Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Usambara - Usambaraviol - Usance - Usans - Usas (Ushas) - Usbeker, Uzbeker, Osbeker, Ousbeker - Uschak - Uschebti - Uschuaia (Ushuaia) - Usedom - Usedom, von, släkt - Usedom, 1. Karl Georg Ludwig Guido von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2,000 m. höga, vackra landet har egendomligt
formade kupolberg och djupa, väl vattnade dalar,
bördig jord och sundt klimat. Invånarna, waschambara
(waschambaa), äro kraftiga bergsbor, som idka
jordbruk och boskapsskötsel. Kaffe, tobak, bananer,
sorghum, majs, ris och sockerrör odlas. Från
Tanga, vid Indiska hafvet, till Mombo, inuti
landet, går en 1905 fullbordad 129 km. lång järnväg.
Flera protestantiska och en katolsk missionsstation
finnas i U. Landet har från slutet af 1500-talet
styrts af en arabisk, sedan 1895 i beroende
af Tyskland stående släkt. Sedan 1885 har tyska
öst-afrikanska sällskapet bedrifvit kolonisering
i U.
(E. A—t.)
Usambaraviol, bot. Se Saintpaulia.
Usance [ysã’s], fr. Se Usans.
Usans, fr. usance, it. usanza (af lat. usus,
bruk, sed), hand., vedertagen sedvänja, handelsbruk
(se vidare d. o.). – Usansväxel,
usoväxel, växel förfallen till betalning efter en å
betalningsorten lagligen eller genom allmänt bruk
fastställd tid (sådana växlar förekomma ej i
Sverige). Jfr Uso.
Usas (Ushas), ind. myt., namn på en gudinna,
som utgör en personifikation af morgonrodnaden.
Konceptionen af denna gudinna torde få förläggas
till indoeuropeisk tid, som synes framgå däraf, att
ett med usas identiskt namn på liknande
gudinneföreställningar förekommer hos flera indoeuropeiska
folkfamiljer: Eos hos grekerna, Auror-a hos
romarna, Auszrà hos litauerna (af en verbalbas
āus-, ”lysa”). Dessa namn återgå alla på ett
grundord ausōs. I ”Rigveda” är ett antal af 21
i poetiskt hänseende bland de skönaste hymner
egnadt U. Hon föreställes som en skön kvinna,
himmelens dotter och nattens syster, samt som
maka till solguden (Sūrya). Förekommer äfven
pluralis (”Morgonrodnaderna”) eller i parförbindelse
med natten, som synes vara ett uttryck för
tanken om den ständiga växlingen i natt och dag,
som förrinna och bringa människornas släkter att
åldras och dö, medan morgonrodnaden dagligen
strålar fram lika ny och skön öfver nya släkter
med löften om kommande dagars lycka. U.
anropas om lycka och rikedom, sättes som
lyckogudinna i förbindelse, utom med Sūrya, med
andra solgudar, med Açvin’erna, Varuna, Indra
och Agni. Jfr E. Brandes, ”Ushas og Ushashymnerne
i Rigveda” (1879), Vodskov, ”Sjæledyrkelse
og naturdyrkelse”, bd I (1897), Oldenberg, ”Die
religion des Veda” (2:a uppl. 1917) och annan litt.
hos Macdonell, ”Vedic mythology” (i Bühlers
”Grundriss der indo-arischen philologie”).
K. F. J.
Usbeker, Uzbeker, Osbeker, Ousbeker,
i utländsk geografisk, etnografisk och historisk
litteratur vanliga namnformer på det folk,
som själft kallar sig ösbeger (se d. o.).
Uschak, stad i turkiska vilajetet Khodavendikiar,
sandjaket Kutaia, vid en liten biflod fr.
n. till Menderez-tschaj (Mæander), 950 m. ö. h.,
vid järnvägen Alascher–Afium–Karahissar.
Staden, som har omkr. 15,000 inv., är bekant som
den hufvudsakliga tillverkningsorten för s. k.
smyrnamattor (se Orientaliska mattor,
sp. 880).
