Print (PDF) - On this page / på denna sida - Wallenstråle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497 Walleriit-Wallerius 498 tionerade, men kyliga. Bäst lyckas han i smått skämtsamma kärleksdikter. F. ö. var han en panegyrisk tillfällighetspoet. Den rimmade jambi-ska vers "kupletten", som Chaucer brukat och som sedermera fallit i glömska, återupptogs af W. för att sedan artistiskt fulländas af Dryden och Pope. W. utgaf 1645 en samling af sina dikter (flera utvidgade uppl., en kritisk uppl. Poetical works 1893 med omsorgsfull lefnadsteckning). (F. V.) Walleriit, miner., en sällsynt förening af svafvel-koppar, svafveljärn, talk jord, järnoxid och vatten, hvilken förekommit i små derba, körtelformiga partier af mörkt grönaktig färg i Auroragrufvan vid Kafveltorp. Mineralet är uppkalladt efter den svenske mineralogen J. G. Wallerius. Ant- Sj. Wallerius, en gammal öländsk släkt, härstammande från Erik Larsson W. (d. 1602), som latiniserade sitt namn efter byn Dalby (dal, lat. vällts) på Öland. Han var kyrkoherde i Högby och en af dem, som undertecknade Uppsala mötes beslut (1593). Af dennes sonsöner Daniel Larsson W. (se W. 1) och Nils Larsson W. (f. 1633, kyrkoherde i Högsby, Småland, kontraktsprost, riksdagsman, d. 1697), båda stundom kallade W a 11 e r-m a n, blef den förre stamfader för Göteborgsgrenen, den senare för Smålands-Uppsalagrenen. Daniels sonsons sonson Johan David W. ändrade sitt släktnamn till Valerius (se denne). 1. Daniel Larsson W., stundom kallad W a 11 e r m a n (se ofvan), biskop, f. 1630 i Högs-by socken, Småland, d. 20 febr. 1689 i Göteborg-, hief student i Uppsala 1651, filos. magister 1657, prästvigd 1658, lektor i grekiska vid Kalmar gymnasium s. å., utnämndes till hofpredikant 1668, till domprost i Göteborg 1671 och till biskop där 1678. Vissa relationer hade han till Göteborgs stift genom sin moder, Rebecka Phrygia, en sondotter till den bekante superintendenten Sylvester Phrygius (se denne) i Göteborg. W. stod i gunst hos Karl XI, som för hans förtjänster utnämnde honom till teol. doktor 1680, men W. blef af fakulteten aldrig promoverad. Vid riksdagen 1680 insattes han i Stora kommissionen och fick således med reduktionsverket att göra, hvarvid han förde humanitetens talan. Som stiftschef var han nitisk och kraftfull, en son af det hårdhändta karolinska tidehvarfvet, ömtålig om sin öfverordnade ställning. 2. Nils W., sonson till den i släktöfversikten nämnde Nils Larsson W., universitetslärare, filosof, teolog, naturforskare, f. nyårsdagen 1706 i Stora Mellösa i Närke, där hans fader, Erik W. (f. 1672, d. 1739), var kyrkoherde, d. 16 aug. 1764 i sitt prebendepastorat Fundbo, bleí 1725 student i Uppsala och studerade ifrigt den då där nyligen införda leibniz-wolfska filosofien. Han blef 1729 filos. magister samt 1735 docent och 1737 adjunkt i filosofi. Som akademisk lärare var han ytterst eftersökt. 1748 befordrades han till professor i logik och metafysik, prästvigdes 1751, utnämndes 1752 till teol. doktor och kallades 1756 till förste innehafvare af den nya professur inom teol. fakulteten, som biskop Kalsenius stiftat. Utom ett stort antal akademiska disputationer och en del naturvetenskapliga iakttageisar, som han publicerade i Uppsala Vet. socrs och i Vet. akad:s handlingar och som 1739 förskaffade honom leda- motskap af sistnämnda samfund, utgaf han på latin fem större filosofiska arbeten och ett teol. verk i sex delar (den sista utkom först efter hans död). Hans filosofiska arbeten, omfattande utförliga vetenskapliga framställningar af metafysiken och psykologien samt kompendier i förstnämnda vetenskap och i logik, äro hållna i den omsorgsfullt systematiska form, som Wolf vid denna tid gjort allmän. Af ven innehållet röjer hufvudsak-ligen Wolf s skola, men vittnar af ven om författarens ej ringa själfständighet och stora beläsenhet jämväl inom den äldre filosofiska litteraturen. Den omsorg, hvarmed han i hvarje fråga pröfvade andras meningar, vittnade om hans vetenskapliga allvar, och helt visst voro hans filosofiska arbeten för sin tid goda handböcker för de studerande. Hans stora apologetiska verk, Pronotìones theolo-gicæ (1756-64), åtnjöt ock på sin tid stort anseende. Se Torbern Bergmans åminnelsetal of ver W. i Vet. akadrs handl. (1765). 3. JohanGottschalkW., den föregåendes broder, kemist och mineralog, f. 11 juli 1709 i Stora Mellösa i Närke, d. 16 nov. 1785 i Uppsala, blef student i Uppsala 1725, idkade till en början studier i matematik, fysik och medicin samt promoverades till filos. magister 1731. Sina medicinska studier fortsatte han i Lund, där han 1732 blef med. adjunkt och 1735 med. doktor. 1741 utnämndes han till med. adjunkt i Uppsala, och 1750 er-hcfll han därst. den nyinrättade professuren i kemi, metallurgi och farmaci, från hvilken han på grund af sjuklighet tog afsked 1767. Led. af Vet. akad. (sedan 1750), af Vet. soc. i Uppsala (sedan 1763), af Vet. akad. i Petersburg (sedan 1773) m. fl. lärda sällskap. - W. tillhörde den lysande rad af vetenskapsmän, som under frihetstiden skaffade Sverige ära och anseende öfver hela den bildade världen. Det är dock ej genom epokgörande upptäckter eller som grundläggare af nya system, som W. gjort sig bemärkt och högt aktad, utan mera genom de nya vägar han banat för kemiens till-lämpning i det praktiska lifvet. Genom sin af handling Agriculturæ jundamenta chemica. Åkerbrukets chemiska grunder (på lat. och sv. 1761; ny uppl. på sv. 1778; öfv. till flera språk) kan han nämligen betraktas som den förste och egentlige grundläggaren af landtbrukskemien. Han framlägger där grunddragen af den i senare tider så mycket studerade läran om växtnäringens assi-milerbarhet och om gödningsämnenas ombildning till lättlöslig och hastigt verkande växtföda, redogör på ett riktigt sätt för växtfröets sammansättning och fenomenen vid groningsprocessen, skildrar de faktorer, som främjande inverka på vegetationen: värme, luft och fuktighet, och framhåller egenskaperna hos de olika jordarterna svartmylla, lera, märgel o. s. v. samt dessas värde och betydelse för jordbruket. Särskildt förtjänar uppmärk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
