Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werlauff, Erik Kristian - Werle - Verlebukt - Verlet, Raoul Charles - Werlhof, Paul Gottlieb - Werlhofs fläcksjukdom - Vermafoss - Vermandois - Vermbol - Wermcrantz, Edvard - Vermdö - Vermeer - Vermehren, 1. Johan Frederik Nikolai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arne Magnussons betydelse för
fornforskningen. W. utgaf också tills. med Thorlacius
"Noregs konúnga sögur" (IV—VI; 1813—26) och med
L. Engelstoft "Scriptores rerum danicarum"
(VIII, 1834). W:s efterlämnade skrift Danske, særlig
Köbenhavnske tilstande og stemninger ved overgangen
til det 19:e aarhundred utgafs 1874 af Fr. Schiern;
hans Erindringer om mit liv utkom 1910. Och Wad utgaf
1916 hans bref under 50 år från och till ungdomsvännen
Vedel Sìmonsen.
E. Ebg.
Werle, en gren af det mecklenburgska furstehuset,
hvilken hade sitt namn efter godset W., i nuv. kretsen
Mecklenburg, amtet Grabow. Ättelinjen härstammade
från furst Henrik II Burwys af Mecklenburg son,
furst Nikolaus (Niclot) I, som 1235 fick herrskapet
W. och afled 1277, och den utslocknade på svärdssidan
1436. Furstehuset W. stod under 1200- och 1300-talen
i såväl politiska som äktenskapsförbindelser med
Nordens konungahus. Så var furst Henrik I af W.,
den ofvannämnde Nikolaus’ son (d. 8 okt. 1291),
förmäld sedan 1262 med Birger jarls dotter Rikissa
(d. före 13 dec. 1288), i hennes andra gifte. Hans
brorson furst Nikolaus II (d. 1316) var gift med
Erik Klippings dotter, som äfven hette Rikissa,
och Nikolaus’ dotter Sofia skulle enligt 1310 års
fördrag äkta den svenske hertig Erik Magnusson. Hon
kom äfven öfver till Sverige, men hertig Erik ville
ej fullfölja förbindelsen, hvarför han och hans broder
Valdemar i fredsfördraget i Hälsingborg 19 juni 1313
förbundo sig att i penningersättning lämna konung
Erik Menved (Sofias morbroder) 4,000 kölniska mark
och furst Nikolaus 2,000 mark. Sofia blef sedermera
(omkr. 1315) gift med den ryktbare grefve Gerhard
III den store af Holstein.
(G. C—n.)
Verlebukt. Se Moss, sp. 1192.
Verlet [värlǟ], Raoul Charles, fransk skulptör,
f. 1857 i Angoulême, studerade i Paris vid École des
beaux-arts, har utfört porträttbyster, grafmonument,
statyer, doktor Bouilland (i Angoulême), Sadi Carnots
monument (i samma stad) samt bl. a. statyn Den
sörjande Orfeus (1887, på Square Malesherbes i Paris),
monument öfver Guy de Maupassant med Maupassants
porträttbyst och som hufvudfigur "La liseuse", en
modern parisiska drömmande öfver en bok (1897, i
Parc Monceau). Modellen till en monumental fontän för
Bordeaux förskaffade konstnären salongens hedersmedalj
1900. Bland hans senare arbeten äro grupperna Jorden
("La terre") och Staden Neuilly (1906), "La fille
prodigue" (19C8), gruppen Ungdomen och kärleken
(1913) och Rosen (flickstaty, 1914). En barnstaty
finns i Kristiania Nationalgalleri (inköpt 1894).
G—g N.
Werlhof [-håf], Paul Gottlieb, tysk läkare, f. 1699
i Helmstedt, d. 1767 i Leiden, blef 1723 med. doktor
i Helmstedt, flyttade sedan till Hannover och vann
där stort anseende. W. var en mycket lärd läkare,
förträfflig iakttagare och framstående skriftställare
på både vers och prosa. (Vid 64 års ålder lärde han
sig svenska.) Inom medicinen är han mest bekant genom
den efter honom uppkallade morbus maculosus Werlhofii
(se Purpura och Sugillation). Bland hans
skrifter märkas Observationes de febribus, præcipue
intermittentibus et ex harum genere continuis (1732)
och De variolis et anthracibus (1735).
Hans samlade medicinska skrifter utgåfvos i 3 bd 1775—76.
R. T—dt.
Werlhofs fläcksjukdom [-håfs]. Se Purpura,
Sugillation och Werlhof.
Vermafoss, vackert vattenfall (380 m.) i öfre delen
af Romsdalen, Norge. Norska staten eger denna fors,
som vid utbyggnad representerar 10,000 eff. hkr.
K. G. G.
Vermandois [värmãdωa’], fordom franskt grefskap,
omkr. 36 km. i längd och 24 i bredd, senare hertigdöme
i Picardie, omkring Sommes källor, nu fördeladt
på dep. Aisne och Somme. I detsamma lågo städerna
S:t Quentin (hufvudstad), Vermand (som gaf namn åt
grefskapet), Ham, S:t Simon och le Catelet. V. hörde
under medeltiden till en mäktig grefvesläkt, hvars
härkomst man leder tillbaka till Bernhard, konung
af Italien (d. 818), naturlig son till Karl den
stores son Pippin. Efter Heribert IV:s död 1080
fråntogo baronerna hans son Eudes grefskapet,
som de gåfvo åt Henrik I:s i Frankrike son, Hugo,
gift med Heriberts dotter Adelheid. Genom Hugos
sondotter Elisabet öfvergick det till grefve Filip
af Flandern (1167), men 1185 bemäktigade sig konung
Filip II detsamma och förenade det 1215 med franska
kronan. Ludvig XIV upphöjde det till hertigdöme och
skänkte det till sin naturlige son med hertiginnan
de La Vallière Ludvig af Bourbon, efter hvars död
(1683) det tillhörde linjen Bourbon-Condé.
Vermbol. Se Värmbol.
Wermcrantz, Edvard, präst, teologisk författare,
f. 6 febr. 1854 i Långseruds församling, Karlstads
stift, blef student i Uppsala 1880, teol. kandidat
1836, prästvigd 1888, lektor i kristendom och
modersmålet i Vänersborg 1889, lektor i kristendom
och hebreiska i Skara, kyrkoherde i Vinköl 1892
och domprost i Skara 1904 samt var preses vid
prästmötet i Skara 1908. W. har, utom en del smärre
uppbyggelseskrifter, från trycket utgett Grunddragen
af den kristliga friheten (1888), Nils Grubbs lif
och verksamhet (1906; äfven i "Kyrkohist. årsskr.",
1903—06) och Om syndaförlåtelsen (1908).
E. M. R.
Vermdö. Se Värmdö.
Vermeer [fərmēr], holländska målare. Se Meer.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
