- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
383-384

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdelvira, 2. Andres de - Valdemar, svensk konung - Valdemar, svensk prins - Valdemar I den store (dansk konung)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

son, skulptör och arkitekt, f. 1509 i Alcaraz,
d. 1575, fulländade flera af faderns verk, såsom
högaltaret i Ubeda, hvilket han prydde med många
stoder och reliefer. Dessutom utförde han stadskyrkan
i Villacarillo och arbetade på sakristian till
katedralen i Jaén, som icke heller han lyckades få
färdig före sin död.
1 o. 2. (G—g N.)

illustration placeholder
Konung Valdemar Birgerssons

vapensköld, efter hans sigill

Valdemar, svensk konung, son af Birger jarl och
prinsessan Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter,
föddes i slutet af 1230-talet och dog 1302. Såsom
närmaste frände till den 1250 aflidne konung Erik
Eriksson, hans morbroder, och därjämte son till
den mäktige folkungajarlen valdes V. 1250 till
konung. Året därpå kröntes han i Linköping. Birger
jarl förde regeringen såväl under V:s omyndiga år
som långt därefter ända till sin död (1266) och
förberedde därvid den delning af riket emellan sina
söner, hvilken vid hans död till V:s
ofärd trädde i verkställighet. V., en svag och lättsinnig
furste, hade icke länge själf handhaft styrelsen, förrän
han kom på spänd fot med sina bröder, den kraftige och
maktlystne hertig Magnus samt Erik. Efter hemkomsten
från en pilgrimsresa till Rom (1274), hvilken han
sannolikt företagit för att utverka påfvens förlåtelse
för sitt brottsliga förhållande till sin svägerska Jutta,
slog tvedräkten ut i full låga. Det hjälpte honom ej,
att han förklarat sitt rike skattskyldigt under romerska
stolen. Med hjälptrupper,
som konung Erik Klipping i Danmark lämnat, besegrade
V:s bröder hans förtrupper vid Hofva (midsommaren
1275), medan han själf med sitt bästa folk låg
overksam vid Ramundeboda på Tiveden. V. flydde
därefter till Norge, men återvände inom kort och såg
sig då tvungen att afsäga sig Sveriges krona till
förmån för sin broder Magnus (1275). Han förlorade
emellertid icke modet, utan upptog redan s. å. på
nytt kampen mot fienderna. Bistånd vann han äfven
från flera håll, såsom från grefven af Holstein
och sina anförvanter, konungarna af Norge och
Danmark. Sedan ett försök till skiljedom gått om
intet (1276), begaf sig V. till Danmark, och öppet
krigstillstånd inträdde. Under de första månaderna
af 1277 härjade V., understödd af Erik Klipping af
Danmark, i Västergötland och Småland, sökte senare på
året mot löfte om Gottlands afträdande hjälp äfven hos
markgrefven af Brandenburg och kom slutligen genom
fördrag med Magnus i de sista månaderna af 1277 i
besittning af Götaland, hvarvid han emellertid måste
afstå konungavärdigheten. Redan 1279 beröfvade Magnus
honom hans område, måhända emedan han varit invecklad
i 1278 års folkungauppror. Under V:s senare år väckte
hans vanhederliga vandel allmän anstöt, och 1285
begärde rikets främsta män, att konungen måtte sätta
honom inom lås och bom, en begäran, hvartill dock
otvifvelaktigt äfven politiska skäl medverkat. Från
år 1288 hölls han också fången, först i Nyköping,
sedermera i Stockholm. V. förmäldes 1262
med sin syssling prinsessan Sofia (d. 1286),
danske konungen Erik Plogpennings dotter, och
hade med henne 7 eller 8 barn, af hvilka må
nämnas sonen Erik (se Erik, svenska prinsar 2) och
döttrarna Ingeborg, g. m. Gerhard II af Holstein,
Rikissa, g. m. hertig Przemyslaw af Polen, Marina,
g. m. grefve Rudolf af Diepholtz, och Margareta,
nunna i Skänninge kloster. V. uppges ha varit gift
dessutom med en Kristina från Danmark, Katarina
af Gützkow (dotter af grefve Jaczo eller Konrad
af Gützkow) och en Lucrardis, men antagligen var
förbindelsen med åtminstone de båda första af samma
lösa beskaffenhet som hans förhållande till Jutta. Jfr
Tove.
(S. T—g.)

illustration placeholder
Hertig Valdemars sigill

med hans bild.

Valdemar, svensk prins, konung Magnus Ladulås’ och
Helvigs af Holstein tredje son, f. på 1280-talet,
blef vid sin äldste broder konung Birgers kröning
(1302) hertig af Finland och förmäldes samtidigt med
marsken Tyrgils Knutssons dotter
Kristina. I sammanhang med marskens störtande
(dec. 1305) skilde V. sig från sin gemål, förebärande,
att de voro andligen besläktade (dopsyskon), och
hösten 1312 stod i Oslo hans bröllop med norske
konungen Erik Prästhatares dotter Ingeborg. Vid det
"häfdabyte", som V. och hans äldre broder Erik 1315
företogo, sedan de afpressat konung Birger stora
stycken af riket, fick V. på sin lott Åbo hus och
Tavastehus med största delen af Finland, Stockholms
slott med största delen af Uppland samt Borgholm med
Öland. Om V:s deltagande vid sin broder Eriks sida i
kampen emot konung Birger och om de bägge brödernas
sorgliga slut efter Nyköpings gästabud (1318) se Erik,
svenska prinsar 3. I sitt gifte med Ingeborg hade
V. en son, Erik (f. 1316), som antagligen dog ung.
(S. T—g.)

Valdemar, danska konungar. — 1. V. I den store,
f. 14 jan. 1131, antagligen i staden Slesvig, en
vecka efter det hans fader, Knut Lavard, blifvit
mördad, d. 11 maj 1182 i Vordingborg, uppkallades
efter sin moder Ingeborgs farfader, ryske storfursten
Vladimir Monomach. Han uppfostrades hos Asser Rig,
och därvid grundlades den förtroliga vänskap, som
förenade honom med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfck/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free