Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utholmen - Ut homines sunt, ita morem geras - Uthugg - Uthållighetslöpning - Utica (Afrika) - Utica (New York) - Utiel - Utikxo - Utile dulci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utholmen, liten ö utanför Västergarn på Gottlands
västkust. På ön står en fyr, och innanför ön är en
ganska god ankarsättning.
N. H—m.
Ut homines sunt, ita morem geras, lat., "Tag
människorna som de äro", citat från Terentius,
"Adelphoe", III, 3, 37.
Uthugg, fäktk. Se Fäktkonst, sp. 216.
Uthållighetslöpning, idrottst. Se Löpning, sp. 282.
Utica, den äldsta feniciska kolonien på Afrikas
norra kust, anses ha blifvit grundlagdt i 12:e
årh. f. Kr. och låg omkr. 30 km. n. v. om Kartago vid
hafvet, nära Bagradas’ (nu Medscherdas) mynning,
ehuru ruinerna nu, genom af floden nedförda
alluvialbildningar, ligga mer än 10 km. från
kusten. Staden uppblomstrade raskt och kraftigt
genom sjöfart och handel, hvilken främjades genom det
omgifvande landskapets bördighet. U. var näst Kartago
den mest betydande staden i det feniciska Nord-Afrika
och stod formellt i ett slags jämlikhetsförhållande
till det mäktigare samhället, i själfva verket dock
med hegemoni för det sistnämnda. Staden reste sig mot
Kartago i legosoldatkriget, men förblef trogen under
de båda första puniska krigen. I det tredje slöt den
sig däremot till Rom och blef efter Kartagos fall
(146 f. Kr.) åtminstone till 12 f. Kr. residens
för den romerske ståthållaren i Afrika. Under det
medborgerliga kriget mellan Cæsar och Pompejus
blef U. högkvarter för Cato d. y. ("Uticensis"),
som där gaf sig döden efter slaget vid Thapsus (46
f. Kr.). Staden (colonia Julia Aelia Hadriana U.),
som sedan 36 f. Kr. hade romersk medborgarrätt,
blomstrade under kejsartiden och gynnades särskildt
af afrikanen Septimius Severus (193–211). Förödd
under de vandaliska och arabiska fejderna, blef
den på 600-talet förstörd af araberna. Åtskilliga,
vid Henihir Bu Schatir funna ruiner (af amfiteater,
teater, hamnbyggnader m. m.) vittna om dess forna
glans.
R. Tdh.*
Utica [jô’tikø], stad i nordamerikanska staten New
York, på södra stranden af Hudsons biflod Mohawk,
vid Chenangokanalens mynning i Erie-kanalen och
vid flera järnvägslinjer. 87,400 inv. (1916;
omkr. 50,000 1896). Betydande industri och
handel. I den omgifvande tätt bebyggda trakten
bedrifves stor tillverkning af ost och smör,
och U. är måhända den största ostmarknaden i
Nord-Amerikas förenta stater. – Det första nybygget
vid U. anlades i midten af 1700-talet. Samhället
anses grundlagdt 1784 och fick stadsrättigheter 1832.
(H. W—k.)
Utiel, stad i spanska prov. Valencia, 732 m. ö. h.,
vid foten af Sierra de Aledua (1,161 m.) och floden
Inagro, en väl bevattnad, fruktbar trakt. 11,465
inv. (1900). I U. finnas fabriker för tillverkning
af tvål, linne och sidenvaror. Omnejden är rik på
vin, säd och espartogräs. U. har järnvägsförbindelse
med Valencia.
E. A—t.
Utikxo, gudomlighet. Se Kaffrer, sp. 546.
