Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wetterstedt, 2. Gustaf af - Wetterstedt, 3. Nils Erik Vilhelm af - Wetterstrand, Otto Georg - Vettersö. Se Vättersö - Vetteryds hed. Se Tjörnarp - Wettin, borg - Vettisfossen - Vettius, romersk släkt - Vettle härad. Se Vättle härad - Wett och wapen, ett nödmynt. Se Mynttecken, sp. 68 med fig. - Vettoner, fornfolk - Vettore l. Vittore, Monte. Se Monti Sibillini - Wettst. - Wettstein, Johann Jacob - Wettstein, ritter Richard von Westersheim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stern grefve G. af W." (i "Svenska akad:s handl. ifrån
år 1886", 3:e d., 1889).
3. Nils Erik Vilhelm af W., den föregåendes brorson,
diplomat, friherre 1853 på samma gång som fadern
(efter dennes äldre broder Karls död) Nils Joakim
af W. (f. 1780, kansliråd, riksheraldiker, redaktör
1831–32 af "Post- och Inrikes tidningar", d. 1855),
f. 8 nov. 1815 i Stockholm, d. 1 jan. 1887 i
Sköfde, blef 1840 andre sekreterare i kabinettet
för utrikes brefväxlingen och avancerade till
ministerresident (i Washington, 1858–60) och envoyé
(i Haag 1860–64 och Washington 1864–70). Sedan
1856 var han kammarherre. W. öfversatte texten till
"Norma", "Regementets dotter", "Kärleksdrycken",
"Lucie", "Kronjuvelerna" m. fl. operor och Byrons
"Himmel och jord" (1879).
2. C. H. H. (S. C.)
Wetterstrand, Otto Georg, läkare, f. 14 sept. 1845
i Sköfde, d. 11 juli 1907, blef student i Uppsala
1862, med. kandidat där 1867 och med. licentiat
vid Karolinska institutet 1871 samt var 1873–88
distriktsläkare i Adolf Fredriks församling i
Stockholm. W. var den förste svenske läkare, som
egnade sig åt den s. k. suggestiva psykoterapien,
och han utgaf i detta ämne flera arbeten, bl. a. Der
hypnotismus und dessen anwendung in der praktischen
medicin (Wien och Leipzig, 1891). Många läkare,
både in- och utländska, studerade hos W., hvilken
som psykoterapeut åtnjöt europeisk ryktbarhet.
G–s.
Vettersö. Se Vättersö.
Vetteryds hed. Se Tjörnarp.
Wettin, borg vid Saale i nuv. preussiska
reg.-omr. Merseburg (Sachsen), invid staden
W. (3,042 inv. 1905). Efter denna borg (nu ruin)
var en gammal dynastsläkt i Thüringen uppkallad,
från hvilken samtliga till 1918 regerande sachsiska
hus härstamma. Som dess stamfader gäller en grefve
Dedo (d. 957), hvars son Dietrich stupade 982
i Kalabrien under kejsar Otto II:s strider med
sarasenerna. En af hans efterkommande, Henrik, fick
omkr. 1089 Meissen i förläning, och genom en släkting
till denne, Konrad von W., den förste, som kallade
sig efter borgen (1130–57), kom huset W. i ärftlig
besittning af Meissen. 1423 förvärfvade Wettinerna
hertigdömet Sachsen jämte kurvärdigheten. Se Sachsen,
sp. 282 ff., och C. Posse, "Die Wettiner, genealogie
des gesammthauses W." (1897).
Vettisfossen, ett af Norges märkligaste vattenfall,
i Aardal, Sogn, uppstår genom Morke-Koldedölaelvens
fall utför en lodrät klippvägg af 260 m. höjd, hvarvid
vattnet upplöses i ett fint moln. Som vattenmängden är
obetydlig, gör forsen stundom vid långvarig torka ett
mindre storartadt intryck. Vintertiden omges V. ofta
till halfva sin höjd af ett isskal. Genom att stiga
uppför Vettisgalderne kan man komma upp ofvanför
fallet.
