Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Typhus abdominalis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räknades T. af den då nyss anlände Possevino till det
katolska partiet, som just då ifrigast bemödade sig
att föra Johan öfver till fullständig katolicism;
men snart befanns, att T. fastmer var anhängare af
konungens förmedlingsförsök. Ja man beskyllde honom
t. o. m. för att "bakom konungens rygg och dock i
hans namn ha skrifvit flera hotande bref till Rom",
i hvilka fordrades, att man skulle gå in på konungens
förslag. Emellertid råkade T. i ovänskap med sin
förre gynnare De la Gardie, blef i juni 1581 fängslad
och dömdes för svåra, obevisade beskyllningar mot
denne konungens gunstling till lifstidsfängelse. Det
är ännu ej fullt utredt, hvari dessa anklagelser
skulle ha bestått. T. fördes till Åbo, där han
satt fängslad några år, och flyttades sedan till
Tavastehus. Under sin fängelsetid författade
han flera moraliska och politiska arbeten. Knappt
var Johan död och Sigismund anländ, förrän T. 1593
frigafs. Han uppträdde vid begrafningen i Uppsala med
ett improviseradt latinskt loftal, som i bearbetad
form utgafs: Regis Johannis III laudatio funebris
(1594). Äfven vid Sigismunds kröning höll T. ett tal,
Oratio inauguralis (s. å.), i hvilket några mindre
välbetänkta yttranden förekomma. Han utgaf dessutom
s. å. Oratio genethliaca, riktadt till drottning
Anna. Efter konungens af resa kvarstannade T. till
midten af 1597, sysselsatt med utgifning af några
arbeten: De fortuna (1595), De justo seu de legibus
(s. å.) och De salute reipublicæ (s. å.). Vid sin
af resa besökte T. Danmark och kom omsider till Prag,
där han som historiograf trädde i kejsar Rudolfs
tjänst. Där utgaf han Orationes turcicæ III (1598)
samt arbetade på texten till ett stort praktverk
af Oct. de Strada, Symbola divina et humana, af
hvilket två af honom författade delar utgåfvos
1602. I Prag uppsatte han (1600) äfven, på begäran
af spanska sändebudet, Notæ de regno Suecicæ (1605;
i 2:a uppl., 1606, kalladt Relatio historica de regno
Sveciæ et bellis civilibus atque externis; omtryckt
1678). I Sverige satte man sådant värde på skriften,
att konung Karl IX lät Andr. Bureus öfversatta den
(1608) och åberopade den i en offentlig handling. Den
är bitter mot De la Gardie.
-rn.
Typsättningsmaskin, boktr., det äldre slaget
af sättmaskiner, för lösa typer. Se Sättmaskin,
sp. 120-121.
Typteori. Se Cuvier, sp. 988, Kemi, sp. 1403-04,
och Substitution, sp. 640.
Typtryckare, Typtryckapparater
l. Bokstafstrycktelegrafer kallas telegrafapparater,
så anordnade, att telegrammen å mottagningsstationen
automatiskt utskrifvas med bokstafstyper. Se Telegraf, sp. 726-733. Fmn.
Typus, lat. Se Typ.
Tyr (isl. Týr), nord. myt., son af Oden, är den
asagud, som är djärfvast och modigast och råder
mycket för seger i strider. När åsarna skulle fjättra
Fenresulfven, trodde denne icke, att de ville lösa
honom igen, förrän T. till pant lade sin högra hand
i munnen på honom; och då åsarna ej löste ulfven,
bet han af handen. I Ragnarök kämpar T. med hunden
Garm, och de varda hvarandras bane. Namnet T., hvars
fornhögtyska form är Zio, lat. divus, sanskr. dēvás,
"gud", och är ental till isl. tívar, är en allmän beteckning för
asagudarna. Då detta ord är nära släkt med
grekernas Zeus och indernas Djāus, "himmelsgud",
har det antagits, att T. urspr, varit den
högste guden. Ortnamn finnas från en tid, då
T. äfven i Norden var himmelens gud; se M. Olsen,
"Det gamle norske önavn Njarðarlog" (i Kristiania
Videnskabsselskabs forh., 1905). Ordet tisdag, som
utgör öfversättning af lat. dies Martis, innehåller
namnet på T., hvilket visar, att T. hos alla germaner
uppfattades som krigsgud. Jfr Germaner, sp. 1047.
Th. W. (B-e.)
Tyra (modern, men oriktig form för Tyre, isl. þýri),
danska furstinnor. 1. T., enligt Saxo en engelsk
konungadotter, enl. isländska källor dotter till en
sönderjylländsk jarl Harald, var förmäld med danske
konungen Gorm den gamle (d. omkr. 940) samt moder
till Knut Danaast och Harald Blåtand. Hon prisas i
sagorna mycket för sin klokhet och andra utmärkta
egenskaper, hvarför hon fick tillnamnet Danebod
(Danabot, d. v. s. "danskarnas prydnad"). Äfven
tillskrifves henne uppförandet af fästningsvallen
Dannevirke (ämnet för L. Koks bekanta sång "Danmark,
dejligst vang og vænge"). Till sin drottnings minne
reste Gorm en sten, som ännu är i behåll och utgör en
af de märkliga runstenarna i Jællinge (se d. o.). -
2. T., den föregåendes sondotter, dotter till konung
Harald Blåtand och syster till Sven Tveskägg, var
först gift med svenske prinsen Styrbjörn, sedan,
mot sin vilja, med vendiske konungen Burislev, som
hon öfvergaf kort efter bröllopet för att äkta norske
konungen Olof Tryggvesson. Den sistnämnde förmådde hon
draga till Venden för att utkräfva hennes brudgåfva
och åtföljde honom på hans tåg. Men sedan Olof
på hemvägen öfverfallits och dödats vid Svolder,
beröfvade hon sig lifvet genom svält och dog nio
dagar efter slaget, 18 sept. 1000. - 3. T. Amalia
Karolina Charlotta Anna, dotter till Kristian IX,
f. 29 sept. 1853, förmäldes 1878 med Ernst August,
hertig af Cumberland (se d. o.). 1-3. E. Ebg.
Tyrac, du [dy tira’k], grefve de Marcellus (se
d. o., sp. 872).
Tyramin, kem. toxik. Se Toxalbuminer.
Tyra’nn (grek. ty’rannos, lat. tyra’nnus) var hos
forntidens greker (och romare) benämningen på enhvar,
som innehade ett af lagen icke begränsadt herravälde
öfver sina medborgare, vare sig han utöfvade sin
härskarmakt på ett våldsamt och förtryckande sätt
eller icke. Ett sådant herravälde kallades tyranni’s
(lat. tyra’nnis) och bildade motsatsen till
hvarje slag af fri eller borgerlig statsförfattning
(politei’a, libera civilas, respublica). Bortser
man från den heroiska tidens patriarkaliska
konungadöme, hvilket på grund af sin urgamla
tradition och härskarätternas antagna gudomliga
härkomst var af folkmedvetandet erkändt och därför
icke att räkna som "tyrannis" i egentlig mening,
så har den grekiska forntidshistorien att uppvisa
två särskilda perioder af tyrannvälden. Den första
af dessa perioder faller inom det 7:e och 6:e
årh. f. Kr. Styrelsesättet var vid denna tid nästan
öfverallt strängt aristokratiskt eller oligarkiskt,
i det att inom hvarje stat några få högadliga familjer
mellan sig delat regeringsmakten. Det hårda förtryck,
som dessa maktegande öfvade mot nationens flertal,
alstrade ett jäsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
