Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oberlandesgericht i Berlin (kallad kammergericht) hade
en i vissa afseenden säregen kompetens. I Bajern
fanns en oberstes landesgericht, som var högsta
revisionsinstans för Bajern. Kejserliga riksrätten
(reichsgericht) i Leipzig var T:s högsta domstol,
liksom oberlandesgericht delad i en civil- och en
straffsenat med sina presidenter och råd. Den var
högsta revisionsinstans i alla civila och kriminella
mål och hade dessutom några speciella funktioner,
bl. a. var den första och sista instans vid förräderi
mot kejsaren och riket.
J. F. N.*
Krigsflaggan var hvit, delad af ett svart kors,
i hvars midt befann sig den svarta preussiska
örnen; den öfre fyrkanten närmast stången innehöll
nationalfärgerna (svart, hvitt, rödt) i horisontala
fält, med järnkorset i midten. Handelsflaggan var
svart-hvit-röd i horisontala fält. (Se pl. till
art. Flagga.) – Riksvapnet var den heraldiska
svarta, enhöfdade, åt höger seende örnen med näbb,
tunga och klor röda, på bröstet preussiska örnen
i silfversköld (med huset Hohenzollerns vapen som
hjärtsköld); öfver det hela sväfvade den gyllene
kejsarkronan med två fladdrande gyllene band. [Enligt
nationalförsamlingens beslut 3 juli 1919 äro
riksfärgerna svart, rödt och guld och handelsflaggan
svart, hvit och röd med en gös i svart, rödt och guld
i öfre inre hörnet. Riksvapnet är, på guldgul sköld,
en svart, enhöfdad, åt höger seende örn med näbb,
tunga och klor röda utan alla monarkiska emblem.]
Kolonier. 1884 skaffade sig T. sina första kolonier,
i Stilla hafvet samt Togo i Afrika, hvilka småningom
utvecklades därhän, att det 1914 med afseende på deras
areal kom i tredje plats bland världens stater. De
omfattade, protektorat inräknade, 2,952,900 kvkm. med
12,4 mill. inv. (1913), näml. i Afrika Togo, Kamerun,
Tyska Sydväst-Afrika och Tyska Öst-Afrika, i Oceanien
Tyska Nya Guinea och Samoaöarna (delvis) samt i Asien
det af T. förpaktade Kiau-tschóu (se dessa ord). Se
vidare nedan, sp. 675–676.
Historia. Äldsta tider till tysk-romerska kejsardömets
grundläggning (–962). När historiens ljus först
faller öfver T., var detta land redan bebodt af
den folkstam, som ännu är dess egare, germanerna,
efter hvilka landet af romarna kallades Germania. Det
var egentligen under kejsartiden, som romarna fingo
närmare kunskap om landet, och den första fullständiga
skildring däraf lämnas af Tacitus (2:a årh. e. Kr.) i
hans verk "Germania". Germanerna voro redan då delade
i flera olika stammar, af hvilka de viktigaste voro
friserna, vid Nordsjökusten, bataverna, i Rhendeltat,
sugambrerna, på högra Rhenstranden mellan Lahn och
Lippe, cheruskerna, omkring Harz mellan Elbe och
Weser, langobarderna, vid nedre Elbe, mellan Netze
och Warthe, sachsarna, n. om Elbe och i Holstein,
burgunderna, ö. om Oder, goterna, vid nedre Weichsel,
vandalerna, i nuv. Schlesien, markomannerna, mellan
Main och Donau, hermundurerna, vid öfre Main. Deras
samhällen liknade i hög grad våra förfäders. De frie
männen afgjorde på tinget såväl politiska frågor som
rättstvister. I striderna mot grannfolken anfördes
de af valda höfdingar, hvilkas makt var af endast
militärisk natur och som hade ett krigiskt följe
eller hird.
Konungadömet synes från början ha varit okändt;
men redan vid sitt första inträde i historien
hade dock de östgermanska folken konungar, och
småningom fick denna institution inträde äfven bland
västgermanerna. Konungens makt var dock mycket
inskränkt; han var hufvudsakligen landsfridens
upprätthållare. Dessa konungar voro folkkonungar
(fylkeskonungar); hvarje folk hade sin konung. Men
längre fram förenades af en eller annan orsak flera
folk under en konung. Till dennes rättigheter kom
snart äfven domsrätt (se vidare Germaner). Med
romarna råkade germanerna i krig redan 103 f. Kr.,
då cimbrer och teutoner gjorde ett olyckligt försök
att tränga in på romerskt område. Sedan kämpade
Cæsar mot dem såväl i Gallien (58 f. Kr.), dit de
inträngt, som på högra Rhenstranden, dit han två
gånger öfvergick (55 och 53 f. Kr.). Före Augustus
hade endast spridda sammanstötningar egt rum. Men
under hans tid började ett krig, som räckte i flera
århundraden. Hans legioner slogos i Teutoburgerwald
år 9 e. Kr. af cheruskern Arminius. Småningom lyckades
dock romarna få fast fot äfven ö. om Rhen och vid öfre
Donau, i hvilka trakter de anlade T:s äldsta städer,
exempelvis Trier, Köln, Strassburg och Augsburg. Under
de ständiga krigen med romarna lärde germanerna sig
ett och annat af romersk civilisation och särskildt
romersk krigskonst. (Om T. under inflytandet af
den romerska kulturen se Romersk provinskultur,
sp. 787–789.) Därtill bidrog äfven det förhållandet,
att germanska legosoldater antogos i romersk tjänst
och att slutligen det vacklande Romerska riket
antog hela germanska stammar till gränsvakt mot
andra germaner. Samtidigt skedde inom Germanien
viktiga ändringar. Folkstammarna sökte sig nya
boningsplatser och förenade sig till större förbund,
af hvilka de mest betydande voro frankernas,
n. om Gallien, alemannernas och burgundernas,
i östra Gallien, sachsare, i norra Germanien,
och goterna, som från Weichsellandet drogo ned åt
Svarta hafvet och österifrån inföllo i Romerska
riket. Snart började dessa och andra germaner
anfalla Romerska riket (från omkr. 200 e. Kr ),
och för dessa anfall dukade slutligen detta rike
under i den s. k. stora folkvandringen. De germaner,
som kvarstannade i nuv. T., bibehöllo den gamla
splittringen på olika stammar, styrda af hertigar
och konungar, men slutligen förenades de till största
delen under den frankiske härskaren Karl den stores
spira. Dennes väldiga rike sönderföll en mansålder
efter hans död genom delningsfördraget i Verdun
(843), då en af hans sonsöner, Ludvig den tyske, fick
på sin lott som konungarike landet ö. om Rhen samt
landet omkring Mainz, Worms och Speier på vänstra
Rhenstranden, d. v. s. i stort sedt det område,
som sedermera kallats T. Genom ett nytt fördrag, i
Mersen 870, erhöll Ludvig äfven det nuv. Elsass och
Lothringen. Detta nya konungarike, hvars krona
ärfdes inom Karl den stores ätt, blef emellertid deladt i
flera mindre hertigdömen på den gamla stamolikhetens
grund. Dessa stamhertigdömen voro Ostmark, ö. om
Elbe, Sachsen, mellan nedre Elbe och Rhen, Franken,
vid mellersta Rhen och öfre Main, Thüringen, omkring
Thüringerwald, Bajern, från Ungern och Böhmens
gräns till Lech, och Alemannien l. Schwaben, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
