Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia - Litt. - Ungern-Sternberg, svensk adlig ätt - Ungern-Sternberg. Mattias Alexander von U.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya regeringen blef emellertid redan samma dag
(5 aug.) störtad genom en ny kupp af borgerliga
motrevolutionärer under ledning af en förutvarande af
delningschef i krigsministeriet Stefan Friedrich,
hvilken öfverlät högsta värdigheten i staten till
ärkehertig Josef. Denne anförtrodde provisoriskt
ministerpresidiet åt Friedrich och begärde ententens
stöd, särskildt mot den rumänska invasionen. De
rumänska trupperna hade, obekymrade om de allierades
förbud, fortsatt frammarschen ända till Budapest, och
de läto hela västra U. undergå den hänsynslösaste
utplundring. Då de allierades högsta råd (22
aug.) förklarade det omöjligt att sluta fred med ett
statsöfverhufvud af dynastien Habsburg, nödgades
ärkehertig Josef (23 aug.) af gå, och några dagar
senare bildades en ny regering med Friedrich som
ministerpresident, Karl Huszár som ecklesiastik-
och Stefan Szabó som jordbruksminister. Tusentals
kommunister häktades, och mot anhängarna af Béla Kúns
regering igångsattes en "hvit terror", som stundom
i brutalitet föga skilde sig från den föregående
röda. Med anledning däraf vägrade de moderate
socialdemokraterna att låta sig företrädas i den nya
regeringen, och länge blefvo de försök fruktlösa, som
gjordes att rekonstruera den till en för de allierade
acceptabel nationell samlingsregering. Emellertid
utskrefvos (17 nov.) val till en konstituerande
nationalförsamling enligt en reviderad, men på
Károlyis vallag dock hvilande vallag (allmän
rösträtt fr. o. m. 24 års ålder, hvarvid dock för
kvinnliga väljare fordrades läs- och skrifkunskap,
valbarhet vid 30 år, valplikt). De allierade
sände som kommissarie till Budapest en engelsk
diplomat, sir George Clerk, med kraf på ministärens
rekonstruktion, och efter långa förhandlingar med
denne kom 24 nov. en ny ministär till stånd med
Karl Huszár som ministerpresident i st. f. den
för delaktighet i mordet på Tisza misstänkte
Friedrich, som dock ingick i den nya ministären
som krigsminister; som småbruksminister kvarstod
Szabó. Den nya ministären stödde sig förnämligast på
de kristligt sociale och på Szabós småbrukarparti;
dess ledande medlemmar ha ej dolt sina sympatier
för monarkiens återinförande, och processer mot
terroristerna ha i stor utsträckning hållits. Redan
25 nov. utsågs en fredsdelegation under ledning af
grefve Albert Apponyi, och denne mottog febr. 1920
ententens fredsvillkor, mot hvilka den utarbetat
utförligt motiverade motförslag. Ententen kräfde,
att till Tjecho-Slovakien skulle afträdas Slovakien
och angränsande delar af norra U. samt Pressburg med
omnejd, till Rumänien hela Siebenbürgen, östra U. fram
till trakten v. om Grosswardein samt större delen
af Temesvár-banatet och till Jugoslavien Kroatien,
Slavonien, och södra U. upp till trakten s. om
Szeged. Dessutom skulle till Österrike afträdas de
västungerska gränskomitaten kring Oedenburg och ned
till floden Mur. Den på detta sätt stympade ungerska
staten beräknas få en folkmängd af 7 mill. Från
ungersk sida har förgäfves påyrkats folkomröstning
i de till afträdelse bestämda områdena. Den nya
nationalförsamlingen inledde sin verksamhet genom att
till riksföreståndare utse arméns högste befälhafvare,
amiral Horthy, och i samband därmed bildades (mars)
en ny ministär (Simonyi-Sámadár).
