas uppmärksamhet under denna tid starkt
upptagen af Kretafrågan, som just då hotade med en
allvarlig kris. Efter upproret 1878 hade Mukhtar
pascha med kretenserna träffat uppgörelse om autonom
förvaltning (konventionen i Halepa okt. 1878);
vid guvernörens sida ställdes en folkförsamling
af 80 medlemmar (49 kristna och 31 muhammedaner),
hvilken skulle vara samlad 40 dagar årligen och med
två tredjedels majoritet kunde utöfva en begränsad
lagstiftningsmakt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:35 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free