Uschebti. Se Usjebti.
Uschuaia (Ushuaia), hamnort på 55½° s.
br. vid en 9 km. djup vik på södra sidan af Eldslandet, vid
Beaglekanalen. Hit förlade argentinska staten 1884
en regeringsstation. Sedan 1869 fanns här en engelsk
missionsstation, verksam bland kanalindianer af
yagan-stammen, men denna aftynade, sedan argentinska
regeringen tagit platsen om hand, och är nu nedlagd. I
stället har i U. uppförts ett fängelse för militära
förbrytare från Argentina. Orten har ett mycket
naturskönt läge nedanför sydsluttningen af de intill
1,318 m. höga Martialbergen. (Se bild och karta i
K. Skottsbergs "Båtfärder och vildmarksridter; minnen
från en forskningsfärd", 1909.) I för polarforskning
intresserade kretsar är U. kändt genom svenska
Antarctic-expeditionen 1901–03 (se Nordenskiöld
10, sp. 1273), i det att expeditionsfartyget
här utrustades för sin andra och sista färd till
polarområdet sept.–okt. 1902.
H. W—k.
Usedom [o’sedåm], ö tillhörande preussiska
prov. Pommern (reg.-omr. Stettin), skiljer, jämte
den ö. därom, på andra sidan Swine belägna mindre ön
Wollin, Pommersches haff från Östersjön och skiljes
genom Peene från fastlandet. Nordväst-sydöstlig
längd 55 km., bredd intill 25 km., areal 408
kvkm. Omkr. 34,000 inv. Ön omges af ända till 60
m. höga dynvallar. Bakom dessa träder flerstädes,
liksom på Wollin och Rügen, genom diluvialbildningar
den hvita kritan i dagen, bildande höjder om 40–50
m., hvilka i södra delen med dess boklundar och
vattenspeglar ge ön en landskapsskönhet, som täflar
med Rügens. Västra delen är mera flack och bördig,
norra delen ödsligast och, såsom kringgärdad
af lägre dyner, hotad af hafvet. Bland utanför
nordkusten belägna grund och stenref märkes ett,
benämndt Vinetariff efter sagornas sjunkna stad
Vineta (se d. o.). Jordbruk, boskapsskötsel, sill-
och flundrefiske, sjöfart och handel i förening
med lotstjänst utgöra befolkningens viktigaste
näringsgrenar, hvarjämte den har inkomst af
badgäster om sommaren. – Staden U., på sydvästra
sidan af ön, vid järnvägslinjen Ducherow–Swinemünde,
är mycket gammal, omnämnd redan 1128. Omkr. 1,750
inv. Mera betydande är hufvudstaden i kretsen
Usedom-Wollin, hamn- och badorten Swinemünde (se
d. o.). Utmed öns yttersida ligger en rad numera
af badgäster talrikt besökta gamla fiskebyar,
t. ex. Ahlbeck och Heringsdorf (se dessa
ord). – På nordvästra sidan af ön, vid Peenemünde,
landsteg i juni 1630 Gustaf II Adolf med sin här
och befäste starkt sitt där genast intagna läger,
hvarjämte öfverste L. Kagg befäste staden U. Ön var
därefter i svenskarnas våld, afträddes till dem
1648 i Westfaliska freden, men kom 1720 genom freden
i Stockholm till Preussen, som redan 1713 under
förevändning af sekvester besatt U.; några månader
1715 var den dock i svenskarnas händer. Sept. 1757,
dec. 1758 och aug. 1759 intogs ön för kortare tid af
svenskarna. I april 1807 inrymdes den åt fransmännen.
(H. W—k. L. W:son M.)
Usedom [o’sedåm], von, tysk
adlig släkt. 1. Karl Georg Ludwig Guido von U., grefve
(sedan 1862), preussisk diplomat, f. 1805 i Hechingen,
d. 1884 i San Remo, användes i diplomatiska värf af
olika slag (1845–48 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
