Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tändernas sjukdomar och vård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därvid, att den kroniska skenbart ofarliga processen
när som helst kan flamma upp och öfvergå i
denna svårartade typ. Tandsystemet utgör alltså
ingångsporten för infektioner, hvilka kunna
taga en lifsfarlig vändning. Endast genom tidig
diagnos och lämplig behandling (ofta operativ)
kunna dessa komplikationer undvikas; särskildt böra
därvid observeras de skenbart ofarliga, ej smärtande
kroniska ansvällningarna och fistelbildningarna. Den
kroniska osteit (benröta), som alltid ligger bakom
dessa processer, hotar individens hälsa på två
sätt. Dels kan en akutisering när som helst ega
rum, dels utgör den ständiga resorptionen af var
och toxiner ur benhärden en risk för uppkomsten af
vissa sjukdomar med hittills oklar etiologi inom
inre organ, t. ex. kronisk njurinflammation. Vikten
af tidig behandling (konservativ eller operativ)
af benrötan i käkarna inses därför till fullo.
Slutligen må framhållas, att särskildt den kroniska
osteiten ger upphof till mindre eller större
nedsmältningar i käkskelettet, hvarigenom hålrum
uppstå utfyllda af var och granulationsväfnad
(granulom), härbärgerande en riklig bakterieflora.
Denna osteit kallas också kronisk granulerande
periodontit (Partsch).
Af det föregående framgår, att "tandvärk" (odontalgi)
uppstår af olika anledningar. Såväl pulpiterna som
periodontiterna (och deras följdtillstånd osteitis
och periostiter) ge upphof till smärtor af varierande
typ med en varaktighet från några sekunder till
flera dagar, ja veckor och af växlande intensitet och
karaktär (borrande, stickande, pulserande). Smärtorna
kunna stegras till en våldsamhet, som knappt
förekommer vid någon annan sjukdom. Med ledning af
smärtornas karaktär, tandens känslighet för beröring
och reaktionen från omgifningen ställes diagnosen
på olika former af pulpiter, periodontiter
o. s. v. Tandvärk kan emellertid äfven, ehuru
mera sällan, uppstå af annan anledning, t. ex. af
förkalkningsprocesser eller nybildningar af tandben
i tandpulpan (dentikelbildning, ersättningsdentin)
eller af pålagringar på roten (cementhypertrofier)
eller tumörbildningar där (t. ex. odontom; se
d. o.). Äfven affektioner af nervus trigeminus
(käkarnas sensibla nerv) kunna projicieras till
tandsystemet och te sig som tandvärk, t. ex. vid
tumörbildningar i käken eller vid trigeminus neuralgi
af annan orsak. Temperaturstegring (feber) förekommer
i regel ej vid pulpiterna, men kan däremot uppstå,
så snart infektionen nått tandens rothinna och dess
omgifning, alltså vid periodontiter, osteiter och
periostiter. Feber inträder sålunda konstant vid
de akuta formerna af dessa sjukdomar, särskildt de
variga, och observeras äfven ibland vid de kroniska
typerna. Detta är alltså en verklig tandfeber,
ehuru ingen anledning finnes att beteckna den
feber, som inställer sig vid inflammationer af
tänderna och deras omgifning, med ett särskildt
namn, då man t. ex. vid en varbildning i ett finger
eller i blindtarmen icke talar om fingerfeber eller
blindtarmsfeber. Med tandfeber betecknas emellertid
sedan gammalt vissa febertillstånd hos barn, då
man ansåg sig böra söka anledningen till desamma i
tandsprickningsprocessen. Att en sådan "tandfeber"
i ordets ursprungliga bemärkelse sannolikt icke
existerar, är redan i det föregående påpekadt.
Behandling. För tandcaries: plombering (guld,
amalgam, cement, porslin). När processen nått pulpan,
i lindriga fall desinfektion och plombering; i
svårare fall dödande (devitalisation, vanl. med
arseniksyrlighet) af pulpan, rotfyllning
(guttaperka) och plombering. Vid pulpagangren
desinfekterande inlägg (trikresolformalin) +
rotfyllning + plombering. Vid periodontitis apicalis:
gangrenbehandling eller operation (rotspetsresektion),
tanduttagning (extraktion), eventuellt insnitt
och tamponad af abscesser, plastiska operationer af
fistlar etc. Vid alveolarpyorhoea: mekanisk rengöring
och etsning med starka syror l. caustica, eventuellt
operation.
Stundom låter sig en tand ej aflägsna med tång
enbart, t. ex. om den är endast ofullständigt
framkommen (retention), om den är djupt karierad
eller afbruten (fraktur). Då måste utmejsling
tillgripas. Reimplantation, transplantation och
implantation äro operativa ingrepp för återinsättande
af en tand i dess alveol resp. insättande af en
tand, eller ersättning för en tand, i en artefakt
(konstgjord) alveol. Genom rotspetsresektion kunna
många tänder räddas, som förut varit hemfallna till
extraktion. Vid operationen afskäres tandens rotspets,
och allt sjukt ben i omgifningen aflägsnas. Man bör
företaga rotspetsresektion vid de kroniska apikala
periodontiterna och osteiterna (med defektbildningar),
granulom, fistlar o. s. v. för att förebygga
akutiseringar och därmed sammanhängande allvarliga
komplikationer.
I regel aflägsnas en tand genom tandextraktion,
tanduttagning. (Ordet tandutdragning är oegentligt,
emedan någon "dragning" icke förekommer vid
proceduren.) Om en tand icke genom konservativ
behandling eller genom operation kan räddas eller om
den genom från densamma hotande sjukdomsprocessen
utgör en fara, som icke på annat sätt kan häfvas,
är den hemfallen till extraktion. Tandextraktionen
sker medelst därtill särskildt konstruerade
tänger och häflar. Tandtången, hvars anor leda
ända tillbaka till Apollons tempel i Delfi,
är i sin nuv. form på anatomiskt vetenskapliga
grunder konstruerad af sir John Tomes 1841. Endast
obetydliga modifikationer ha sedan dess vidtagits i
olika länder, hvarigenom uppstått engelska, tyska
och amerikanska typer, med skiljaktigheter endast
i oväsentliga detaljer. Principen för tångens
konstruktion är, att dess näbbar skola vara så
byggda, att de vid slutet läge noggrant pressa
till tandens hals. Som tänderna växla till storlek
och form, följer häraf, att flera olika typer
måste framställas motsvarande de olika grupperna
af tänder samt för tandrötter. F. n. innehåller
en fullständig uppsättning af tänger omkr. 15
exemplar, hvilka sinsemellan visa väsentliga
olikheter. Tandextraktionen sker vanligen under
lokal bedöfning (novokain-suprarenin); den lämpliga
tången utväljes, fattar om tandens hals, skjutes
upp under tandköttet och fixeras. Med böjande eller
roterande rörelser luxeras (lossas) tanden i sin
alveol, hvarefter den lossade tanden utlyftes. Till
tandextraktion kunna användas äfven s. k. tandhäflar,
raka eller krökta långsträckta hålmejselliknande
instrument, hvarmed tanden luxeras för att sedan
med tång utlyftas. Fullständigt föråldrad är däremot
tandnyckeln (se d. o.), ett instrument, som på grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
