- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
33-34

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urin - Urinafsöndring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Urin (lat. urina), fysiol., sekret från njurarna
(se d. o. och Urinorgan), är en under
normala förhållanden ljusgul, svagt sur vätska med
eg. v. 1,02. Människans urinmängd uppgår i medeltal
till 1 1/2 l. för dygn. Efter ymnigt vattendrickande kan
den stiga till 3 l., efter stark svettning sjunka till
1/2 l. F. ö. är urinmängden beroende af blodtrycket
och af ämnen, som orsaka stegrad njurverksamhet
(se Diuretica). Urin innehåller i medeltal 4
proc. upplösta, oorganiska salter och organiska
föreningar. Hufvudmassan af de förra utgöres af
koksalt (15 gr. per dygn i medeltal) och f. ö. af
klorider, fosfat och sulfat af kalium, natrium,
kalcium, magnesium samt ammoniak. Af de organiska
ämnena är urinämne (se d. o.) det kvantitativt
viktigaste (30 gr. på dygnet), vidare kreatinin (2
gr. på dygnet), urinsyra (se d. o.), hippursyra,
fenolsvafvelsyror, oxalsyra, xantin m. m. samt
ett färgämne urobilin. Under abnorma tillstånd i
organismen uppträder i urinen ett stort antal andra
organiska ämnen: drufsocker, ägghvita, gallfärgämnen
m. fl. F. ö. må ihågkommas, att nästan alla
främmande ämnen, som upptagits i blodet, utsöndras
med urinen. Kännedomen om urinens beskaffenhet och
kemiska sammansättning är af den största betydelse
för bedömandet af kroppens tillstånd och för
studiet af de kemiska processerna i dess väfnader
(den s. k. intermediära ämnesomsättningen). — Blir
urinen alkalisk, t. ex. efter drickandet af alkaliska
vatten, blir den tillika grumlig af kalciumkarbonat
och fosfat. Om klar urin får stå någon tid, blir
den ofta grumlig af slem, som samlar sig till lätta
flockar, och af kristalliniska korn af urinsyrade
salter, som genom medföljande färgämnen vanligen äro
gulaktiga eller röda (urinsediment). Efter någon tid
inträder i urinen en jäsningsprocess, förorsakad af
en art mikrokocker, hvarvid urinämnet genom förening
med vatten öfvergår till ammoniumkarbonat. Urinen
blir då alkalisk och grumlas af ämnen, som utfällas,
till en del i form af mikroskopiska kristaller,
såsom kalciumoxalat, ammoniummagnesiumfosfat,
urinsyrade salter m. m. (se Jäsning, sp. 473). —
Urin af olika djurslag är till sammansättningen
ganska olika. Växtätarnas urin är ofta alkalisk. De
gräsätande djurens urin utmärkes genom sin rikedom
på hippursyra. Hos fåglar och reptilier ersättes
urinämnet af urinsyra.
P. T. C. (J. E. J—n.)

