- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
75-76

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Usedom, Karl Georg Ludwig Guido von - Usedom, Guido von - Useguha - Uselis - Usener, Karl Hermann - Useretsen - Ushant - Ushas - Usher - Usia - Usingen - Usipeterna - Usjebti

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1849–54 envoyé vid Heliga stolen), några af stor
betydelse. Så var han sitt lands representant vid
fredsslutet med Danmark i Berlin 1850, och som envoyé
i Turin (1863–69) bidrog han i väsentlig mån till den
allians mellan Preussen och Italien mot Österrike, som
föregick 1866 års krig mellan dessa makter. 1872–79
var han generaldirektör för de kungl. museerna.

2. Guido von U., tysk-turkisk amiral, f. 2 dec. 1854,
inträdde som officer i marinen 1874 och befordrades
efter hand till kapitän zur see samt utmärkte sig som
chef på den till Kina under boxarupproret beordrade
kryssaren "Hertha". Han var nämligen befälhafvare
för den tyska landstigningskår, som i spetsen för
de allierade makternas truppkontingenter, under
öfverbefäl af brittiske amiralen Seymour, under
återtåget från Lang-fan mot Tien-tsin 22 juni 1900
stormade arsenalen vid Hsi-kou. Seymours order "the
Germans to the front" har blifvit ett ordspråk. 1904
blef U. marininspektionschef, 1905 konteramiral,
1906 varfschef i Kiel och 1908 vice amiral. 1910
erhöll han afsked och befordrades samtidigt till
amiral. Under Världskrigets första år inträdde han
ånyo i aktiv tjänst, blef amiral i turkiska flottan
och förde med kraft och skicklighet öfverbefälet öfver
Turkiets land- och sjöstridskrafter i striderna
på Gallipolihalfön.
1. J. N.* 2. H. J—dt.

Useguha (Usegua), landskap i det forna Tyska
Öst-Afrika, vid Indiska hafvet, mellan Pangani i
n. och hamnen Saadani i s. samt begränsadt i v. af
Nguru. Det höjer sig terrassformigt från den af
korallref omgifna kusten åt v. ända till en höjd
af 2,000 m. Endast vid gränserna finnas floder,
Pangani i n., Mligasi och Wami s. därom. Regn
faller sällan utom under regntiden. Dalarna
äro bördiga, men högre belägna trakter lida af
torka. Lejon, leoparder, vildsvin och apor äro den
väsentligaste faunan. Invånarna, wasegua, äro ett
muhammedanskt bantufolk, som odlar majs, batater,
sesam, tobak och vid kusten kokospalmer. Största
orten är Sadani, 5 km. n. om Wamis mynning, med
dålig hamn och omkr. 4,000 inv. Därifrån utgår
karavanhandeln till det inre landet. Längre upp vid
Wami ligger den franska missionsstationen Mandera.
E. A—t.

Uselis, fornstad på Sardinien på berget s. ö. om
Oristano. Åtminstone så tidigt som 58 e. Kr. kallades
orten Colonia Julia Augusta Uselis. Senare blef
den biskopssäte (till 1100-talet). På platsen för
den forna staden ligger nu kyrkan Santa Reparata,
där man funnit åtskilliga fornlämningar.
J. C.

Usener [o’s-], Karl Hermann, tysk filolog,
f. 1834 i Weilburg, d. 1905 i Berlin, blef 1858
lärare vid Joachimsthalgymnasiet i Berlin och 1861
e. o. professor i Bern samt var ord. professor 1863–66
i Greifswald och 1866–92 i Bonn. Bland hans många
om skarpsinne och ovanlig lärdom vittnande arbeten
må nämnas Götternamen, versuch einer lehre von der
religiösen begriffsbildung
(1895). Han har där liksom
ock i Religionsgeschichtliche untersuchungen (3 bd,
1889–99) banat väg för en alldeles ny uppfattning
af den antika mytologien och religionen. Han utgaf
dessutom upplagor och kommentarer af klassiska
författare samt arbeten i helgonhistoria, där han
påvisar många kristna legenders
sammanhang med hedniska föreställningar.
J. C.