E. H.*
Vettius, romersk släkt, troligen af sabinskt
ursprung. 1. Lucius V., riddare, medbrottsling
till Catilina. – 2. Caius V. Cossinius Rufinus
var 315 stadsprefekt i Rom och blef 323 konsul. –
3. V. Agorius Prætextatus, den föregåendes son och den
ryktbaraste af släkten. Under den döende hellenismens
tid var han en af den gamla religionens ifrigaste
försvarare och vän till Symmachus
(se d. o.). V. utsågs af kejsar Julianus till
ståthållare i Achaia (Grekland) och blef 367
stadsprefekt i Rom samt senare pretorianprefekt i
den prefektur, som bestod af Illyrien, Italien och
Afrika. Han var designerad till konsul för år 384
och dog s. å., "djupt saknad af folket, högt ärad
af senaten". Mycket rik, hade han ett praktfullt, af
trädgårdar omgifvet palats på Eskvilinska höjden.
Äfven i utgifna skrifter kämpade V. för sina åsikter. –
Ovisst är, om till denna släkt kan räknas V. Valens,
som i 2:a årh. utgaf ett astrologiskt arbete.
1–3. J. C.
Vettle härad. Se Vättle härad.
Wett och wapen, ett nödmynt. Se Mynttecken, sp. 68 med fig.
Vettoner, ett ganska betydande iberiskt fornfolk
i Salamanca och Estremadura, granne till
lusitanerna, tillsammans med hvilka de kämpade
mot romarna. Bland deras bebyggda orter må nämnas
Salmantica (Salamanca) och, vid Tajo, Cæsarobriga
(Talavera de la Reina) samt Augustobriga (Talavera
la vieja). Se bl. a. Götzfried, "Annalen der
römischen provinzen beider Spanien" (1907),
och F. Braun, "Die entwicklung der spanischen
provinzialgrenzen in römischer zeit" (1909).
J. C.
Vettore l. Vittore [-tåre], Monte.
Se Monti Sibillini.
Wettst., vid växtnamn förkortning för österrikiske
botanisten Rich. Wettstein v. Westersheim.
Wettstein [-stajn], Johann Jacob, schweizisk
protestantisk teolog, f. 1693 i Basel, d. 1754 i
Amsterdam, gjorde långa resor till Paris, London,
Cambridge, Genève m. fl. st. och jämförde öfverallt de
nytestamentliga handskrifternas varianter. Han blef
1717 hjälppräst i sin födelsestad, men afsattes 1730
för irrlärighet och kallades 1733 till professor
i kyrkohistoria vid remonstrantkollegiet i
Amsterdam. Han är känd genom sin kritiska uppl. af
N. T. (2 foliobd, 1751–52). Hans Prolegomena till
N. T. utkommo 1730 (nya uppl. 1764 och 1831). Hans
förkortningar för handskrifterna äro ännu delvis i
bruk. Se K. R. Hagenbach, "Die theologische schule
Basels" (1860).
(Hj. H–t.)
Wettstein [-stajn], ritter Richard von Westersheim,
österrikisk botanist, f. 30 juni 1863 i Wien,
blef filos. doktor där 1885, professor vid tyska
universitetet i Prag 1892 och i Wien 1898 med
föreståndarskap för botaniska trädgården där. W. är
i främsta rummet deskriptiv botanist och söker
artskillnaderna ej blott i yttre kännemärken, utan
äfven i arternas skilda utbredningsområden. Han
har utbildat läran om årstidsskilda former inom
en art (eller parallellarter, den ena under för-,
den andra under eftersommaren; se Säsongdimorfism).
Han är framstående systematiker. Inom de högre
växterna ställer han monokotyledonerna högre än
dikotyledonerna. Hans förnämsta arbeten inom nu
berörda områden äro
Monographie der gattung Euphrasia (1896),
Grundzüge der geographisch-morphologischen methode in der pflanzensystematik (1898),
Lehrbuch der botanik (1890–1911),
Handbuch der systematischen botanik (1901; ny uppl. 1911) samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
