- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
13-14

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uran-radiumserien - Uransalter - Uranus - Uranusåret - Uranvitriol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundämnen, som uppkomma genom radioaktiv
omvandling af uran. Se Radioaktiva grundämnen
och Radioaktivitet. Litt.: Eva Ramstedt och Ellen
Gleditsch, "Radium och radioaktiva processer" (1917).

Uransalter, kem. farm., utmärkas såväl genom
stor giftighet som genom radioaktivitet. Från
uranföreningar utgår den serie af sig successivt
omvandlande, radioaktiva metaller, till hvilken radium
hör (se Radioaktiva mineral- och bergarter). Såväl
uranoxid, UO3, som uransalter, t. ex.
uranylnitrat (UO2)(NO3)2,
verka kraftigt fällande
på ägghvita, hvaraf stark etsning följer. Efter
uppsugning hämma uranföreningarna, i likhet med
cyanväte, oxidationsprocesser i kroppen och framkalla
därigenom svåra rubbningar af ämnesomsättningen samt
andra förgiftningssymtom. Urandubbelsalt, som icke
etsar, dödar vid insprutning under huden katt, hund
och kanin i doser, som motsvara 1/2—2 mg. uranoxid
per kilo kroppsvikt. Äfven efter nedsväljande af
sådant dubbelsalt alstras svår förgiftning, ehuru
en större del af preparatet ej uppsuges. Efter
subkutan injektion af samma slags salt följer blodig
(hemorragisk) inflammation af mage och tarm —
detta i samband med utsöndring af giftet genom
matsmältningskanalens slemhinna. I urinen anträffas
blott spår af metallen. Det oaktadt inställer sig akut
njurinflammation (hemorragisk glomerulo-nefrit). Redan
vid mycket små doser, som ej förorsaka några gröfre
rubbningar, framkalla uransalterna sockersjuka
(öfvergång af socker i urinen). Blodkärlens väggar
förete fettdegeneration såsom vid fosforförgiftning;
till följd däraf genomsläppa de allehanda ämnen
lättare än normalt, t. ex. socker i njurarna;
äfven talrika blödningar förekomma. Efter någon
tids tillförsel af helt små doser följer kronisk
förgiftning med stark utmärgling (uran-marasm). —
Uranföreningarna äro starka antiseptica. De ha
försökts som läkemedel, men torde vara därtill
alldeles olämpliga. Förgiftningsfall bland människor
äro ej kända; men då uranföreningar användas vid
guldtryck (uranylnitrat), i fotografisk och kemisk
teknik samt förekomma i homeopatisk medicin,
äro tillfällen till förgiftning ej uteslutna.
C. G. S.

Uranus. 1. Myt. Se Uranos. — 2. Astron., den sjunde
(från solen räknadt) af de stora planeterna i vårt
solsystem. Denna planet upptäcktes 13 mars 1781 af
W. Herschel, då han var sysselsatt med observation
af en stjärngrupp i Tvillingarnas stjärnbild. En
stjärna ådrog sig då hans uppmärksamhet därigenom,
att den företedde en utbredd skifva och hade en egen
rörelse bland fixstjärnorna. Herschel höll den först
för att vara en komet, och denna åsikt blef ock den
allmänna, tills man öfvergick till åsikten, att
den var en planet — efter flera fruktlösa försök
att få observationerna af densamma att passa in
med antagandet af en parabolisk bana och sedan
Laplace såväl som svenske astronomen Lexell visat,
att rörelsen väl öfverensstämde med antagandet af en
cirkelformig bana kring solen. Herschel kallade den
nya himlakroppen till sin konungs ära Georgsstjärnan
(Georgium sidus), en benämning, som emellertid
undanträngdes af den nuv., af Bode föreslagna. Såsom Bode visat, hade
U. före Herschels upptäckt mer än 20 gånger af skilda
astronomer observerats, utan att man vetat annat,
än att man haft med en vanlig fixstjärna att göra.—
U:s medelafstånd från solen, uttryckt
i jordbaneradier, är 19,19098, hvilket
motsvarar omkr. 2,870 mill. km. Dess omloppstid
(uranus-året) är 84,015 år. Excentriciteten
af dess banellips är 0,0471 och banans lutning mot
jordbanan 0° 46’. Planeten, som för blotta
ögat företer anblicken af en stjärna af 6:e—7:e
storleken, har en skenbar diameter af ungefär 4",
motsvarande en verklig diameter af mellan 50 och
60 tusen km. Några fläckar eller strimmor
ha knappast med säkerhet kunnat iakttagas
på planetens yta, så att dess rotationstid
och läget af dess rotationsaxel icke kunnat
bestämmas på denna väg. Man kan dock antaga,
att dess ekvatorsplan nära sammanfaller med
dess månars banplan. Planetens afplattning
har icke genom direkta observationer kunnat med
säkerhet fastställas. Emellertid har Bergstrand,
som utfört beräkningar af de två inre månarnas banor,
funnit, att den innersta månens bana är underkastad
vissa fortskridande förändringar, framkallade af
störningar på grund af planetens afplattning.
Han har därur kunnat på teoretisk väg
härleda en afplattning af omkr. 1/15. Häraf beräknade
Bergstrand, att planetens rotationstid skulle
uppgå till omkr. 11 timmar. Detta ur teoretiska
undersökningar erhållna värde fick sedermera en
vacker bekräftelse, då Lowell och Slipher genom
spektrografiska mätningar funno en rotationstid af
10 3/4 timmar. U:s spektrum är genomdraget
af flera mörka band, hvilka tyda på, att planeten
liksom, Juppiter och Saturnus har en starkt
absorberande atmosfär. — U. omkretsas af 4 månar,
Ariel, Umbriel, Titania och Oberon, af hvilka de
båda senare upptäcktes af W. Herschel 1787, de
båda förra af Lassell 1851. Tillvaron af ännu 4
månar, hvilka Herschel trodde sig ha sett, har icke
bekräftats af senare undersökningar, hvarför de af
Herschel sedda föremålen sannolikt varit fixstjärnor.
Månarnas banor ligga i nära samma plan, hvars
lutning mot U:s banplan af Asten och Newcomb
bestämts till omkr. 98°. Deras rörelse är
sålunda — i olikhet med de flesta öfriga till
planetsystemet hörande kroppars — retrograd.
Månarnas omloppstider äro resp. omkr.
2 1/2, 4, 9 och 13 1/2 dygn. Ariel och Umbriel
äro mycket ljussvaga; de kunna iakttagas blott
med svårighet t. o. m. i de största kikare.
Ur månarnas rörelse kan den säkraste bestämningen
af planetens massa göras. Enligt Bergstrands på
denna väg utförda beräkningar utgör U:s massa
1/23300 af solmassan. Då planetens volym
är approximativt känd, kan man sålunda
äfven beräkna dess täthet, som befinnes
uppgå till endast omkr. 1/6 af jordens täthet.
2. K. B. (B—d.)

Uranusåret. Se Uranus 2, sp. 14.

Uranvitriol l. Johannit (uppkalladt
efter ärkehertig Johan af Österrike), miner., ett
vattenhaltigt sulfat af uran och koppar med obestämd
sammansättning. Mineralet utmärkes genom vackert
smaragdgrön eller gräsgrön färg och förekommer
med pechblände och andra uranmineral i grufvorna
Joachimsthal och Johanngeorgenstadt i Böhmen.
Ant. Sj.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free