Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Usjebti l. Uschebti - Usk, Thomas - Uskadama - Uskela - Uskoker - Uslar, Petr Karlovitj - Usmaiten - Usman (Ussman) - U. S. N. - Usnea barbata, Skägglaf - Usnein - Usninsyra - Uso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter deras inskrifter ganska långa och utgöras då af
en mer eller mindre fullständig afskrift af Dödsbokens
6:e kapitel. Innehållet i detta kapitel är en bön till
usjebti om hjälp vid de omfattande jordbruksarbeten,
som den aflidne enligt egypternas religiösa tro
hade att förrätta i undervärlden. Usjebti äro
dock ej alltid att betrakta som ställföreträdare,
utan uppfattas ofta som den döde själf. Till
usjebtis kostym höra hacka, spade och sädeskorg,
emblem, som tydligt hänvisa på deras egenskap af
jordbruksarbetare.
K. P.*
Usk [a;sk], Thomas, engelsk medeltidsförfattare,
f. i London, d. 1388, var skrifvare hos John
af Northampton, medan denne var mayor i London
1381–83. Då U. angaf sin förman för öfverträdelser,
som förde honom i fängelset, anklagades han, sedan
hertigen af Gloucester kommit till makten, för
förräderi och dömdes till döden. Domen utfördes
4 mars 1388, enligt en samtida berättelse,
med ovanlig grymhet. Som författare är U. först
känd sedan 1897, då det lyckades H. Bradley att
bevisa, att The testament of love, ett af de mest
betydande prosaarbetena i England från slutet af
1300-talet och som hittills tillskrifvits Chaucer,
var författadt af U., som tydligen namnger sig själf
i arbetets första rader. "Kärlekens testamente"
är skrifvet omkr. 1387 och först utgifvet af
W. Tynne i hans upplaga af Chaucer (1852), sedan
af Skeat i "Chaucerian and other pieces" (1897).
J. M.
Uskadama, stad. Se Adrianopel.
Uskela [o’s-], socken i Åbo och Björneborgs län,
Finland, Halikko domsaga och härad. Pastorat af 1:a
kl., Bjärno kontrakt, Åbo ärkestift; en af Finlands
äldsta församlingar, omnämnd redan i början af
1300-talet. Till pastoratet hör äfven Muurla
kapell; på gränsen mellan U. och Halikko ligger
Salo köping. Areal (jämte Salo) 137 kvkm. 3,818
inv. (1918), finsktalande.
O. B—n.
Uskoker, serb. uskotsi, rymmare, kallades de
sydslaviske flyktingar, som från slutet af 1400-talet
slogo sig ned först i Kroatien och Bosnien, sedan i
det dalmatiska kustlandet, företrädesvis vid Spalato
och Zengg, där de bildade krigiska samhällen, som ofta
bistodo Österrike mot Turkiet och Ungern. Sedan denna
organisation hade upplösts, bildade kvarlefvorna
grundstommen till Militärgränsen (se d. o.).
A—d J.