Utile dulci (lat.), "det nyttiga förenadt med det
angenäma", namn på ett framstående vittert och
musikaliskt ordenssällskap i Stockholm, hvilket
stiftades 1766 och hade sin sista sammankomst
1795. U. D. stiftades af fem unga tjänstemän,
hvilkas sällskaplige ledare var E. Schröderheim
(då en nittonårig e. o. kanslist, men redan känd
som kvick umgängesman). Efter tre år hade medlemmarnas
antal redan vuxit till 150, vid midten af 1780-talet
var det omkr. 540. Bland dem funnos hofmän, militärer,
civila ämbetsmän, präster, läkare, skolmän,
konstnärer, yrkesidkare, köpmän, yngre män från
Uppsala universitet samt fruntimmer (bl. a. fruarna
Lenngren och Schröderheim). Äfven hertigarna Karl
och Fredrik Adolf togo inträde, och Gustaf III vardt
ordens skyddsherre, men den bibehöll likväl sin
prägel af enskildt samfund. U. D. kallade sig både
akademi ("academia apollinæa") och orden. Ett hemligt
ceremoniväsen, sådant som på den tiden var så omtyckt,
och en vidlyftig uppsättning af ordensämbetsmän
bidrogo att ge U. D. dess prägel. Personer, som
stodo utom orden, kallades "barbarer". Den invalde
blef först "ämnessven" och kunde efter hand uppnå
broder-, riddar- och commandeurgraderna. Styrande
utskott voro "Stora areopagen", "Mindre areopagen"
(sällskapets högsta vittra domstol, hvilken utsatte
täflingsämnen, tilldömde pris och granskade de
skrifter, som U. D. ämnade publicera) samt "Hemliga
areopagen" (sällskapets i sista hand beslutande
myndighet). Sammankomster höllos en gång i veckan
och voro dels "allmänna", dels "musikaliska" ;
de räckte i fem timmar, hvarefter friare samkväm
med supé och punschbålar vidtog. U. D. inneslöt
hufvudstadens bästa musikkrafter; det egde en talrik
och fullständig orkester, väl besatt i synnerhet
i fiolstämmorna, jämte en blandad sångkör. Stundom
anordnade orden offentliga konserter. U. D. utgjorde
en förberedelse till Musikaliska akademien och
led genom dennas stiftande (1771) väsentligt afbräck.
Vid mera framstående ordensbröders frånfälle
hölls sorgfest med parentation och musik. Andra
tillfällen till vältalighetsprof och festligheter
gåfvos af kungliga födelse- och högtidsdagar. –
De litterära pristäflingarna spelade en viktig
roll inom orden. Granskningsnämndens pedantiska
ifver att "hyfsa" tankar och uttryck gjorde
ofta våld på skaldeindividualiteten (däröfver
beklagar J. G. Oxenstierna sig i sin dagbok,
och Kellgren parodierar nämnden i "Foglarnas
vitterhetsakademi"). Författarna voro anonyma, och
sällskapet ansåg sig bära ansvaret för de i dess
publikationer begångna felen mot den goda smaken,
tills Kellgren som U. D:s sekreterare (han blef
det 1777) föranledde, att författarnamnen utsattes
(1781), hvarjämte de enskilde fingo större spelrum
för sin egendomlighet. U. D:s alster utgåfvos under
titeln Vitterhets-nöjen. Del I utkom 1769 och innehöll
moraliska oden, naturbeskrifvande dikter och satirer,
allt i Gyllenborgs anda, del II 1770, med färgrikare
dikter, hufvudsakligen af Oxenstierna, del III
1772, hvari Adlerbeth uppträdde med framgång, och
del IV 1781, med de förnämsta bidragen af Kellgrens
hand. Fastän U. D. ej därefter utgaf något, upplefde
det under förra hälften af 1780-talet sin glansperiod,
då det anlitades som högsta domstol öfver smak och
vitter begåfning (detta intygas t. ex. af den bekanta
episoden med Thorilds "Passionerna"). Vid sidan
af Vitterhetsakademien var U. D. föregångare till
Svenska akademien, som vid sitt stiftande upptog dess
främsta ledamöter (Kellgren, Gyllenborg, Oxenstierna,
Adlerbeth,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
