- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
417-418

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

–76) växte den nationella rörelsen bland T:s kristna
undersåtar med hvarje år, pådrifven från Ryssland,
som samtidigt, genom sin ambassadör i Konstantinopel,
Ignatiev, utöfvade ytterst kraftigt och verksamt
tryck på regeringen. Då till andra svårigheter, såsom
uppror i Bosnien och Hercegovina (1875), äfven kom en
statsbankrutt, störtades den ryssvänlige storvesiren
Mahmud Nedim pascha (se Mahmud, sp. 530) af ungturken
Midhat pascha ("softaupploppet" 10 maj 1876). Muhammed
Ruschdi pascha blef nu storvesir och Midhat minister
utan portfölj. Kort därefter blef sultanen afsatt,
29 maj, och påträffades 4 juni död i palatset Top
Kapu. Officiellt förklarades han ha i ett anfall af
sinnesförvirring begått själfmord, men antagandet,
att han mördats, har alltjämt många anhängare. Hans
brorson Murad V, som snart visade tydliga tecken
till sinnesförvirring, blef äfvenledes, efter tre
månaders regering, afsatt, 31 aug. Dennes broder
Abd-ul-hamid II (1876–1909) utfärdade 23 dec. 1876 en
af Midhat pascha (se d. o.), som 19 dec. utsetts till
storvesir, utarbetad modernt frisinnad konstitution;
detta steg afsåg emellertid egentligen att paralysera
verkan af den europeiska konferens, som då hölls i
Konstantinopel och framställt vidtgående anspråk på
garantier för en bättre förvaltning. Rikets tillstånd
var vid denna tid högst förvirradt. Från Bosnien
och Hercegovina hade den upproriska rörelsen spridt
sig till Bulgarien, men där 1876 undertryckts med
hårresande grymhet ("de bulgariska gräsligheterna",
bulgarian atrocities). Serbien och Montenegro grepo
juli 1876 till vapen för att under den allmänna oredan
utvidga sig. Montenegrinerna segrade, men serberna,
anförda af ryssen Tjernajev, blefvo fullständigt
slagna och kunde endast på Ignatievs hot om afbrott
af Rysslands diplomatiska förbindelser med Porten
erhålla vapenhvila (2 nov.). Det var under sådana
förhållanden, då T. var nästan öfverallt segrande,
som konferensen framställde sina villkor; men T. fann
dem förödmjukande och afslog dem under hänvisning
till den nya författningens bestämmelser om det
ottomanska rikets integritet. Ryssland kokade af
harm. T. slöt emellertid fred med Serbien (1 mars
1877) på grundvalen af status quo ante. Montenegro
fordrade däremot utvidgning som pris för
freden. Energiskt tillbakavisade det 19 mars första
gången sammanträdande turkiska parlamentet (april
s. å.) såväl detta anspråk som de i stormakternas, på
en konferens i London (Londonprotokollet af 31 mars
1877) beslutade kollektivnot framställda krafven på
reformer till den kristna befolkningens förmån och
turkiska arméns ställande på fredsfot. Det var mer,
än Ryssland kunde bära. 24 april 1877 utfärdade kejsar
Alexander II, häftigt ansatt af det panslavistiska
partiet, krigsförklaring emot Porten. T. var
utan bundsförvanter. Ty genom hemligt aftal med
Ryssland egde Österrike rätt att besätta Bosnien
och Hercegovina, om Ryssland öfverskred Balkan;
den engelska allmänhetens harm öfver "de bulgariska
gräsligheterna" tvang engelska regeringen till
neutralitet, och Frankrike var maktlöst. Ryssland
däremot understöddes af Rumänien, Serbien och
Montenegro. Kriget, i hvilket Plevnas försvar genom
Osman Nuri pascha (se denne)
var den enda ljuspunkten å turkarnas sida, afslöts 3
mars 1878, till följd af ryssarnas frammarsch ända
till Konstantinopels förstäder, genom freden i San
Stefano (se Ryssland, sp. 1475–76). Men de
hårda villkor, som där pålades T., föranledde England
till ett kraftigt uppträdande: flottan skickades
till Dardanellerna, indiska trupper öfverfördes till
Malta, och inom hela engelska världsriket förspordes
mycken god vilja att stödja kabinettet i London. Ej
heller kunde Ryssland längre räkna på Österrikes
neutralitet eller på stöd af den traditionella
vänskapen med Preussen. Ryssland måste underkasta
San-Stefano-fördraget en granskning och modifikation
af en europeisk kongress i Berlin (18 juni–13 juli
1878; se Berlinkongressen). Berlintraktatens
förnämsta bestämmelser voro: Rumäniens, Serbiens
och Montenegros fullkomliga suveränitet, hvarjämte
dessa riken erhöllo tillökning i sina områden på
T:s bekostnad; Bosnien-Hercegovinas fortsatta
ockupation och förvaltning af Österrike-Ungern
med rätt för Österrike-Ungern att, när så ansågs
lägligt, förlägga en garnison till det angränsande
området Novibazar; förvandlingen af Bulgarien n. om
Balkan till ett autonomt, fortfarande till Porten
skattskyldigt furstendöme; det af bulgarer s. om
Balkan bebodda områdets utbrytning till en autonom
provins. Öst-Rumelien, med en kristen guvernör;
utlofvad ökning af Greklands område samt Kars’,
Ardahans och Batums afträdande till Ryssland,
som därjämte fick tillbaka det 1856 afträdda
stycket af Bessarabien, hvaremot Rumänien för denna
kännbara förlust i landområde trots sin stora andel
i den ryska segern fick nöja sig med Dobrudscha
som ersättning. Porten förpliktades därjämte till
krigskostnadsersättning till Ryssland och till
att vidtaga vissa reformer, bl. a. till förmån för
armenierna, hvilkas trygghet mot tjerkesser och
kurder Porten åtog sig att garantera. På grund
af en redan 4 juni i hemlighet mellan England
och T. afslutad traktat fick England besätta
och förvalta Cypern mot förpliktelse att skydda
Asiatiska T:s integritet. Af den T:s delning, hvilken
som ett mål framskymtat för den osmanfientliga
politiken sedan öfver ett århundrade tillbaka,
utspelades vid Berlinkongressen första akten:
alla T:s europeiska lydstater och hälften af
dess område i Europa hade ryckts ur dess händer.
J. Th. W. (V. S-g.)

Tiden från Berlinkongressen till den ungturkiska
statshvälfningen
(1878–1908). Den i Berlintraktaten
stadgade reformverksamheten inom turkiska riket
kom ej på allvar i gång. Väl utsågos engelska
gendarmeriinspektörer och en del utländska
inspektörer öfver rättskipningen, men deras verksamhet
förlamades genom passivt motstånd från den gamla
förvaltningsapparaten. Den reformvänlige Midhat hade
störtats redan 5 febr. 1877, och sedan parlamentet
upplösts (14 febr. 1878) och den nya författningen
suspenderats, gled styrelsen snart åter in i de gamla
hjulspåren, allra helst som det vid sultanens hof
alltmer florerande gunstlingsväsendet förlamade alla
personliga reforminitiativ inom den högre centrala
och lokala förvaltningen. Endast de från Tyskland
(1880) inkallade militärinstruktörerna lyckades
bereda sig utrymme för sin systematiska och energiska
reformverksamhet inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:26 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free