- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1169-1170

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wenström ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lindgren) Engelsk-svensk ordbok (1884—89) och (tills.
med O. Jeurling) Svenska språkets ordförråd (1891;
2:a uppl. 1894) samt Svensk-engelsk ordbok (tills.
med Harlock och Morgan, 1904).

2. Vilhelm W., broder till W. 1, ingenjör,
f. 22 okt. 1822 i Skinnskatteberg, d.
28 jan. 1901 under ett tillfälligt besök i
Kristiania, genomgick Filipstads bergsskola
och Teknologiska institutet, var därefter
bruksbyggmästare och smidesmästare vid Hällefors
bruk, Finspångs styckebruk och Sandviken samt
egnade sig sedermera åt enskild byggnadspraktik
och lämnade i mellersta Sveriges bergslager många
minnen af sin verksamhet (masugnar, valsverk,
lancashiresmedjor och bessemerverk). "Wenströmska
turbinerna" gällde länge som synnerligen goda
och effektiva motorer. W. var en längre tid bosatt
i Örebro. Där deltog han i det kommunala lifvet,
var stadsfullmäktig och äfven kommissarie vid den i
samband med ett treläns-landtbruksmöte förbundna
industriutställningen där. Under några år var
W. disponent vid Eds-valla bruk. Tills. med
professor Karl Ångström ordnade W. maskinafdelningen
vid Skandinaviska konst- och industriutställningen
i Stockholm 1866. I sällskapet Bergshandteringens
vänner var han mångårig styrelseledamot och,
till sin död, vice ordf. Han stod i nära
förbindelse med John Ericsson, för hvars
varmlufts-("kalorik-")maskin han var ombud i
Sverige, och han hemförde till Sverige den första
symaskinen (system Wheeler & Wilson).

illustration placeholder

3. Jonas W., den föregåendes son, ingenjör,
elektrotekniker, f. 4 okt. 1855 i Hällefors, Örebro
län, d. 22 dec. 1893 i Västerås, blef student
i Uppsala 1875, och efter några års studier där
och i Kristiania började han egna sig åt studier
af tekniska ämnen, särskildt åt elektricitetslärans
tekniska tillämpning, och gjorde för detta ändamål
1881—88 vidsträckta utländska resor. På en af honom
1881 framställd dynamotyp, sedermera utvecklad och
fullkomnad, och andra hans uppfinningar, bl. a. en
magnetisk malmskiljare, som kommit till vidsträckt
praktisk användning, grundades 1883 Elektriska
a.-b. i Stockholm, som 1890 uppgick i Allmänna svenska
elektriska a.-b. ("Asea") i Västerås, i hvars tjänst
W. alltifrån dess begynnelse var anställd. Från en
med statsanslag 1891 företagen resa till elektriska
utställningen i Frankfurt a. M. och Schweiz hemförde
han goda uppslag, bl. a. till den serie anläggningar
för elektrisk kraftöfverföring, som snart därefter
kom i praktiskt bruk vid Grängesberg, Bofors
m. fl. st. I den af W. 1881 konstruerade dynamon hade
han tillgodogjort en dittills ej beaktad princip, som
sedan låg till grund för alla hans egna dynamotyper
och iakttagits äfven af andra konstruktörer. Han
gaf nämligen magnetismen en kort och rymlig väg (i
själfva maskinstommen), hvarigenom det magnetiska
motståndet och således äfven det erforderliga magnetiseringsarbetet
minskades; detta förhållande förbättrades ytterligare
genom armaturlindningens förläggning i hål nära
omkretsen, så att "luftgapet" kunde göras litet,
hvarigenom också magnetismens "spridning" väsentligen
minskades. Detta allt hade åter till följd mindre
hastighet och större verkningsgrad, än maskinerna
dittills i allmänhet haft. Sedan uppmärksamheten
börjat rikta sig åt elektricitetens öfverförande
af arbete på längre afstånd, egnade sig W. med
ifver åt detta problem, och hans arbete därpå
resulterade i uppfinningen af trefassystemet (se d. o.),
hvars problem löstes helt eller delvis samtidigt af
italienske fysikern G. Ferraris (1888), tysken Dolivo
Dobrolowsky och N. Tesla. Medan de bägge sistnämnde erhöllo
patent på vissa trefaskonstruktioner, afsåg W:s
1890 publicerade svenska patent trefassystemet i
hela dess vidd och beviljades för en "anordning för
omsättning och spridning af arbete genom användning
af tre växelströmmar af samma växeltal och inbördes
fasskillnad af en tredjedels växelperiod". W. har
alltså äran af det fullständiga systemets uppfinning,
och hans patent afsåg ett helt system för kraftöfverföring
med trefasström, däri innefattande också
maskinerna: generatorer, transformatorer och motorer,
som erfordras för systemets användning. W., vid
denna tid "Aseas" chefingenjör, öfverlät patentet på
bolaget, som sommaren 1890 hade ett försöksmaskineri
färdigt, hvilket bestod af själfmatande generator,
transformator och motor. Den sistnämnda vållade
en del svårigheter, men tills. med E. Danielsson
lyckades W. 1892 konstruera en fullt användbar
trefasmotor, och därmed var uppfinningen praktiskt
fullt färdig. Den 1893 fullbordade, i allo lyckade
anläggningen, första beviset på det nya systemets
utomordentliga egenskaper, ännu i dag i gång,
utgjordes af en hydroelektrisk kraftstation
för 300 hkr vid Hällsjön, 15 km. kraftledning
för 9,500 volts spänning till grufområdet vid
Grängesberg samt där anordnad motoranläggning. Väl
hade förut flera kraftöverföringar utförts, alla
dock, med några få undantag, såsom 1891 den berömda
trefasanläggningen mellan Lauffen och Frankfurt a. M.,
enligt de före trefassystemets uppfinning använda
likströms- eller enfassystemen och alla afseende
små kraftbelopp, utnyttjade nästan uteslutande
för belysning och utförda på korta afstånd. Någon
kraftöfverföring för industriellt ändamål för
större effekt och längre afstånd hade man då ännu ej
byggt. Hällsjön-Grängesbergsanläggningen icke blott
öfverträffade den från Lauffen, utan var äfven, och
icke minst, betydelsefull genom den utomordentligt
bekväma kraftfördelningen inom bruksområdet till
ett flertal på olika platser uppställda motorer
med sina små utrymmesbehof. Några afhandlingar
och föredrag i tekniska ämnen af W. återfinnas i
"Vet. akad:s handl.", "Jernkontorets annaler",
"Teknisk tidskr.", "Blad för bergshandteringens
vänner" m. fl. st. Till hugfästande af W:s minne
restes af Örebro ingenjörsklubb i dec. 1920 ett
storartadt monument framför tekniska skolans
hufvudentré i Örebro för medel skänkta af en
vän och beundrare (bruksegare T. Lindberg).
1. J. H. B.* 2—3. T. B—l.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0615.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free