Bakom kulisserna pågå ifriga förberedelser för
monarkiens återställande, hvarvid emellertid de
allierades motvilja mot kronans öfverlåtande till en
habsburgare (t. ex. den populäre och magyariserade
ärkehertig Josef) verkat hämmande. Då Apponyis alla
försök att utverka lindring i fredsvillkoren strandat,
beslöt regeringen (juni 1920) att underteckna den
hårda freden.
Litt.: Den bästa sammanfattande handboken i
ungersk historia är É. Sayous, "Histoire générale
des hongrois" (2:a uppl. 1900), den nyaste
A. B. Yolland, "Hungary" (1917; i "The nations’
histories series"). Af utförliga arbeten på
ungerska märkas S. Szilágyi m. fl., Den ungerska
nationens historia (10 bd, 1896–98), och Acsády, Det
ungerska rikets historia (2 bd, 1903–04). Dessutom
må nämnas M. Horvath, "25 jahre aus der geschichte
Ungarns, 1823–1848" (2 bd, 1867) och Den ungerska
frihetsstridens historia (på ungerska, 3:e uppl.,
3 bd, 1898), L. Kupelwieser, "Die kämpfe Ungarns
mit den osmanen bis zur schlacht bei Mohács, 1256"
(1895), J. Andrássy, "Ungarns ausgleich mit Österreich
im jahre 1867" (1897), G. Pauler, U:s historia
under huset Arpád (ungerska, 1899), A. de Bertha,
"La Hongrie moderne 1849–1901" (1901). P. Móricz, De
politiska partiernas strid i U. från kompromissen till
fusionen mellan Deáks parti och vänstra centern (ung.,
1902), L. Eisenmann, "Le compromis austro-hongrois
de 1867" (1904) och "Austria-Hungary" (i d. XII
af "Cambridge modern history"), F. Gärtner, "Der
österreichisch-ungarische ausgleich" (i "Archiv für
sozialwissenschaft und sozialpolitik", XXV, 1905),
R. F. Kaindl, "Geschichte der deutschen in U. und
Siebenbürgen" (2 bd, 1907), C. M. Knatchbull-Hugessen,
"The political evolution of the hungarian nation"
(1908), A. Timon, "Ungarische verfassungs- und
rechtsgeschichte. Übersetzt von Dr. F. Schiller"
(ny uppl. 1909), och L. Hengelmüller, "Hungary’s
fight for national existence: or the history of the
great uprising led by Francis Rakoczi II, 1703–1711"
(1913). Jfr äfven art. Thaly och under art. Deák,
Bethlen 1, Kossuth 1 och Rákóczi 1–3 anförd
litteratur. V. S-g.
Ungern-Sternberg, svensk adlig ätt, som härstammade
från Martin von U., hvilken 1457 egde gods i
Livland och hvars sonson Georg 1534 upphöjdes i
tyskt friherrligt stånd. Hans sonsons son Wolmar
von U. (ståthållare på Riga slott 1658, d. 1677)
naturaliserades 1653 jämto två fränder Otto
och Reinhold von U. som svensk friherre. Denna
gren utslocknade i Sverige på manslinjen 1826,
på kvinnolinjen 1872. Ätten är immatrikulerad på
riddarhusen i Riga och Reval. En gren upphöjdes 1874
i ryskt grefligt stånd. Se R. von Ungern-Sternberg
och C. Russwurm, "Nachrichten über das geschlecht
der U." (2 bd, Breslau och Reval, 1875–77).
Mattias Alexander von U., friherre, sonson till
den i släktöfversikten nämnde Wolmar von U. och
son till Nils Alexander von U. (f. 1654, d. som
generallöjtnant 1721), krigare, statsman, f. 3
mars 1689 i Stockholm, d. 13 jan. 1763 på sitt gods
Äs, Södermanland. Han blef 1704 volontär och 1705
arklimästare vid amiralitetet, deltog från 1706 i
Spanska tronföljdskriget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