Urinafsöndring, fysiol. Urinens beståndsdelar finnas
till allra största delen färdigbildade i det blod,
som genomströmmar njurarna. Afstänges blodtillförseln
till njurarna, anhopas sålunda urinbeståndsdelarna i
blodet. Den enda urinbeståndsdel, för hvilken njurarna
kunna anses vara bildningsstället, är hippursyran (se d. o.).
Ledes blod, försatt med bensoesyra
och glykokoll — de ämnen, af hvilka hippursyran
närmast är sammansatt —, genom utskurna njurar, så kan
man därefter påvisa hippursyra i detsamma äfvensom i
den vätska, som afflyter genom urinledaren. Denna
hippursyrebildning har sitt intresse, emedan den
är en af de första synteser, som man kunnat direkt
påvisa inom ett bestämdt organ i kroppen (Bunge och
Schmiedeberg 1876). — Om urinämnet (se d. o.) vet man,
att det till väsentlig del bildas i lefvern. Öfriga
urinbeståndsdelar, normala såväl som patologiska,
äro påvisade i blodet. Njurens uppgift är sålunda
hufvudsakligen begränsad till
att afskilja de färdiga urinbeståndsdelarna
ur blodet. Denna process bestämmes dels af de
ifrågavarande ämnenas koncentration i blodplasman,
dels af njurväfnadens genomtränglighet för olika
ämnen. Vi kunna betrakta epitelet i njurkanalernas
olika afdelningar som en vägg eller, rättare, en
"membran" mellan blodet och urinen. Beträffande vissa
af blodplasmans beståndsdelar, t. ex. ägghvitan, är
denna membran under normala förhållanden fullkomligt
ogenomtränglig, beträffande andra ges det ett visst
"tröskelvärde", olika för olika kroppar, hvilket
koncentrationen i blodplasman måste öfverstiga,
för att ämnet skall öfvergå från blodet i urinen,
resp. ej får öfverstiga, för att "membranen"
skall hålla tätt. Mekanismen kan liknas vid ett
"bräddaflopp", inställdt på olika nivå för olika ämnen
i blodplasman. För koksalt ligger "tröskelvärdet"
vid 0,6 proc., för drufsocker vid 0,2—0,3 proc.,
för urinämne ännu lägre. För ämnen, som normalt
ej förekomma i blodplasman, men tillfälligtvis
tillföras detsamma, t. ex. blodfärgämne, albuminer
och peptoner, rörsocker eller mjölksocker, ligger
tröskelvärdet redan vid 0 proc., hvadan dylika ämnen
fullständigt aflägsnas ur blodet. "Membranen" är
emellertid ej att betrakta som fullkomligt passiv. De
normala urinbeståndsdelarna förete en betydligt högre
koncentration i urinen än i blodplasman. Njuren
arbetar således emot det "osmotiska tryckfallet"
och förrättar ett "osmotiskt arbete". I
sammanhang härmed står, att urinafsöndringen
åtföljes af en högst betydlig syreförbrukning och
kolsyreproduktion. Njurarnas syreförbrukning kan uppgå
till 1/10 af totalförbrukningen, under det att deras
vikt utgör endast 1/160 af kroppsvikten. Njuren
är rikligt försedd med blodkärl. Vid ökad
verksamhet vidgar sig hela kärlbanan genom
organet, och dess volym tilltar. För verksamheten
är ett visst blodtryck nödvändigt. Sjunker
blodtrycket till 1/3 af det vanliga värdet,
afstannar urinafsöndringen. Njurepitelet är
också mycket känsligt för syrebrist. En minuts
afbrott i blodströmmen är tillräckligt att stoppa
urinafsöndringen för 1 timme, och det visar sig, att
"membranen" undergått högst betänkliga förändringar. —
Urinafsöndringen pågår ständigt, men företer
betydande växlingar i intensitet. Verksamheten
i en del andra körtlar, t. ex. spottkörtlarna,
utlöses och regleras dels förmedelst nerver, dels
genom vissa retämnen, "hormoner". Man har funnit,
att retning af nervus vagus äfvensom insprutning af
extrakt å bakre loben af hjärnbihanget medför en
ökning af urinmängden. Dessa iakttagelser häntyda
på möjligheten af, att verksamheten i njuren står
under inflytande af samma slags mekanismer som
andra körtlar. Emellertid är det påtagligt, att
det i främsta rummet är blodets beskaffenhet — dess
utspädning och dess halt af urinbeståndsdelar —, som
i främsta rummet bestämmer urinafsöndringen. Njurarna
ha till uppgift ej allenast att ur blodet aflägsna
vissa slutprodukter af ämnesomsättningen i kroppen,
såsom urinämne, urinsyra o. s. v., utan jämväl
att reglera vätskemängden i kroppen och möjliggöra
vidmakthållandet af ett konstant osmotiskt tryck i
kroppens väfnader. Ökar man blodets osmotiska tryck,
t. ex. genom att i en ven inspruta en "hypertonisk"
koksaltlösning, inträder en mycket snabb

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free