Useretsen (Usertesen), egyptiska konungar. Se Egypten,
sp. 1479–80, och Sesostris.

Ushant [a7 J ont], eng., det af sjömän allmänt
nyttjade namnet på franska ön Ouessant, utanför kusten
af Bretagne.

Ushas. Se Usas.

Usher [a7 J e], ärkebiskop. Se Ussher.

Usia (hebr. Ussija, "Jehovah är min styrka"),
äfven kallad Asarja ("Jehovah hjälper"), konung i
Juda rike, samtidig med Jerobeam II i Israels rike,
besteg efter sin faders, Amasjas, död, enligt det
häfdvunna antagandet omkr. 810 f. Kr., tronen vid 16
års ålder och regerade till omkr. 758. Anmärkas må
dock, att kilskrifterna flytta kronologien längre
fram i tiden, så att U. möjligen regerat omkr. 20
år senare. Under hans långa regering (se 2 Kon. 15:
1–7 och 2 Krön. 26) uppnådde riket Juda enligt
sistnämnda urkund höjdpunkten af inre blomstring
och yttre makt. Profeten Amos uppträdde denna
tid; afgudadyrkan var undertryckt och Jahvehs
(Jehovahs) dyrkan härskande, ehuru "offerhöjderna
icke afskaffades". U. befordrade jordbruket,
befäste Jerusalem och andra platser, upprättade
en stor krigshär, kufvade filistéerna i v. och
araberna i s., utsträckte rikets sydgräns ända
till Elanitiska hafsviken och gjorde ammoniterna
i ö. skattskyldiga under Juda. Under sitt sista
lefnadsår blef U. spetälsk, hvarför hans son Jotam
då måste öfverta regeringen.
J. P.

Usingen [o7s-], kretsstad i Hessen-Nassau,
reg.-omr. Wiesbaden, till vänster om Usaån
(högerbiflod till Wetter). Omkr. 2,000 inv. Efter
U. bar en gren af ätten Nassau sitt namn (se Nassau 1).

Usipeterna (lat. Usipetes, Usipii), en forngermansk
folkstam, som först bodde i nuv. Sachsen och
Reuss, men undanträngdes, jämte de närboende
tenktererna, af sveberna till Rhens nedre lopp
(från Lippe till Nijmegen) och där skingrades
af Cæsar 55 f. Kr. Jfr Schmidt, "Allgemeine
geschichte der germanischen völker" (1909).
R. Tdh.*

Usjebti l. Uschebti (fnegypt., "svaromän",
"borgensmän"), en grupp små, mumieformiga fornsaker,
som plägade nedläggas i grafven, ofta nog till
ett mycket stort antal och då vanligen i särskildt
för ändamålet förfärdigade kistor. De största äro
sällan öfver 25 cm. i längd, de minsta knappt 5
cm. Materialet är ytterst växlande: brons, kalksten,
diorit, granit, trä, terrakotta, t. o. m. obränd
lera. Den sistnämnda sortens usjebti, som te sig
ytterst anspråkslöst, äro flyktigt skisserade
till sin modellering och utaf särdeles billig
art. Usjebti förfärdigade af brons och granit eller
diorit förråda däremot stor omsorg i utförandet;
i synnerhet är detta märkbart, om de äro försedda
med skulpterade inskrifter, hvilket icke hör till
sällsyntheterna. Af stor skönhet är en del med blå
emalj öfverdragna terrakotta-usjebti. Den blå färgen
är ibland så vacker, att Egyptens industri säkerligen
ingenstädes eljest kunnat åstadkomma den vackrare. De
inskrifter, som pryda usjebti, innehålla ibland ej
stort mer än den dödes namn med angifvande af hans
samhällsställning och hans föräldrar. Stundom äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free