Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 219-220 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vachenrot, Etienne - Wachler, Johan Friedrich Ludwig - Wachschlager, Georg - Wachsburg, slott. Se Gleichen - Wachsmuth, 1. Ernst Wilhelm Gottlieb - Wachsmuth, 2. Kurt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

f. 1809 i Langres, d. 1897 i Paris, blef studierektor
vid École normale i Paris 1837 och professor i
filosofi vid Sorbonne 1839. För de frisinnade
uttalanden i religiösa frågor, som han gjort i
Histoire critique de l’école d’Alexandrie (3 bd,
1846–51), anklagades han från katolskt kyrkligt
håll, suspenderades och afskedades ur statens tjänst
1852. Denna förföljelse eggade honom att offentliggöra
äfven sina radikala politiska åsikter, i skriften
La démocratie (1859). Härför dömdes han till böter
och fängelse och var under hela 1860-talet beröfvad
alla politiska rättigheter. Dock utnämndes han 1868
till medlem af Franska institutet. Han hade då utgett
sitt filosofiska hufvudarbete, La métaphysique et la
science (2 bd, 1858; 2:a uppl., 3 bd, 1863). Närmare
utvecklade han sina religionsfilosofiska åsikter
i La religion (1868). Under Paris’ belägring (och
till Thiers’ fall 1873) beklädde han posten som mär
i 5:e arrondissemanget. I febr. 1871 invaldes han i
nationalförsamlingen och var en af de tre deputerade,
som i Versailles mottogo fredspreliminärerna. Till den
nya kammaren af 1876 blef han icke vald. V. var inom
filosofien Cousins lärjunge och Taines lärare. Han
intog under inflytande äfven af Kant och Hegel
en förmedlande ståndpunkt mellan den eklektiska
spiritualismen och positivismen. Han sökte försvara
en "positiv metafysiks" berättigande såsom en på
psykologien grundad vetenskap om det hela, hvilken
behandlar principerna för all kunskap. Moralen
betraktade han som själfständig i förhållande till
all positiv religion; ej blott dess form, utan äfven
dess innehåll kan enligt V:s åsikt vetenskapligt
grundas på vårt omedelbara sedliga medvetande. Den
Gud, som enligt V:s åsikt är den religiösa fromhetens
verkliga föremål, skiljer han med bestämdhet från
det oändliga väsen, som i metafysiken fattas som det
absoluta. Gud är för honom det ideal af fullkomlighet,
som fattas af vår tanke samt eldar och helgar vår
vilja. I denna bemärkelse eger gudsbegreppet den
högsta sanning, men det är oriktigt, när teologien
tillägger Gud realitet och personlighet. Mången ansåg,
att V. i sina senare skrifter, bl. a. La science et
la conscience (1870) och Le nouveau spiritualisme
(1884), svikit sin ungdoms frihetsidéer, men själf
trodde han sig ha förblifvit dem trogen, ehuru han
lärt sig misströsta om deras snara förverkligande
och därför gjorde tron på utvecklingen till
sin religion. Jfr L. Ollé-Laprune, "V." (1898),
D. Parodi, "La philosophie de V." (i "Revue de
métaphysique et de morale", 1899), och E. Boutroux,
"Notice sur V." (i "Comptesrendus de l’Académie
des sciences morales et politiques", 1901).

^S–e.


Wachler, Johann Friedrich Ludwig, tysk
litteraturhistoriker, f. 1767 i Gotha, d. 1838 i
Breslau, blef professor 1794 i teologi och 1797
tillika i historia vid universitetet i Rinteln, 1801
i filosofi och historia samt 1802
dessutom i teologi vid Marburgs universitet,
1805 konsistorialråd där, 1814 professor i
historia samt konsistorialråd i Breslau och 1824
överbibliotekarie vid universitetet där. Bland W:s
arbeten, hvilka utmärkas för grundlighet,
själfständiga omdömen och god stil, må nämnas
Handbuch der geschichte der litteratur (2 bd, 1804; 3:e uppl. i 4 bd 1833),
Geschichte der historischen forschung und kunst (2 bd, 1812–20),
Vorlesungen über die geschichte der deutschen nationallitteratur (2 bd, 1818–19; 2:a uppl. 1834) och
Philomathie (3 bd, 1818–22).
Han utgaf 1793–1823 "Neue theologische annalen".

(^{F. V.})


Wachschlager, Georg, friherre, diplomat, f.
2 nov. 1648 i Thorn, där hans fader, Daniel W.,
slutligen blef burggrefve, d. 20 nov. 1720 i
Stockholm, studerade i Königsberg, var polska
sändebudet Morstein följaktig till Rom och
var 1674–78 anställd som sekreterare hos svenske
ambassadören i Polen, Lilliehöök. 1693 blef han
kommissionssekreterare och 1698 resident i Warschau,
men ålades 1700 af konung August att lämna denna stad
i sammanhang med kriget emot Sverige. Knuten vid
Karl XII:s högkvarter, spelade han en framträdande
roll vid underhandlingarna med polackerna 1702–06;
så t. ex. var han en af Sveriges representanter
vid förhandlingarna om Augusts afsättning (1704)
och fred med Polen (1705). W., som 1704 erhållit
statssekreterares karaktär, utnämndes 1708 till
envoyé hos konung Stanislaus och vistades som
sådan hufvudsakligen i Königsberg, tills han 1715,
förvisad af preussiska regeringen, reste öfver
till Sverige, hvarefter han 1716 utnämndes till
hofkansler. W. upphöjdes 1711 i adligt och 1719 i
friherrligt stånd.

(^{N. H–tz.})

Wachsenburg, slott. Se Gleichen.

Wachsmuth [-mot]. 1. Ernst Wilhelm Gottlieb W.,
tysk historiker, fornforskare, f. 1787 i Hildesheim,
d. 1866 i Leipzig, var en tid anställd som lärare i
de italienska och engelska språken vid universitetet i
Halle samt blef professor 1820 i gamla och nya språk i
Kiel och 1825 i historia i Leipzig. W. utgaf ett stort
antal arbeten, behandlande nyare tidens historia,
bland hvilka det mest betydande är Historische
darstellungen aus der geschichte der neuern zeit
(1831–35). På den klassiska fornforskningens område
skaffade han sig ett berömdt namn, i synnerhet genom
Hellenische alterthumskunde aus dem gesichtspunkte
des staats (4 bd, 1826–30; 2:a uppl. 1844–46). –
2. Kurt W., tysk arkeolog, f. 1837 i Naumburg,
d. 1905 i Leipzig, professor i Marburg, Göttingen,
Heidelberg och Leipzig, utgaf åtskilliga arbeten i
klassisk filologi och fornkunskap, bl. a. Die stadt
Athen im alterthum (I, II, 1, 1874–90).

1–2. ^{A. M. A.}

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>