Uslar, Petr Karlovitj, baron, rysk språkforskare,
f. 1816 på familjegodset Kurovo (Tverska guv.),
d. där 1875, tjänstgjorde 1837–40 som officer vid
sappörbataljonen i Kaukasus, genomgick därefter
militärakademien i Petersburg, tjänstgjorde
1843–44 i Sibirien och deltog i en expedition
mot kirgiserna. 1845–53 var han sysselsatt
med militärstatistiska arbeten öfver guv. Tver
och Vologda, deltog i ungerska fälttåget och
affattade, sedan han återkommit till Kaukasus, en
militärstatistisk beskrifning öfver guv. Erivan. Han
deltog äfven i 1855–56 års krig i Asien. – Sedan
U. 1858 fått kejserlig befallning att skrifva
Kaukasus’ historia, egnade han sig uteslutande
åt undersökningen af de kaukasiska språken,
om hvilka man förut i den lärda världen visste
ganska litet. Fr. o. m. 1861 utkommo efter hand
i litografiskt öfvertryck af honom författade
redogörelser för abchasiska, tjetjensiska, avariska,
lakska (l.. kasikumykiska), hyrkaniska och kyriniska
språken. För vetenskapen blefvo dessa arbeten
egentligen dock tillgängliga först i A. Schiefners
tyska bearbetningar i ryska vet. akad:s "Mémoires", bd
VI–XX). Äfven om en del andra språk i Kaukasus har han
lämnat mer eller mindre utförliga notiser. U. ville
endast ha sina skrifter ansedda som material för
språkforskare ex professo, men han egde själf
icke blott säker blick för de olika språkens
egendomligheter, utan äfven korrekta vyer öfver
språklifvet i det hela. Vetenskapen har honom att
tacka för nästan allt hvad den nu känner om de
egentliga s. k. Kaukasusspråken, hvilka icke äro
besläktade med några språk utom Kaukasus och äfven
sinsemellan äro så skilda, att det åtminstone är högst
osäkert, om de äro genealogiskt förbundna. Bland
hans öfriga arbeten må nämnas ett omfattande arbete
om Kaukasus’ äldre historia: Drevnjeišija skazanija
o Kavkaze (Tiflis, 1881). U. arbetade jämväl för de
kaukasiska stammarnas bildning, verkade för skolors
inrättande, skref abc-böcker (med för ändamålet
apterade ryska alfabet) och kan gälla som Dagestans
civilisator. Först på den af U. beträdda vägen kunde
Rysslands nya undersåtar efter hand emanciperas från
den muselmansk-arabiska bildningen, och komma Ryssland
närmare. I tjänsten avancerade U. till generalmajor
i kaukasiska generalstaben. Hans arbeten ha utgetts
på bekostnad af kaukasiska skoldistriktets styrelse
i en samlad upplaga under titeln Etnografija Kavkaza.
Lll.
Usmaiten, sjö i nordvästra delen af Kurland,
har aflopp till Östersjön genom floden Irbe. Areal
omkr. 40 kvkm. Den omsluter fyra öar (4,5 kvkm.), af
hvilka den största är Frischholm och den märkligaste
Moritzholm, där grefve Morits af Sachsen, af ryska
regeringen 1727 befalld att lämna Kurland, sökte skydd
och beredde sig att hålla stånd mot en rysk armé (se
Morits 2, sp. 1117). Spår af gamla befästningar
synas ännu.
(H. W—k.)
Usman (Ussman), stad i ryska guv. Tambov, vid
Usman, biflod till Voronesj (Dons flodområde),
och vid järnvägen Koslov–Voronesj. Omkr. 8,000 inv.
(H. W—k.)
U. S. N., förkortning för United states’ navy,
Förenta staternas flotta.
Usnea barbata, Skägglaf, bot., är en på träd och
gärdsgårdar allmänt växande busklaf. Bålen är grå,
trind, med seg märgsträng och vanligen utspärrade
grenar, i hvilkas spetsar apotecierna sitta (se
Lafvar, fig. 3). Skägglafven har sitt namn däraf,
att den i torrt väder askgrå lafven är snarlik ett
tofvigt, grått skägg, där den hänger ned från stammar
och i synnerhet från grenar, företrädesvis hos gamla
bortdöende eller döda granar. Under fuktig väderlek
drar skägglafven något åt gröngrått. Skägglafven var
fordom officinell. Efter lämplig preparering kan den
med fördel användas i st. f. tagel till stoppning
af madrasser o. d. Utom U. barbata förekommer
mycket sällsynt i mellersta Sverige en annan art,
U. longissima, med hängande, ända till 8 m. lång bål.
O. T. S. (G. L—m.)
Usnein, kem. Se Lafstärkelse, sp. 801.
Usninsyra, kem. Se Lafsyror, sp. 801.
Uso (it. uso, bruk), hand., växels förfallotid och
bruk i afseende å sättet för dess beräkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
