Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 373-374 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walbeck, Henrik Johan - Val Bedretto - Valberg - Walberg, Karl Gustaf - Walberg, 1. Karl August - Walberg, 2. Frans Gustaf Emanuel - Valbert, G. - Val Blenio - Valbo - Valborg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att anskaffa den modernaste utrustningen därför
reste han till Tyskland, af hvars astronomer
han blef högt skattad. Äfven med astronomen
Struve i Dorpat trädde han i samarbete för att
fortsätta i Finland dennes i Östersjöprovinserna
påbörjade gradmätning. Under somrarna 1821
och 1822 utförde han, delvis jämte Struve,
rekognosceringsarbeten för detta ändamål. W. var
bl. a. korresp. led. af sv. Vet. akad. (1817)
och led. af astronomiska sällsk. i London (1820).
T. C.

Val Bedretto [-tå]. Se Bedretto.

Valberg, stad. Se Adelöf.

Walberg, Karl Gustaf, vitterlekare, f. 28 sept. 1788 i Jönköping, d. 20
okt. 1821 i Stockholm, blef student i Lund 1805,
tog 1808 i Uppsala examen till rättegångsverken,
tjänstgjorde därefter i Stockholm och blef notarie
i Stockholms stads Justitiekollegium. Hemfallen åt
dryckenskap, råkade han i armod och förfall. Han
åtog sig sakföraruppdrag äfven af sämre halt
och skref dessemellan allvarliga dikter, som
vittna om en ej ringa begåfning, samt skämtsamma,
ofta osedliga alster för en dålig publik. W. utgaf
tidningen "Nytta och nöje" (1810—11) och författade
bl. a. Svenska fält-sånger (1812), Sång öfver Grefve
C. J. Adlercreutz (1816), Visor och sångstycken
(1818), Uggelviksbalen (1814—15), Herdinnan vid
Hagalund (2 bd, 1816), Engelbrecht Engelbrechtssons
historia (1817) och Gustaf Wasas historia (I, 1818).


Walberg. 1. Karl August W., universitetslärare,
filolog, f. 14 dec. 1827 i Särestads socken,
Skaraborgs län, d. 14 okt. 1874 i Lund, blef
student 1847, filos. doktor 1854, docent i grekiska
litteraturen 1856 och höjersk adjunkt i samma ämne
1860, allt vid Uppsala universitet, samt erhöll
grekiska professuren vid Lunds universitet 1869. Under
en studieresa 1862—63 besökte W. äfven Grekland. Han
tjänstgjorde som censor vid mogenhetsexamina 1864
—74 samt var led. af läroverkskommittéer 1865—66 och
1870—72. W. utarbetade i förening med K. V. Linder
ett värdefullt Svenskt-grekiskt lexikon (1862),
utgaf bl. a. en kritisk edition af Euripides’
"Electra" (1869) och deltog verksamt i granskningen
af bibelkommissionens öfv. af N. T:s böcker. Han var
en synnerligen harmoniskt utrustad personlighet. —
2. Frans Gustaf Emanuel W., den föregåendes son,
romanist, universitetslärare, f. 24 dec. 1873 i
Lund, blef student 1892, filos. doktor 1900, docent
s. å. och professor 1910 i romanska språk, allt
vid Lunds universitet. Bland W:s många arbeten, som
röra sig på skilda områden och som förvärfvat honom
anseende som en lärd, skarpsinnig och samvetsgrann
forskare, märkas den mönstergilla texteditionen "Le
Bestiaire de Philippe de Thaun" (gradualafh., 1900),
"Les Vers de la mort par Hélinant" (i samarbete med
F. Wulff, i "Société des anciens textes", 1905),
"Las Ordenes militares, auto sacramental de Calderón" (i
"Bulletin hispanique", 1903—04), Juan de la Cueva et
son Exemplar poetico (i "Lunds univ:s årsskr.", 1905),
Saggio sulla fonetica del parlare di Celerina-Cresta
(alta Engadina) (1907) samt artiklar och kritiker
i vetenskapliga tidskrifter. W. förbereder sedan
länge en edition af Guernes’ de Pont-Sainte-Maxence
"La Vie de S. Thomas le martyr", som inom kort är
att förvänta. 1. (A. M. A.) 2. E. S—f.

Valbert [-bär], G., pseudonym för Victor Cherbuliez
(se denne).

Val Blenio [-iå], dal. Se Blenio.

Valbo. 1. Härad i Älfsborgs län, ingår i Nordals,
Sundals och Valbo domsaga samt i Sundals fögderi
och omfattar socknarna Torp, Valbo-Ryr, Färgelanda,
Ödeborg, Högsäter, Rännelanda, Råggärd, Lerdal,
Järbo, 73,067 har. 11,281 inv. (1919). — 2. Socken i
Gäfleborgs län, Gästriklands östra tingslag. 54,750
har. 11,159 inv. (1919). V. utgör ett pastorat i
Uppsala stift, Gästriklands östra kontrakt.

Valborg, eng. och ty. Walpu’rgis (-burgis), Walpu’rga
(-burga), helgon, dotter af en angel-saxisk ädling
(enligt legenden konung Rikard), f. omkr. 710, blef
nunna och kom omkr. 728, på tillskyndan af sin frände
Bonifatius, till Thüringen i sällskap med sina
bröder, Willibald och Wunnibald, samt blef abbedissa
i det af bröderna grundlagda klostret Heidenheim
(Württemberg), hvarest hon dog 25 febr. 779,
hvilken dag i den katolska kalendern ännu bär hennes
namn. Hennes reliker fördes 871 till Eichstädt, och
896 skrefs hennes legend under hopande af under. Redan
under den tidigare medeltiden blef hennes kult vida
utbredd. V. åkallades företrädesvis som främjerska
af åkerfältens fruktbarhet. Den atmosfäriska
afsättningen på hennes grafsten dyrkades och dyrkas
alltfort som helgonets olja; hennes attribut
äro en oljeflaska och tre sädesax. Kyrkor och
kapell byggdes till hennes ära såväl i Tyskland
(Walpurgis-kyrkan i Eichstädt) som i England,
Frankrike och Nederländerna. V. vardt förklarad för
helgon på 1 maj (däraf fordom kallad Valborgsmässan,
Walpurgistag), och denna omständighet bragte hennes
namn i förbindelse med den germanska hedendomens vid
samma tid hållna vårfester, som i samband med häxtrons
utveckling stämplades som häxförsamlingar. Särskildt
trodde man, att på Valborgsmässonatten (mellan
30 april och 1 maj) häxorna redo på kvastar eller
getabockar till de gamla offerplatserna, i synnerhet
till Blocksberg (Brocken, den högsta spetsen af
Harz, bekant bl. a. genom den fantastiska scenen
"Walpurgisnacht" i Goethes "Faust"), och där drefvo
ofog i djäfvulens sällskap (jfr Blocksberg). För att
oskadliggöra spökeriet gjorde man larm (med rop, skott
och hornlåt) samt tände eldar på höjderna. Sådan
blef nämligen den kristna tidens förklaring af
dessa till sitt ursprung hedniska vårseder. Äfven
i Sverige, där Walpurgis blef känd genom de förste
kristendomsförkunnarna, bibehålles flerstädes ännu
denna sedvänja. I Uppsala firas Valborgsmässoaftonen
(30 april) dessutom af studenterna med afsjungande af
vårsånger på Slottsbacken, och denna afton utgjorde
äfven en inledning till de festligheter och lekar,
med hvilka maj månad förr plägade invigas (se Maj
och jfr Uppsala studentsång).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>