- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
171-172

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utsäde - Utsädesföreningen - Utsättande af barn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af parasitsvampar. Sädes- och frövarors vikt
anges säkrast i absolut vikt pr 1,000 korn,
"1,000-kornvikt", som vid frökontrollen bestämmes
för otorkade frön ("friskvikt") eller för frön i
vattenfritt tillstånd ("torrvikt"). Rymdvikten,
t. ex. pr hektoliter eller tunna, är däremot mindre
pålitligt uttryck för frövarans kornstorlek. Alla
föroreningar minska utsädets värde, sand
och andra döda föroreningar samt skadade frön
dock blott därigenom, att de utgöra en värdelös
inblandning. Skalade frön, som förekomma i synnerhet
i hårdt mogen, maskintröskad hafre och timotej, kunna
ha fullgod grobarhet, men äro mindervärda, emedan
de sakna det för groningsfuktighetens bevarande
gagneliga skalet. Frön af andra odlade växter,
t. ex. råg i hvete, hafre i korn, humlelucern i
rödklöfver, nedsätta också utsädets värde; framför
allt sker detta genom inblandning af ogräsfrö, hvilka
förorena fälten och stundom äfven äro giftiga. Vid
frökontroll skall renhetsprocenten anges likasom
halten af ogräsfrö, hvarvid särskildt antalet af
"svårare" ogräsfrö (blåklint, åkerkulla, prästkrage,
gullkrage, baldersbrå, klöfversnärja, morot, refsola,
åkerskallra, ryssgubbe, åkerklätt, råglosta och
åkerrättika). Fordran på renhet kan ställas högre
hos storfröiga än hos småkorniga frösorter; de förra
böra vara så godt som ogräsfria, i småfröigt vallfrö
är en halt af 1/2–1 proc. ogräsfrö tillåtlig. Emedan
grobarhet och renhet äro de viktigaste egenskaperna
hos utsäde, pläga de sammanfattas i ett gemensamt
uttryck "bruks"- eller "odlingsvärde", hvars mått
man erhåller genom att dividera produkten af
grobarhets- och renhetsprocenterna med 100. En
elementär fordran på utsäde är, att det skall vara
äkta, d. v. s. den växtart och sort, som uppges,
men det är äfven synnerligen viktigt, att det är
sortrent, d. v. s. fritt från inblandning af andra
sorter af samma art, då sådana, äfven om de äro
lika till utseende, kunna vara olika tidigt mognande
eller eljest olika i något viktigt afseende. Äfven
utsädets härkomst eller härstamning från visst land
eller ort kan vara af stor vikt, emedan därmed kan
följa olika fordran på växttid eller i andra afseenden
olika egenskaper. Om än ej nordlig härkomst, såsom
man antagit, alltid är fördelaktigare än sydligare,
så är af vikt, att utsädet ej kommer från orter med
afsevärdt mildare klimat. Härstamningen kan vanligen
ej bestämmas på grund af frönas eget utseende, men
ofta genom förekomsten af inblandade frön af i de
olika länderna förekommande ogräsarter.

För att erhålla bästa möjliga utsäde odlar man detta
stundom särskildt under förhållanden, som äro mest
betryggande för dess kraftiga utveckling, renhet,
äkthet och sortrenhet, och dylik utsädesodling kan
vara synnerligen lönande. Än oftare förekommer det,
att ur de vanliga grödorna till utsäde sedan på
fältet utväljas särdeles väl utvecklade och rena
stycken. Därjämte bör egnas stor uppmärksamhet
åt utsädesvarors rensning, hvilket fullständigast
sker genom ogräsrensning på fältet, men i öfrigt
genom frövarans behandling med sädes- eller
frörensningsmaskiner. Därjämte böra utsädesvaror genom
sortering och triering (se Sädesrensningsmaskin och
Triör) ytterligare rengöras och sorteras. Då sädes-
eller frövaror ej äro väl torra vid skörden,
böra de torkas med värme för att få och
bibehålla hög grobarhet och groningsenergi (se
Ria). Smitta af sot, snömögel, strimsjuka och vissa
andra svampsjukdomar motverkas genom utsädets stöpning
eller betning med svampdödande medel (se Sot och
Strimsjuka i Suppl.). Sedan gammalt har ansetts
fördelaktigt att tid efter annan hämta utsäde från
annan ort, i synnerhet från nordligare eller högre
belägna trakter, eller från annan jordmån, t. ex. från
sand- till lerjord. Om dylik utsädesväxling medför den
påstådda fördelen, är föremål för skilda meningar,
men i alla fall är skäl att anskaffa nytt, sortrent
utsäde af bättre sort, när den förut odlade är
oren, urartad eller på annat sätt underlägsen.
H. J. Dft.

Utsädesföreningen, Allmänna svenska. Se Sveriges
utsädesförening.


Utsättande af barn är en gärning, som icke blott
hos primitiva folk, utan äfven hos relativt högt
framskridna kulturfolk ansetts som en af sed och
rättsordning tillåten handling, för så vidt den
företas af barnets föräldrar. Hos forntidens egypter
var denna sed sålunda för handen. Och ehuru redan
Tacitus anmärkt som en egendomlighet hos judarna,
att de afhålla sig från att döda barnen, finnas
dock i gamla testamentet antydningar om, att denna
sed urspr. icke heller varit för dem alldeles
främmande. Äfven i det forntida Grekland var den
gängse. I den spartanska lagstiftningen spelar
sålunda de nyfödda barnens utsättande snarast rollen
af en ordinär metod för utrönande af afkommans
lifsduglighet, och såväl Platon som Aristoteles
försvara utsättandet af mindre lifsdugliga barn. I
Rom innefattade familjefaderns oinskränkta rätt öfver
familjens medlemmar jämväl en dylik befogenhet,
hvars lagliga utöfning, särskildt i fråga om de
mindre lifsdugliga, omtalas som existerande ännu
under kejsartiden, ehuru den får anses ha lidit
väsentligt intrång genom den i den senare romerska
rätten uppställda alimentationsplikten för föräldrar
gentemot barn. I fråga om sydgermanerna omtalar
visserligen Tacitus som en egendomlighet, att det
hos dem anses som skamligt att aflifva nyfödda barn,
men å andra sidan veta vi, att en sed att utsätta
nyfödda barn allmänt kvarlefvat hos nordgermanerna
ända in i den kristna tiden, ehuru den redan under
hednisk tid synes ha mildrats i den riktning, att
ett sådant utsättande ej ansågs kunna ega rum, sedan
barnet blifvit af fadern upptaget och "vattenöst". Och
i det nutida Kina ha vi ett exempel på ett ganska högt
stående kulturfolk, hos hvilket nämnda sed alltjämt
kvarlefver i full styrka. I den nya moderna kinesiska
strafflagen af 1912 finnes visserligen ett (relativt
lågt) straff bestämdt för utsättande af descendenter,
men dess räckvidd torde få anses väsentligen begränsad
genom ett allmänt stadgande i lagen, enligt hvilket
gärningar, "som icke strida mot goda seder och vanor",
ej äro straffbara.

Förklaringen till, att en dylik sed kunnat så
varaktigt behärska vissa folks lif, måste tydligen
vara att söka däri, att den i verkligheten uppfyllt
vissa för släktet nyttiga funktioner. Närmast ligger
det därvid till hands att föreställa sig densamma som
ett medel att motverka öfverbefolkning eller i allt
fall otillräckliga näringsmöjligheter. Detta för så
vidt motivet, såsom än i dag i Kina, hufvudsakligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free